• Anonym (Mår illa)

    Jag slog mitt barn :(

    När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det! 
    Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom. 
    Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

    Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
    Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?


    Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!


    I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
    Det gjorde vi. Och kramades.

    Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
    Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?


    Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :( 


    Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.
  • Svar på tråden Jag slog mitt barn :(
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Curling) skrev 2014-07-25 12:09:30 följande:

    Jag har behandlat min dotter som en prinsessa hela hennes nu 14 åriga liv å det får jag äta upp nu .

    Hon har alltid uppfört sig å varit snäll på dagis i skolan å om vi varit borta men hemma har hon varit en envis trotsig Donna sedan hon va 2 år , jag har tyvärr nästan jämt låtit henne få sin vilja igenom fast jag sagt nej först , bara för att slippa höra och se henne ledsen .

    Idag önskar jag att det gick att backa tiden å göra om .


    Åh, var inte för hård emot dig själv <3 Vi gör alla så gott vi kan och den där känslan av att man gör allt för sitt barn är såå stark. 
    Vi har personer i vår närhet som gjort sådär och vi har sett hur jobbigt det blir av det, så det var vi på det klara med redan innan första barnet kom, att om vi bestämde något så skulle vi inte rucka på det (åja, alla regler har undantag, men för det mesta är det lagt-kort-ligger som gäller).

    All lycka till dig! Kämpa på och prata prata prata :) Nu är hon ju i alla fall stor nog att föra resonemang.
    Anonym (Gå iväg) skrev 2014-07-25 12:19:56 följande:
    Och om hon gör det så bli arg och säg ifrån och gå därifrån direkt! ta ingen diskussion eller pedagogik just då utan bara vänd på klacken och gå därifrån

    Det har jag gjort med min explosiva son, som kan helt plötsligt bli skogstokig och riva eller bita den som är närmast

    Det har hjälpt, han vet att det är så fel som det bara kan bli men ibland är det en impulshandling, typ som Zuarez i VM 
    Mycket bra tips! Jag tror precis som du säger att det inte är läge för pedagogik och snack i det läget. Det är väldigt tydligt att hon vet att hon gör fel, så kanske är det bästa att liksom låta henne "äga" det själv, eller hur man ska säga. 
    Anonym (K) skrev 2014-07-25 12:36:20 följande:
    Då läste jag inte tillräckligt noga - jag trodde det handlade om någon som var halvt hysterisk för att hon slagit ett barn som använder våld mot andra; "Hon bråkar ofta (...) sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. (...) idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet (...) sparkar hon mig rätt över halsen (...) i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet"

    En unge som brukar våld och inte begriper vad det innebär och att det gör ont på andra. Hänsynslös, empatilös, självisk och allmänt horribel. Kanske bara i just de här sammanhangen - hon är säkert en ängel vanligtvis - men det här beteendet måste faktiskt stoppas. Det är inte ok någonstans.

    Så, föräldern slår tillbaka. Och ungen gråter och gråter, för - plötsligt har barnet insett att dess grundläggande världssanning var FALSK - fram tills nu har barnet trott att det FÅR slåss, ingen annan får slåss - andra människor får bara hosta ur sej tomma ord, så barnet har ett övertag i sitt brukande av våld - och ingen kommer göra något påtagligt för att sätta stopp. För att barnet ska sluta slåss krävs det att barnet faktiskt respekterar "Du gör mej ledsen när du gör så" - vilket barnet uppenbarligen inte gör. Barnet Kommer däremot vara mån om sitt eget välbefinnande, och vilja undvika konsekvenser av negativt agerande - det är bara simpel självbevarelsedrift.

    Och nu ser barnet att andra KAN slå tillbaka!

    Barnet har plötsligt lärt sej en konsekvens av att slåss; folk slår tillbaka. 

    Det lär ju ska vara till nytta på dagis, i skola, på krogen, i relationer - att barnet vet att det inte HAR rätt att slåss. Det kanske faktiskt inte blir en så'n här unge som slår sina klasskamrater, eller anser sej ha Rätten att slå sin pojkvän, utan att han ska slå tillbaka - du kan ha räddat ungen från att bli en riktigt vidrig människa. 

