• Anonym (Mår illa)

    Jag slog mitt barn :(

    När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det! 
    Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom. 
    Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

    Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
    Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?


    Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!


    I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
    Det gjorde vi. Och kramades.

    Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
    Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?


    Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :( 


    Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.
  • Svar på tråden Jag slog mitt barn :(
  • Anonym (jaha)
    Indianica skrev 2014-07-25 11:57:42 följande:
    Som du tidigare varit inne på underlättar det nog om du är mentalt beredd på att det kan hända. Att du "ger dig på henne" i sängen  och sitter och snackar i en konflikt är en sådan situation där det är ganska naturligt att hon har lätt att komma åt ditt ansikte. Hon kan sparka dig vid hals och ansikte, hon kan slå&klösa dig i ansiktet osv....
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 11:59:44 följande:
    Ja, precis detta tänkte jag på under gårkvällen. Jag borde ha förutspått det. 
    Nästa gång ska jag försöka förbereda mig på det redan innan. Om det uteblir är det ju bara ett plus.
    Men hör du inte hur galet du låter?? "Jag borde ha förutspått att ungen skulle kunna slå mig i ansiktet eller sparka mig på halsen" - det är inte ett normalt barn om detta är händelser som du kan förutspå ska hända. "Och uteblir det så är det ju bara ett plus" - men va?

    Jag tror som flera andra här att du curlar ungen nåt så in i helvete i övertygelsen att du utövar det perfekta föräldraskapet. Men du skapar ett monster.




  • Anonym (Varför)
    Anonym (jaha) skrev 2014-07-25 15:22:43 följande:

    Men hör du inte hur galet du låter?? "Jag borde ha förutspått att ungen skulle kunna slå mig i ansiktet eller sparka mig på halsen" - det är inte ett normalt barn om detta är händelser som du kan förutspå ska hända. "Och uteblir det så är det ju bara ett plus" - men va?

    Jag tror som flera andra här att du curlar ungen nåt så in i helvete i övertygelsen att du utövar det perfekta föräldraskapet. Men du skapar ett monster.


  • Kereza
    Hummelbragg skrev 2014-07-25 13:24:43 följande:

    "Hej och välkomna till min tråd där jag ägnar mig åt oreflekterat, narcissistiskt självskryt om min fina själ, mitt perfekta föräldraskap och mitt extra känsliga och framförallt SPECIELLA barn, genom att presentera ett scenario där jag kan få både sympati och beröm, samt känna mig lite förföljd och missförstådd. Det spelar inte så stor roll vad ni andra skriver, för det här är egentligen bara en plattform för självförhärligande."

    TS, du belönar ditt barn för s.k "HSP"-beteende. (En tveksam diagnos, som inte är uppbackad av data eller finns i DSM) 

    Det föder din narcissism och ditt behov av att vara martyr. Om det inte vore för att du älskar det här samspelet och omedvetet reflekterar det hos din dotter så skulle det vara ett mycket mindre problem. Men din dotter spelar den roll du har gett henne.

    Och det är bara trasiga barn som regelmässigt slåss, spottar och sparkar på dem de känner sig mest trygga med. Du vet inte hur man hanterar en relation när den inte är i full konflikt och din dotter speglar dig.

    När du försöker antyda att folk som inte har de här problemen med sina barn har sönder-dresserade barn (eller inte lika fina, hyperkänsliga barn som din dotter) så blir det bara patetiskt.

    Sluta njuta av era sammandrabbningar och uppmärksamheten du kan skaffa dig med dem, så kommer din dotter att lugna ner sig också. Hon plockar upp vad du vill ha av henne och ger det till dig - så att du får känna dig som den superduktiga katastrof-hanterande mamman.

    Nu har din lilla lek gått överstyr och du vill ha bekräftat vilken fin mamma du är, trots att du skapade situationen - så att du kan fortsätta sätta upp era små scenaria med gott samvete.  

