Här får man gnälla av sig nu när man är höggravid och få empati till på köpet. För oss som sliter varje dag, knappt kan gå, har svullna händer och fötter, svettas som dårar med mera.
Självklart är vi tacksamma för det mirakel vi väntar och snart är dem här hos oss men tills dess är det ok att vara en klagomur, i alla fall här ;)
Oj vad skönt att andra klagar också. Känns som att alla bara älskar att vara gravida och man absolut inte får klaga för man ska ju vara glad och tacksam över att bli gravid. Hade nog förväntat mig att det skulle vara tungt under sommaren som gravid men vissa dagar skulle man nog ge allt för att det skulle vara dags att pluppa ut nån bebis. Har varit så nojjig hela graviditeten att det ska vara något fel med bebisen eller att det ska bli en svår förlossning eftersom allt gick så bra med sonen. Någon annan som är så?
Jag har också varit orolig och nojig! Orolig för missfall, orolig när det varit mindre livat där inne under vissa timmar, oroade mig innan RUL för att hjärtat inte skulle slå eller att man skulle hitta ngt som inte såg bra ut.. Ramlade framåt o slog i magen i typ v 23 och fick jätteont och blev JÄTTERÄDD innan jag blev undersökt och dom kunde konstatera att allt var okej. Blev nästan lika orolig när min BM gått på sem och en annan BM mätte sf. Och sa att "oj, nu har inte magen växt någonting. Jag bokar in dig för ett TUL. I nästa vecka." (Den veckan var lång med många nojiga tankar!) Sen visade det sig att bebis i af var så pass normalstor som h*n kan vara, -2% typ.
Ger mig. Listan kan göras hur lång som helst! Det ska bli så skönt när jag åtminstone kan hålla liten i mina armar. Har inga illusioner så, man kommer väl fortsätta vara orolig och nojig för minsta lilla. Men då är h*n i af på utsidan och jag kan göra allt i min makt för att h*n ska må bra! :)
Var och köpte en vattenbaserad färg som jag FÅR använda. Så idag (eller ikväll när det blir svalare) SKA jag måla om spjälsängen :)
Sällar mig till klagtråden! V 36 och ungen får gärna komma typ idag ;) Svullen, trött, illamående, kissnödig och sömndepraverad.. Känner mig inte rolig för varken mig själv eller omgivningen. Idag kom den jä-la 30-gradiga värmen tillbaka och jag svullnar upp som en vattenballong. Sexlusten ska vi inte prata om.. Den försvann i v 6 när dygnetrunt-illamåendet satte i med full kraft och kom inte tillbaka när det äntligen gav sig i v 17 ungefär. Det är nog mest min man som lider av detta men känner mig så sjukt osexig och blir aldrig sugen mer.. Tänk om det aldrig kommer tillbaka? :(
Har också nojjat mycket, särskilt de sista veckorna under graviditeten. Mitt hjärta stannade varje gång bm skulle lyssna på bebisens, var lika säker varje gång på att hon inte skulle hitta något hjärtljud.
Igår på överburenkontrollen var jag lika säker på att barnmorskan vid ul skulle upptäcka att bebisen saknade både armar och ben. Det gjorde den inte.
Hur hanterar era respektive den sista tiden av graviditeten?
Jag tycker synd om min man 
jag gnäller och går runt med mina skräckteorier inför förlossningen och tjatar väl hål i huvudet på han. Bara längtar till förlossningen är över och man vet att allt gått bra.
Sexlusten ja, den försvann tidigt här också och nu i slutet går det inte att ha sex, för magen är så tung och stor och känns allmänt blä.
Jag tror att denna desperata längtan efter att grav ska vara över är nödvändig för att man inte ska vara livrädd inför förlossningen.
Så länge man längtar slipper man kanske den största rädslan?
Fick en sån panik-klump i bröstet häromkvällen (försvann lika fort igen tack&lov) men hann tänka att tänk OM förlossningen inte går som den ska...??! Fast så får man ju bara inte tänka!
