Anonym (Mår illa)

Äldre 24 Jul 21:28

166 svar

Jag slog mitt barn :(

När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det!
Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom.
Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?

Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!

I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
Det gjorde vi. Och kramades.

Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?

Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :(

Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

Må väl.

Anonym (?)

Äldre 25 Jul 13:08

#91

Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 09:12:28 följande:

Innan slaget stod jag över henne, höll i henne, såg på henne, var arg och pratade på skarpen.

Det låter som att hon blev väldigt trängd i detta läge. Det var en obehaglig situation för henne och hon slåss för att komma ur den. Du står över henne, ser på henne, är arg och pratar skarpt. Hur skall hon svara på det?
Jämför en person med autism som mår dåligt av att någon tittar den i ögonen. Man slåss för att försvara sig och ta sig ur situationen.
Kanske du skulle backat ett par steg redan innan det gick så här långt?

Anonym (?)

Äldre 25 Jul 13:10

#92

Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 11:01:53 följande:

Om hon t.ex slår efter sitt mindre syskon (för att detta har tagit något som hon ville ha) så kan jag fråga henne något för att distrahera henne. Eller sätta upp min egen hand och säga "give me five!" (att påpeka att det är fel att slåss är inte alltid det rätta, hur konstigt det än låter. Om vi går på för hårt med negativa saker så kommer vi aldrig ur spiralen. Ju mer tillsägelser - desto mer destruktivt beteende).

Jag förstår att det ibland kan bli fel med för många tillrättavisningar, men just "give me five" när hon slår sitt syskon ger ju helt fel signaler. "Give me five" är ju något man normalt tar till när man är nöjd med något och som en "intern belöning". Kanske finns det bättre sätt att avleda?

Anonym (?)

Äldre 25 Jul 13:14

#93

Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 11:42:03 följande:

Ja, och jag vet ju inte hur de som har barn som inte varit sådana här är. Kanske är deras barn kanske inte lika känslosamma? De kanske tidigt blev förtryckta? Deras föräldrar kanske inte stimulerar barnens jag-känsla utan mer bara "föräldrar bestämmer"-känsla? Detta vet vi ju mycket lite om.

Som mamma till flickan är jag inte ett dugg orolig för att det här skulle vara onormalt eller för att det skulle vara något fel på henne.

Du tror inte att det ibland kan vara så att även barn med HSP kan vara annorlunda än din dotter, och inte reagera som hon med att gå till fysiskt angrepp?
De som har barn som inte varit såhär behöver inte klassas ihop till att bli "olämpliga föräldrar som förtrycker och understimulerar jag-känslan, eller barn som inte är så känslosamma".
Jag förstår att ni jobbar mycket med pedagogik och gör allt ni kan för att det skall bli bra för era barn, men tala inte om andra människor och deras barn som om de "inte förstår" eller "har fel metoder" när barnen beter sig bättre än ditt barn i vissa situationer. Kanske de har haft bättre pedagogik just där?
Kanske det du gör är bättre än vad alla andra gör, men det låter ändå nedlåtande, ditt sätt att se på andra.

Hummelbragg

Äldre 25 Jul 13:24

#94

"Hej och välkomna till min tråd där jag ägnar mig åt oreflekterat, narcissistiskt självskryt om min fina själ, mitt perfekta föräldraskap och mitt extra känsliga och framförallt SPECIELLA barn, genom att presentera ett scenario där jag kan få både sympati och beröm, samt känna mig lite förföljd och missförstådd. Det spelar inte så stor roll vad ni andra skriver, för det här är egentligen bara en plattform för självförhärligande."

TS, du belönar ditt barn för s.k "HSP"-beteende. (En tveksam diagnos, som inte är uppbackad av data eller finns i DSM)

Det föder din narcissism och ditt behov av att vara martyr. Om det inte vore för att du älskar det här samspelet och omedvetet reflekterar det hos din dotter så skulle det vara ett mycket mindre problem. Men din dotter spelar den roll du har gett henne.