    Var glad att du slog - hon hade aldrig begripit det av sejsjälv annars. 
    Det här låter precis som min pappa. Han tyckte att man skulle "banka vett" i barn och att det var först då de lärde sig respekt. Vad han inte förstod var att den sortens respekt man vinner med slag, den blir till hat när man lämnar rummet.
    Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:04:56 följande:
    Kanske du och dottern bägge har "för mycket" känslor på gång samtidigt ibland? Jag tänker tex på att du skriver att hon biter ihop käkarna, du bänder upp dem osv... Jag förstår att detta inte händer varje kväll, men det borde inte ens behöva hända ibland. När min dotter biter ihop käkarna vid tandborstning sätter jag henne i mitt knä och väntar tills hon tröttnar, slappnar av och öppnar munnen. Jag säger inte så mycket under tiden. Möjligtvis "dags att öppna munnen", "vi behöver göra rent alla tänder så det inte sitter mat kvar", eller "vart har tänderna tagit vägen idag? Finns där kanske någon tunga i alla fall?"
    Att fysiskt bända upp käkarna ser jag som kränkande.

    Det har hänt att jag kränkt mitt barn genom att fysiskt sätta henne i mitt knä i duschen och tvätta hennes hår när hon vägrat, men det är en mycket trist situation där jag inser att jag egentligen inte behandlar henne med respekt. Jag gör så för att jag inte har något bättre redskap som fungerar. Säger alltså inte att jag är perfekt, men jag försöker arbeta fram metoder som fungerar vid olika tillfällen som gör att kränkningar inte är nödvändigt.

    Jag är helt med dig. Skillnaden är dock att i det här fallet hämtade jag henne, hon var som en vildkatt i min famn. När jag satt mig med henne i knäet så var hon fortfarande inte lugn. Att vänta i det läget drar bara ut på fighten och riskerar att göra den värre. Det kan bli farligt både för henne och mig om inte jag klarar av att hålla henne.
    Jag är inte alls bekväm med att bända upp käkarna (jag håller om hakan och trycker försiktigt in tummen och pekfingret i kinderna). Det har funnits gånger då hon bara suttit still eller stått still och vägrat öppna munnen, då har jag precis som du väntat. Kanske försökt kittla henne lite för att frammana till skratt eller busa med att tandborsta försiktigt på läpparna. 


     

  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:08:54 följande:
    Det låter som att hon blev väldigt trängd i detta läge. Det var en obehaglig situation för henne och hon slåss för att komma ur den. Du står över henne, ser på henne, är arg och pratar skarpt. Hur skall hon svara på det?
    Jämför en person med autism som mår dåligt av att någon tittar den i ögonen. Man slåss för att försvara sig och ta sig ur situationen.
    Kanske du skulle backat ett par steg redan innan det gick så här långt?
    Ja, mycket bra poäng. Det är sannerligen en balansgång det här med att uppfostra. Till en början satt jag på sängkanten men det var efter hon hade kört upp boken i hakan som jag tog den ifrån henne och sökte ögonkontakt för att få kontakt. Men ja, så här med facit i hand blev det ju istället den situationen du beskriver och det var ju inte bra.
    Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:10:57 följande:
    Jag förstår att det ibland kan bli fel med för många tillrättavisningar, men just "give me five" när hon slår sitt syskon ger ju helt fel signaler. "Give me five" är ju något man normalt tar till när man är nöjd med något och som en "intern belöning". Kanske finns det bättre sätt att avleda?
    Jag håller med - om det hade varit så som du beskriver det. Situationen var den att hon hade viftat efter sitt syskon och vi sa direkt till att så får hon inte göra. Syskonet sprang bakom stolen där jag satt och dottern försökte tränga sig förbi mellan stolen och väggen och viftade med handen i luften mot syskonet som redan var förbi på andra sidan. För att bryta situationen sa jag "sluta nu med det, men du NN, kan du high five då?". Det är en balansgång det här med att bara ge uppmärksamhet för negativa saker. Jag försöker undvika det och jag försöker att ge henne möjligheter att komma uppåt i spiralen annat än bara fortsätta sparka på den som ligger. 
    Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:14:54 följande:
    Du tror inte att det ibland kan vara så att även barn med HSP kan vara annorlunda än din dotter, och inte reagera som hon med att gå till fysiskt angrepp?
    De som har barn som inte varit såhär behöver inte klassas ihop till att bli "olämpliga föräldrar som förtrycker och understimulerar jag-känslan, eller barn som inte är så känslosamma".
    Jag förstår att ni jobbar mycket med pedagogik och gör allt ni kan för att det skall bli bra för era barn, men tala inte om andra människor och deras barn som om de "inte förstår" eller "har fel metoder" när barnen beter sig bättre än ditt barn i vissa situationer. Kanske de har haft bättre pedagogik just där?
    Kanske det du gör är bättre än vad alla andra gör, men det låter ändå nedlåtande, ditt sätt att se på andra.
    HSP är ett personlighetsdrag, det är inte ett varande. Självklart är alla människor olika och har olika personlighetsdrag. Bara för att två personer har ett gemensamt överensstämmande personlighetsdrag så betyder ju inte det att de är lika även på andra fronter.
    Jag förstår att du tagit åt dig av att jag skrivit att man kanske inte förstår hela problematiken om man inte har barn som är hsp själv. Och eftersom det också är tydligt att du inte är helt insatt så känner väl jag att vi kanske inte behöver grotta ner oss mer i det. Jag är övertygad om att du är den bästa mamman till dina barn.
    Hummelbragg skrev 2014-07-25 13:24:43 följande:

    "Hej och välkomna till min tråd där jag ägnar mig åt oreflekterat, narcissistiskt självskryt om min fina själ, mitt perfekta föräldraskap och mitt extra känsliga och framförallt SPECIELLA barn, genom att presentera ett scenario där jag kan få både sympati och beröm, samt känna mig lite förföljd och missförstådd. Det spelar inte så stor roll vad ni andra skriver, för det här är egentligen bara en plattform för självförhärligande."

    TS, du belönar ditt barn för s.k "HSP"-beteende. (En tveksam diagnos, som inte är uppbackad av data eller finns i DSM) 

    Det föder din narcissism och ditt behov av att vara martyr. Om det inte vore för att du älskar det här samspelet och omedvetet reflekterar det hos din dotter så skulle det vara ett mycket mindre problem. Men din dotter spelar den roll du har gett henne.

    Och det är bara trasiga barn som regelmässigt slåss, spottar och sparkar på dem de känner sig mest trygga med. Du vet inte hur man hanterar en relation när den inte är i full konflikt och din dotter speglar dig.

    När du försöker antyda att folk som inte har de här problemen med sina barn har sönder-dresserade barn (eller inte lika fina, hyperkänsliga barn som din dotter) så blir det bara patetiskt.

    Sluta njuta av era sammandrabbningar och uppmärksamheten du kan skaffa dig med dem, så kommer din dotter att lugna ner sig också. Hon plockar upp vad du vill ha av henne och ger det till dig - så att du får känna dig som den superduktiga katastrof-hanterande mamman.

    Nu har din lilla lek gått överstyr och du vill ha bekräftat vilken fin mamma du är, trots att du skapade situationen - så att du kan fortsätta sätta upp era små scenaria med gott samvete.  

    Ni behöver inte BUP. Ni behöver en terapeut till dig, som kan lära dig att inte leva ut din barndom via din dotter. Du tror att för att du inte vill slå och bestraffa så tar du inte ut din barndom på henne - men det gör du. Sorgligt nog kommer du bara att slå ifrån dig detta och bli aggresiv, men nu är det sagt i alla fall.  


    HSP är för det första ingen diagnos utan ett personlighetsdrag - precis som t.ex blyghet eller envishet.

    För det andra har jag gått hos en terapeut i två år innan jag fick barn för att "vända blad" och bli en bättre förälder än mina egna. Terapeuten såg inga som helst onormaliteter i mig eller risker för dåligt föräldraskap. 

    I övrigt reflekterar jag så här: du jobbar inte inom psykvård för då skriver man inte så här taffligt kring ämnet. Faktum är att man då har tillräckligt på fötterna för att veta att man inte kan ställa diagnoser utefter några inlägg på ett forum. Däremot verkar du ju väl bevandrad inom psykvården.
    Ponera att jag skulle vara allt det där som du skriver om här; hade det nu varit sunt av mig att ta det du skriver som sanning? En person på internet som inte varken känner mig, mitt barn eller ens situationen som utspelade sig. Hade det varit ett neurologiskt vettigt beteende, att acceptera din bild av mig som sann och riktig? Eller vad är det du vill uppnå?
    Anonym (oj) skrev 2014-07-25 13:34:52 följande:

    Alla kan ha trotsiga barn i perioder men en 4 âring som slâss och sparkas Är INTE NORMALT. Min son slog mig i ansiktet en gâng dâ han blev hysterisk när han var 2 âr, han var helt "borta"kunde inte "nâs",  sen dess har det aldrig mer hänt dâ han skämdes enormt efter att vi sa till honom pâ skarpen. Han blev mycket ângerfull och jag gav mig inte förrän han sa förlât.
    Min son kan i dag som 5 âring fortfarande vara trotsig och rejält gnällig men tar aldrig till vâld.
    TS: Var kommer hennes vâld ifrân? Ni mâste ta tag i detta innan hon tror att det är ett normalt beteende. Ge henne timeout, hon fâr lära sig att sitta stilla och vänta tills ni säger till. Ni kommer att fâ ett helvete med henne om ni inte är hârda redan nu. Man kan inte börja uppfostra barnen när de är 10 tyvärr...


    Nu är hon ju som sagt 3,5 och har nyligen fått syskon, flyttat och varit på sin första utlandsresa. Det är mycket som händer och nu är det dessutom semester, så hon har frångått sina vanliga förskolerutiner. 

    Av någon anledning är det alltid så viktigt för andra mammor att påpeka hur onormala andras barn är, istället för att inse (vi har ju alla fått äta tillbaka-kaka några gånger sen barnen kom, eller hur?) att vi faktiskt inte har all världens sanning i våra egna barn. Alla är olika och vi möter olika prövningar. Att trycka ner dom som inte får samma prövningar som vi själva är ju bara destruktivt. Jag förstår varför man gör det (och jag förstår att det inte är medvetet), men det enda som händer är att man bakar tillbaka-kaka att äta senare.
    Inteutanproblem skrev 2014-07-25 14:02:54 följande:
    Precis så upplever jag TS också. För att utveckla lite så finner jag mycket som låter väl genomtänkt i uppfostringssyfte i teorin som kommer från TS, i praktiken fungerar det uppenbarligen inte. Men kan inte undgå att också instinktivt känna hur TS bestämt sig för att hennes dotter är både det ena och det andra. Jag tror inte TS ser nyktert på sin dotter och den individ hon är, och det kan faktiskt vara en väldigt stor bidragande faktor till varför dottern är så våldsam.

    Jag har inga barn, men ett stort intresse för genetik, arv och psykologi.

    Människans beteende arv är i förenklade former styrd av både miljö och gener. 70% är styrt av miljön, dvs vi formas som grund individer utav uppfostran och den miljön vi växer upp och vistas i. 30% är genetiskt styrt, alltså en väldigt liten del överlag som påverkar och det är bara vid allvarligare personlighetsstörningar det arvet påverkar mer än miljöarvet. Annars är det ett samspel mellan miljö och gener i hur vi blir och hur vi är, där miljön väger absolut tyngst.
    Tack för ditt inlägg i debatten. Det blir en smarrig tillbaka-kaka när dina egna barn ska fostras ;) Innan man burit barn är det omöjligt att förstå att man faktiskt kan lära känna sitt barn innan man ens har träffat det. Låter som hokus pokus, jag vet.
    aster skrev 2014-07-25 14:08:47 följande:

    Svarar på TS:

    Jag tycker inte det är ok att slå till sin dotter som du gjorde. Det förstår du ju själv också, det var jättebra att du direkt bad dottern om ursäkt. Om ni i övrigt behandlar henne bra tror jag inte hon tar minsta skada av detta. Dock behöver du lista ut hur du ska förbättra situationen hemma så att inte detta riskerar att upprepas.

    Det verkar jättejobbigt med dottern just nu. Det låter som om hon kan reagera på situationen med småsyskon och att hon nu förväntas vara stor och kunna kontrollera sina känslor medan den lilla får mer hänsyn. Detta känner nog jag och alla med flera barn igen.

    Det låter som om du har höga krav på dig som förälder, men lägg undan kravet att ni ska ha mysigt alla tillsammans. Ge dottern ensam tid och förbered henne innan knepiga moment.
    Typ -Nu ska jag laga mat, och då behöver ni vara lugna i 20 minuter. Tror du att det går bättre om du sitter själv och tittar på film, eller vill du rita vid kösbordet?


