Tack tjejer <3 Ni är bäst.
Speck skrev 2014-09-05 23:08:19 följande:
Cyanea : åh vännen, stor kram. Jag förstår hur du har det, iaf till viss del. På min avdelning är vi fyra personer varav en sitter i Finland, och vår chef slutade för några veckor sen så allting dumpas på oss att ta hand om. Och utav oss tre i Stockholm så är stämningen jäkligt infekterad. En är less på alltihopa och sitter o klagar hela tiden och är arg, slår knytnäven i tangentbordet och såna saker. Den andra är extremt egenkär och bryr sig huvudsakligen om sina arbetsuppgifter och är inte lätt att samarbeta med. Och så har vi mig. Jag har bara jobbat där ett år så jag kan fortfarande inte alla "regler " så jag måste fråga rätt ofta, och han som är bitter svarar "vem bryr sig" när jag frågar vad som gäller och den andra lyssnar oftast inte eller så svarar han och när hans svar sen visar sig vara fel så säger han "så har jag aldrig sagt, varför skulle jag säga så".
Så jag förstår din känsla av att behöva kämpa på alla fronter. Kram
Men FY vad jobbigt det låter! Kollegorna är ju typ... det viktigaste med jobbet. Med bra kollegor är vilket jobb som helst bra. Hur far du i allt det här? Står du ut? Eller kanske snarare:
hur står du ut? Jobbar du heltid där? Och du vet väl att det inte beror på dig, utan andra saker?
Jag har en manlig kollega som trakasserat mig i drygt ett år, först väldigt diskret men det har liksom... eskalerat så galet mycket. Så här i efterhand förstår jag inte hur det ens kunnat gå så långt. Han har fått mig att känna mig tokig, på fullt allvar, och tryckt in i skallen på mig att jag inte kan något alls. Han påstår att han lärt mig allt jag eventuellt kan och att... jag är urkass på det jag gör. Jag är så fruktansvärt mentalt nedbruten att jag inte ens vet hur jag ska komma på fötter igen :'(
Det är så jobbigt, för tillsammans med det misslyckade IVF-försöket blir det för mycket. Jag hoppades ändå på vårt nästa försök, men allt hopp är borta nu. Jag har gett upp. Jag tror inte att vi någonsin blir med barn. Dessutom känner jag pressen att komma på fötter snart igen så vårt nästa försök inte påverkas av honom (kollegan). Jag vill inte behöva vänta på ett nytt försök för att min kropp är för stressad att klara behandlingen. Så... det är tufft. Det är sjukt tufft.