Och det är bara trasiga barn som regelmässigt slåss, spottar och sparkar på dem de känner sig mest trygga med. Du vet inte hur man hanterar en relation när den inte är i full konflikt och din dotter speglar dig.

När du försöker antyda att folk som inte har de här problemen med sina barn har sönder-dresserade barn (eller inte lika fina, hyperkänsliga barn som din dotter) så blir det bara patetiskt.

Sluta njuta av era sammandrabbningar och uppmärksamheten du kan skaffa dig med dem, så kommer din dotter att lugna ner sig också. Hon plockar upp vad du vill ha av henne och ger det till dig - så att du får känna dig som den superduktiga katastrof-hanterande mamman.

Nu har din lilla lek gått överstyr och du vill ha bekräftat vilken fin mamma du är, trots att du skapade situationen - så att du kan fortsätta sätta upp era små scenaria med gott samvete.

Ni behöver inte BUP. Ni behöver en terapeut till dig, som kan lära dig att inte leva ut din barndom via din dotter. Du tror att för att du inte vill slå och bestraffa så tar du inte ut din barndom på henne - men det gör du. Sorgligt nog kommer du bara att slå ifrån dig detta och bli aggresiv, men nu är det sagt i alla fall.

Anonym (oj)

Äldre 25 Jul 13:34

#95

Alla kan ha trotsiga barn i perioder men en 4 âring som slâss och sparkas Är INTE NORMALT. Min son slog mig i ansiktet en gâng dâ han blev hysterisk när han var 2 âr, han var helt "borta"kunde inte "nâs", sen dess har det aldrig mer hänt dâ han skämdes enormt efter att vi sa till honom pâ skarpen. Han blev mycket ângerfull och jag gav mig inte förrän han sa förlât.
Min son kan i dag som 5 âring fortfarande vara trotsig och rejält gnällig men tar aldrig till vâld.
TS: Var kommer hennes vâld ifrân? Ni mâste ta tag i detta innan hon tror att det är ett normalt beteende. Ge henne timeout, hon fâr lära sig att sitta stilla och vänta tills ni säger till. Ni kommer att fâ ett helvete med henne om ni inte är hârda redan nu. Man kan inte börja uppfostra barnen när de är 10 tyvärr...

Inteutanproblem

Äldre 25 Jul 14:02

#96

Hummelbragg skrev 2014-07-25 13:24:43 följande:

"Hej och välkomna till min tråd där jag ägnar mig åt oreflekterat, narcissistiskt självskryt om min fina själ, mitt perfekta föräldraskap och mitt extra känsliga och framförallt SPECIELLA barn, genom att presentera ett scenario där jag kan få både sympati och beröm, samt känna mig lite förföljd och missförstådd. Det spelar inte så stor roll vad ni andra skriver, för det här är egentligen bara en plattform för självförhärligande."

TS, du belönar ditt barn för s.k "HSP"-beteende. (En tveksam diagnos, som inte är uppbackad av data eller finns i DSM)

Det föder din narcissism och ditt behov av att vara martyr. Om det inte vore för att du älskar det här samspelet och omedvetet reflekterar det hos din dotter så skulle det vara ett mycket mindre problem. Men din dotter spelar den roll du har gett henne.

Och det är bara trasiga barn som regelmässigt slåss, spottar och sparkar på dem de känner sig mest trygga med. Du vet inte hur man hanterar en relation när den inte är i full konflikt och din dotter speglar dig.

När du försöker antyda att folk som inte har de här problemen med sina barn har sönder-dresserade barn (eller inte lika fina, hyperkänsliga barn som din dotter) så blir det bara patetiskt.

Sluta njuta av era sammandrabbningar och uppmärksamheten du kan skaffa dig med dem, så kommer din dotter att lugna ner sig också. Hon plockar upp vad du vill ha av henne och ger det till dig - så att du får känna dig som den superduktiga katastrof-hanterande mamman.