    Ni behöver inte BUP. Ni behöver en terapeut till dig, som kan lära dig att inte leva ut din barndom via din dotter. Du tror att för att du inte vill slå och bestraffa så tar du inte ut din barndom på henne - men det gör du. Sorgligt nog kommer du bara att slå ifrån dig detta och bli aggresiv, men nu är det sagt i alla fall.  


    Jag tror jag blev kär nu.
  • Kereza
    Hummelbragg skrev 2014-07-25 13:24:43 följande:

    "Hej och välkomna till min tråd där jag ägnar mig åt oreflekterat, narcissistiskt självskryt om min fina själ, mitt perfekta föräldraskap och mitt extra känsliga och framförallt SPECIELLA barn, genom att presentera ett scenario där jag kan få både sympati och beröm, samt känna mig lite förföljd och missförstådd. Det spelar inte så stor roll vad ni andra skriver, för det här är egentligen bara en plattform för självförhärligande."

    TS, du belönar ditt barn för s.k "HSP"-beteende. (En tveksam diagnos, som inte är uppbackad av data eller finns i DSM) 

    Det föder din narcissism och ditt behov av att vara martyr. Om det inte vore för att du älskar det här samspelet och omedvetet reflekterar det hos din dotter så skulle det vara ett mycket mindre problem. Men din dotter spelar den roll du har gett henne.

    Och det är bara trasiga barn som regelmässigt slåss, spottar och sparkar på dem de känner sig mest trygga med. Du vet inte hur man hanterar en relation när den inte är i full konflikt och din dotter speglar dig.

    När du försöker antyda att folk som inte har de här problemen med sina barn har sönder-dresserade barn (eller inte lika fina, hyperkänsliga barn som din dotter) så blir det bara patetiskt.

    Sluta njuta av era sammandrabbningar och uppmärksamheten du kan skaffa dig med dem, så kommer din dotter att lugna ner sig också. Hon plockar upp vad du vill ha av henne och ger det till dig - så att du får känna dig som den superduktiga katastrof-hanterande mamman.

    Nu har din lilla lek gått överstyr och du vill ha bekräftat vilken fin mamma du är, trots att du skapade situationen - så att du kan fortsätta sätta upp era små scenaria med gott samvete.  

    Ni behöver inte BUP. Ni behöver en terapeut till dig, som kan lära dig att inte leva ut din barndom via din dotter. Du tror att för att du inte vill slå och bestraffa så tar du inte ut din barndom på henne - men det gör du. Sorgligt nog kommer du bara att slå ifrån dig detta och bli aggresiv, men nu är det sagt i alla fall.  


    Jag tror jag blev kär nu.
  • Indianica
    Anonym (jaha) skrev 2014-07-25 15:22:43 följande:
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 11:59:44 följande:
    Ja, precis detta tänkte jag på under gårkvällen. Jag borde ha förutspått det. 
    Nästa gång ska jag försöka förbereda mig på det redan innan. Om det uteblir är det ju bara ett plus.
    Men hör du inte hur galet du låter?? "Jag borde ha förutspått att ungen skulle kunna slå mig i ansiktet eller sparka mig på halsen" - det är inte ett normalt barn om detta är händelser som du kan förutspå ska hända. "Och uteblir det så är det ju bara ett plus" - men va?

    Jag tror som flera andra här att du curlar ungen nåt så in i helvete i övertygelsen att du utövar det perfekta föräldraskapet. Men du skapar ett monster.