Jag har min sambo hemma på semester och hade nog hoppats att liten tänkt titta ut innan han ska tillbaka till jobbet. Men börjar ställa in mig på att det nog inte kommer bli så.
Jag måste säga att jag är imponerad över hans tålamod och lugn. Han är fullt införstådd med att det kan bli av närsomhelst egentligen och jag vet att han ser fram emot det hur mkt som helst. Men han verkar ta det rätt så cool endå och det är skitskönt!
Jag fattar att jag just nu förmodligen är det tråkigaste semester-sällskapet man kan ha.. Tjurig, trött, tung o jävlig o allt det där...
Nu blir det långt men jag ska snart avrunda.
Var tvungen att gå ut en stund häromdagen, jag var bara grinig och trött till bristningsgränsen & ville inte ta ut något på ngn annan i familjen. Efter en liten stund bara skickade han det försiktigaste sms'et; typ "gå inte för långt bara. Jag kommer om du vill det!"
Nä fy fasen. Är nog inte lätt att vara våra sambos i dagsläget.
Jag ÄR inte såhär hemsk och jobbig i vanliga fall! Usch så det låter när man skriver ner det... :O
Dagens enda positiva yttrande om graviditeten från mig idag är att ungen ligger rätt, huvudet ner och fötterna upp! Ultraljudet visade även på en vikt om ca 3200 gram, alldeles lagom.
Men nu gnället!! Värmen, fy fan, underlivet blir ju typ kokt, värmeslag/eksem om jag inte går i kjol/klänning och utan underkläder (Aloe Vera-gel räddar mig)! Orkar inte göra ett smack i värmen mer än knapra isbitar och ligga i soffan. Dessutom inget, verkligen inget, tecken på att bebis tänker komma ut frivilligt inom kort (BF nu på torsdag)!!!!
Bläääääääää..... Haha för övrigt, stackars sambon som fick fan för att hans mobil inte hade mottagning när jag försökte nå honom igår kväll (under 1,5 timmes tid), stackaren kom hem med Ben & Jerrys som fredsgåva!
Ja, jag blir förvånad varje dag över hur "cool" min sambo är i sin situation. Visar inte en tendens till att vara nervös eller orolig inför det som väntar, det enda han visar är längtan efter att den lille ska komma ut, samtidigt som han bemöter mina småååå utbrott med humor och kärlek varje gång. Hur klarar dem av detta?????
Imorse fick han gå hemifrån till jobb utan ett hejdå. Låste ute honom från sovrummet efter att han inte hade förstått varför jag var så ledsen under morgonen, svarade inte och öppnade inte. Hade ju inte kommit någon bebis under natten. Haha skäms så när känslostormen har lagt sig och jag inser hur fel jag haft i hur fel han enligt mig handlat. Jaja, sen kommer han hem med en bukett blommor och jag skäms ännu mer.
OT: Kommit slemmis i omgångar nu i eftermiddag, inte med besked, men det har kommit. Vågar man hoppas på att det är på gång liteeeee smått? Om inte så är det jag som ber om igångsättning imorgon +16..
Oj July jag höll på att dö efter 10 dagar över tiden och var helt överlycklig när dom satte satte igång mig två dagar senare pga att moderkakan började bli förkalkad.
Skulle aldrig orka gå 16 dagar över tiden! Minns att jag gjorde alla knäppa saker som jag hittade på nätet förutom badade bastu för vi hade ingen i höghuset eller det fanns nog men vi ville inte använda den allmänna. Tror jag till och med på ett ställe läste något om en som hade tvättat sina ben och fötter i så kallt vatten man klarade av och sen i så hett man klarade av och på natten hade förlossningen börjat. Det var nog det knäppaste jag provade hahah :D
Hoppas innerligt att det sätter igång av sig själv den här gången.
Hahaha kul! Men jag har mått så bra fysiskt nästan hela graviditeten, så jag vill inte riktigt klaga!! Däremot har de här dagarna på övertid varit väldigt jobbiga mentalt! Och värmen.... Men den lider vi nog alla av. :) Hur märkte dem att livmodern började bli förkalkad???????