Nu har din lilla lek gått överstyr och du vill ha bekräftat vilken fin mamma du är, trots att du skapade situationen - så att du kan fortsätta sätta upp era små scenaria med gott samvete.

Ni behöver inte BUP. Ni behöver en terapeut till dig, som kan lära dig att inte leva ut din barndom via din dotter. Du tror att för att du inte vill slå och bestraffa så tar du inte ut din barndom på henne - men det gör du. Sorgligt nog kommer du bara att slå ifrån dig detta och bli aggresiv, men nu är det sagt i alla fall.

Precis så upplever jag TS också. För att utveckla lite så finner jag mycket som låter väl genomtänkt i uppfostringssyfte i teorin som kommer från TS, i praktiken fungerar det uppenbarligen inte. Men kan inte undgå att också instinktivt känna hur TS bestämt sig för att hennes dotter är både det ena och det andra. Jag tror inte TS ser nyktert på sin dotter och den individ hon är, och det kan faktiskt vara en väldigt stor bidragande faktor till varför dottern är så våldsam.

Jag har inga barn, men ett stort intresse för genetik, arv och psykologi.

Människans beteende arv är i förenklade former styrd av både miljö och gener. 70% är styrt av miljön, dvs vi formas som grund individer utav uppfostran och den miljön vi växer upp och vistas i. 30% är genetiskt styrt, alltså en väldigt liten del överlag som påverkar och det är bara vid allvarligare personlighetsstörningar det arvet påverkar mer än miljöarvet. Annars är det ett samspel mellan miljö och gener i hur vi blir och hur vi är, där miljön väger absolut tyngst.

aster

Äldre 25 Jul 14:08

#97

Svarar på TS:

Jag tycker inte det är ok att slå till sin dotter som du gjorde. Det förstår du ju själv också, det var jättebra att du direkt bad dottern om ursäkt. Om ni i övrigt behandlar henne bra tror jag inte hon tar minsta skada av detta. Dock behöver du lista ut hur du ska förbättra situationen hemma så att inte detta riskerar att upprepas.

Det verkar jättejobbigt med dottern just nu. Det låter som om hon kan reagera på situationen med småsyskon och att hon nu förväntas vara stor och kunna kontrollera sina känslor medan den lilla får mer hänsyn. Detta känner nog jag och alla med flera barn igen.

Det låter som om du har höga krav på dig som förälder, men lägg undan kravet att ni ska ha mysigt alla tillsammans. Ge dottern ensam tid och förbered henne innan knepiga moment.
Typ -Nu ska jag laga mat, och då behöver ni vara lugna i 20 minuter. Tror du att det går bättre om du sitter själv och tittar på film, eller vill du rita vid kösbordet?

Regnblomman

Äldre 25 Jul 14:10

#98

Ts känns som ni är en dysfunktionell familj, jobba mer med det och faktum att barnet behöver rätt hjälp av nån som själv inte har bagage från barndomen med sig

mr me

Äldre 25 Jul 14:11

#99

Det enda problem jag ser i denna tråd är att ni inte tycks ha någon som helst disciplin hemma.

Dotterns mindre syskon knuffades omkull och slog i huvudet? Men det tycks som att det inte spelade så stor roll i sammanhanget. Hela idén om att man som förälder har ett principalansvar tycks många föräldrar (eller egentligen mammor) helt glömma bort...

aster

Äldre 25 Jul 14:12

#100

Enligt mig står det där supertramsandet inför läggning för att hon är nervös och vet att det kan bli riktigt jobbigt. Kanske kan ni prata igenom det innan och försöka ändra nåt i rutinen så att ni kan undvika momentet där det går i baklås. Tex ena föräldern tar ut lilla på vagnspromenad så kan stora få 100% uppmärksamhet ett par kvällar.

Jag slog mitt barn :(

INNEHÅLL