    Jag har inte skrivit att det är så normalt, men det beror också på situationen och på barnet. Jag är lärare och det finns barn där man får vara beredd på sparkar och slag om de känner sig trängda och då snackar vi om skolbarn med olika inre problem eller temperament utöver det vanliga. Är det så att barnet är väldigt vilt vissa tidpunkter får man vara beredd på sparkar och slag vid t ex läggdags, med det inte sagt att man utöver det ska hjälpa barnet att hantera sina känslor utan att sparka och slåss. Tycker man kan ta hjälp av BVC på den punkten, de har ju också barnpsykolog. Det är bra att läsa böcker, men böcker blir lätt väldigt manualliknande och kan funka dåligt om man inte tar hänsyn till en massa aspekter i tillvaron.
  • Indianica
    Anonym (Curling) skrev 2014-07-25 12:09:30 följande:

    Jag har behandlat min dotter som en prinsessa hela hennes nu 14 åriga liv å det får jag äta upp nu .

    Hon har alltid uppfört sig å varit snäll på dagis i skolan å om vi varit borta men hemma har hon varit en envis trotsig Donna sedan hon va 2 år , jag har tyvärr nästan jämt låtit henne få sin vilja igenom fast jag sagt nej först , bara för att slippa höra och se henne ledsen .

    Idag önskar jag att det gick att backa tiden å göra om .


    Det är inte för sent. Jag har curlat minhetsiga  elvaåring och hon har förvånansvärt snabbt accepterat förändrade krav nu i sommar. Tänk på att du gör henne en tjänst genom att låta henne bli självständig, det är jobbigt för henne, men hon kommer inte växa som person utan motstånd.
  • Anonym (jaha)
    Indianica skrev 2014-07-25 16:34:14 följande:
    Jag har inte skrivit att det är så normalt, men det beror också på situationen och på barnet. Jag är lärare och det finns barn där man får vara beredd på sparkar och slag om de känner sig trängda och då snackar vi om skolbarn med olika inre problem eller temperament utöver det vanliga. Är det så att barnet är väldigt vilt vissa tidpunkter får man vara beredd på sparkar och slag vid t ex läggdags, med det inte sagt att man utöver det ska hjälpa barnet att hantera sina känslor utan att sparka och slåss. Tycker man kan ta hjälp av BVC på den punkten, de har ju också barnpsykolog. Det är bra att läsa böcker, men böcker blir lätt väldigt manualliknande och kan funka dåligt om man inte tar hänsyn till en massa aspekter i tillvaron.
    Precis det jag sa mao. Barn som man kan förutspå slag och sparkar av är inte normala utan de har någon slags problematik av det ena eller andra slaget.
  • Anonym (Läs en bok!!)

    Man ska aldrig ALDRIG ställa sig över ett barn och stirra på det! Hur skulle du själv känna om någon gjorde så mot dig? Klart som fan att hon ville komma undan!
    Hur tänker du som mamma, när du gör så?! Du är medveten om att det är ett BARN! Fattar du inte signalerna du sänder? 

  • kakkia
    Anonym (oj) skrev 2014-07-25 13:34:52 följande:

    Alla kan ha trotsiga barn i perioder men en 4 âring som slâss och sparkas Är INTE NORMALT. Min son slog mig i ansiktet en gâng dâ han blev hysterisk när han var 2 âr, han var helt "borta"kunde inte "nâs",  sen dess har det aldrig mer hänt dâ han skämdes enormt efter att vi sa till honom pâ skarpen. Han blev mycket ângerfull och jag gav mig inte förrän han sa förlât.
    Min son kan i dag som 5 âring fortfarande vara trotsig och rejält gnällig men tar aldrig till vâld.
    TS: Var kommer hennes vâld ifrân? Ni mâste ta tag i detta innan hon tror att det är ett normalt beteende. Ge henne timeout, hon fâr lära sig att sitta stilla och vänta tills ni säger till. Ni kommer att fâ ett helvete med henne om ni inte är hârda redan nu. Man kan inte börja uppfostra barnen när de är 10 tyvärr...


