Jag är nog en äkta fegis, enligt dina mått mätt.
Min mamma har haft mycket svåra förlossningar. Jag (det första av tre barn) föddes med navelsträng runt halsen, hade inte roterat alla varv i förlossningskanalen och satt fast så hårt att jag fick slitas ut med sugklocka. När jag väl kom ut var jag blå och livlös. Efter 10min med hjärtlungräddning kom jag igång. Att jag lever, inte har några hjärnskador utan endast en förslitningsskada (axelpartiet satt fast och ena sidans nerver slets av) är helt jääävla otroligt. Mina systrar fick snittas ut eftersom förlossningen aldrig kom igång, trots upprepade igångsättningsförsök. De satt också fast med sina huvuden i hennes bäcken, precis som jag gjort.
Jag har aldrig varit speciellt sugen på barn, av en anledning, jag måste föda ut dem. Min mammas, mormors och farmors berättelser om sina svåra förlossningar har satt sina spår. Det har alltid varit min stora rädsla. Min man och jag kan, av olika anledningar, inte adoptera. Enda sättet att få barn har helt enkelt varit att göra dem själv. Min man har efter många långa tårfyllda samtal om förlossningsrädsla lyckats övertyga mig om att jag nog egentligen vill ha barn bara att jag var galet rädd för förlossningen. Efter 2.5år av tårar, hormonkurer och ivf blev jag äntligen gravid. (Tur att vi började i tid....). Ju nämre förlossningen kom desto mer ångest blev det. Rädd för att barnet skulle fastna, dö etc. att jag (med en lång historia av självskadebeteende) inte skulle palla smärtan. Tillslut orkade jag inte med det mer. Hade gått både den ena och andra kursen, försökt andas, tänka positivt etc. Sjuksköterskan i mig sa bara: okej, du är rädd, smärtan är inget att vara rädd för, den finns där av en naturlig anledning. Det hjälpte inte heller. Berättade i v 30 för min barnmorska om rädslan, ångesten och kampen för att inte skada mig själv varje dag. Hon sa (förutom att jag var korkad som inte berättat nått innan): jag skriver en akutremiss till den läkare som gör bedömningarna om snitt. Samma vecka fick jag snittet beviljat. I maj 2013 kom vår lilla flicka till världen med hjälp av ett snitt.
Att jag när tösen var 10månader fick veta att mitt bäcken är skevt och att en vaginal förlossning sannolikt slutat med ett akutsnitt alternativt sugklocka är inget som hör hit. Jag tycker kanske att min feghet var befogad. Men oavsett, jag var rädd och det var därför jag fick ett snitt beviljat. Jag har förvisso lite problem efter mitt snitt, framförallt med neurologiska smärtor. Men det kan jag hantera. Rädslan, ångesten och oron inför en förlossning kunde jag inte hantera. Tror den stressen är låååångt mycket farliga för barnet och dig än snittet. Dessutom, rädslan och ångesten, risken för att få en traumatisk (både fysisk och psykisk) förlossning ökar risken för komplikationer och framförallt förlossninsdepression. Något som bör undvikas om det kan.
Dessutom, diskussionen kring om vi blivit mesigare och räddare. Kvinnor DÖR pga förlossningar. Kvinnor har dött av förlossningar i alla tider, så även i Sverige. Det är den fantastiska förlossningsvården, möjligheten till att utföra snitt och div andra hjälpmedel som gör att kvinnor idag inte dör av att föda barn. Så näe, folk har nog inte blivit räddare, bara de att de som förr dog, överlever förlossningar idag. Frågar mig dock varför är vaginal förlossning det rätta? Det som är bäst för alla? Näe, jag säger: snitt är ibland det bästa för människor, oavsett om deras kropp är designade för en förlossning eller ej.