    Jag håller med.
    Ett barn behöver ha sina gränser att slå någon är fel oavsätt ålder men på något vis kan jag förstå er båda varför det blev som det blev i detta scenario.
    Det viktigaste är att ni båda ber om ursäkt till varandra vilket ni gjorde och jag skulle vilja säga att det är väldigt beundransvärt av dig att du efter örfilen insåg direkt hur fel du gjorde.
    Personligen tror inte jag att du kommer göra om detta igen med tanke på din reaktion och känslan du fick efteråt.
    Detta är något du alltid kommer bära med dig och ha i bakhuvudet och minnas den fruktansvärda känslan.
    Med detta sagt skulle jag rekommendera att du kollar på supernanny och tar till dig en del av hennes metoder som tex time out, tre varningar och faktiskt dra in på efterrätten, tv, lördagsgodiset ( inte allt men något av dom tre) när hon inte sköter sig. plus även belöna det beteendet du vill att hon ska ha tex en spargris och varje dag hon skött sig bra så lägger du i en kr som belöning innan läggdags så både uppmuntrar du och sparar på en å samma gång. 28-30-31 kr i månaden  är inte så farligt.
    Detta är bara tips och du kan ju självklart hitta på egna belöningar och straff som du anser passa din dotter och familj.
    Lycka till, jag tror det kommer gå bra för er!
  • UniqueSnowflake

    Hm. Jag förstår TS helt, min familj var kravfylld och stressig och karriärssträvande och det var ofta småfajter och högljutt... Först när jag växte upp och fick träffa min svärfamilj insåg jag att alla inte hade samma uppväxt som jag har, mätt i känslomässighet. Så jag förstår TS. Vad jag INTE förstår är varför man prompt måste kommentera i en tråd bara för att göra ned en TS totalt, men hey, det är väl klassiskt FL! Skäms lite, hummelbragg! Vi är alla olika.


    Hummelbragg skrev 2014-07-25 13:24:43 följande:
    "Hej och välkomna till min tråd där jag ägnar mig åt oreflekterat, narcissistiskt självskryt om min fina själ, mitt perfekta föräldraskap och mitt extra känsliga och framförallt SPECIELLA barn, genom att presentera ett scenario där jag kan få både sympati och beröm, samt känna mig lite förföljd och missförstådd. Det spelar inte så stor roll vad ni andra skriver, för det här är egentligen bara en plattform för självförhärligande." TS, du belönar ditt barn för s.k "HSP"-beteende. (En tveksam diagnos, som inte är uppbackad av data eller finns i DSM)  Det föder din narcissism och ditt behov av att vara martyr. Om det inte vore för att du älskar det här samspelet och omedvetet reflekterar det hos din dotter så skulle det vara ett mycket mindre problem. Men din dotter spelar den roll du har gett henne. Och det är bara trasiga barn som regelmässigt slåss, spottar och sparkar på dem de känner sig mest trygga med. Du vet inte hur man hanterar en relation när den inte är i full konflikt och din dotter speglar dig. När du försöker antyda att folk som inte har de här problemen med sina barn har sönder-dresserade barn (eller inte lika fina, hyperkänsliga barn som din dotter) så blir det bara patetiskt. Sluta njuta av era sammandrabbningar och uppmärksamheten du kan skaffa dig med dem, så kommer din dotter att lugna ner sig också. Hon plockar upp vad du vill ha av henne och ger det till dig - så att du får känna dig som den superduktiga katastrof-hanterande mamman. Nu har din lilla lek gått överstyr och du vill ha bekräftat vilken fin mamma du är, trots att du skapade situationen - så att du kan fortsätta sätta upp era små scenaria med gott samvete.   Ni behöver inte BUP. Ni behöver en terapeut till dig, som kan lära dig att inte leva ut din barndom via din dotter. Du tror att för att du inte vill slå och bestraffa så tar du inte ut din barndom på henne - men det gör du. Sorgligt nog kommer du bara att slå ifrån dig detta och bli aggresiv, men nu är det sagt i alla fall.  

    (.^_^.)
Svar på tråden Jag slog mitt barn :(