    Tack för ett mycket vettigt inlägg! <3 Det ligger mycket i det du säger, du tycks ha gjort en väldigt nykter observation. 
    Ikväll stannade jag kvar längre efter sagan och bara låg intill henne. Det verkade som att hon kom ner i varv bättre då, vilket var bra. För varje gång hon springer upp så varvar det ju upp, så kan hon ligga kvar efter sagan tror jag vi kommit långt :) 
    Regnblomman skrev 2014-07-25 14:10:25 följande:

    Ts känns som ni är en dysfunktionell familj, jobba mer med det och faktum att barnet behöver rätt hjälp av nån som själv inte har bagage från barndomen med sig


    Det har var ju inte konstruktivt på något sätt. Det är ungefär som att jag skulle sia om huruvida du är en rödhårig greenpeace-aktivist med hår under armarna som gillar djur och natur och smygkolla sex i vassen. 
    Träffade jag rätt?
    mr me skrev 2014-07-25 14:11:08 följande:

    Det enda problem jag ser i denna tråd är att ni inte tycks ha någon som helst disciplin hemma.

    Dotterns mindre syskon knuffades omkull och slog i huvudet? Men det tycks som att det inte spelade så stor roll i sammanhanget. Hela idén om att man som förälder har ett principalansvar tycks många föräldrar (eller egentligen mammor) helt glömma bort...


    Du tycks ha missat att jag skrev att vi direkt var framme och sa till henne samt bar in henne på sitt rum. Hon blev alltså tagen ur situationen, fick en ordentlig (vi röt till) tillsägelse och syskonet tröstades. Vad mer skulle vi ha gjort?
    aster skrev 2014-07-25 14:12:57 följande:

    Enligt mig står det där supertramsandet inför läggning för att hon är nervös och vet att det kan bli riktigt jobbigt. Kanske kan ni prata igenom det innan och försöka ändra nåt i rutinen så att ni kan undvika momentet där det går i baklås. Tex ena föräldern tar ut lilla på vagnspromenad så kan stora få 100% uppmärksamhet ett par kvällar.


    Det här är inget vanligt kvällsproblem utan var mer eller mindre väntat igår pga omständigheterna. I perioder då trotsen är värre punktmarkerar vi alltid med extra kvalitétstid, det brukar hjälpa. "Fem gånger mer kärlek" är en mycket bra bok på temat. Rekommenderas!









  • Psychopath
    UniqueSnowflake skrev 2014-07-25 19:28:58 följande:

    Vad jag INTE förstår är varför man prompt måste kommentera i en tråd bara för att göra ned en TS totalt, men hey, det är väl klassiskt FL!


    Du menar som du brukar göra?
  • Anonym (en mamma)

    Jag tycker inte du skall beskylla dej själv för ditt självförsvar. Det kanske är så att du lägger lite för stor vikt vid att inte slå ditt barn så att du nästan missar att fostra henne. Finns det något som gör mig kokande arg är om någon slår ett syskon. Där går man in och ryter ifrån typ och pratar inte om att "jag blir ledsen när du gör så". Jag tycker att hon har alldeles för dålig respekt för er vuxna med tanke på du beskriver.

    När jag var liten skulle jag Heller ALDRIG ha slagit mina föräldrar och jag var Heller ALDRIG rädd att bli det av mina tre storebröder.

    Jag tycker att du också måste fundera på vilket sätt det lilla barnet får ta konsekvenser av ert mesiga sätt att fostra ert stora barn.

  • UniqueSnowflake

    Det är en gigantisk skillnad på att ropa troll i en tråd och på att göra som Hummelsnubben. Eller vad hen hette.


    Psychopath skrev 2014-07-25 20:34:31 följande:
    Du menar som du brukar göra?

    (.^_^.)
  • Anonym (?)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 19:40:55 följande:

    Jag är helt med dig. Skillnaden är dock att i det här fallet hämtade jag henne, hon var som en vildkatt i min famn. När jag satt mig med henne i knäet så var hon fortfarande inte lugn. Att vänta i det läget drar bara ut på fighten och riskerar att göra den värre. Det kan bli farligt både för henne och mig om inte jag klarar av att hålla henne.


    Här tänker jag - varför var hon som en vildkatt? Vad låg bakom hennes beteende?
    Jag förstår att det kan dra ut på fighten att vänta i det läget, men behöver det ens vara en fight?
    Skulle du inte kunnat få till en kontakt med henne redan i "hämta-henne-läget"? Där du förstår varför hon agerar som hon gör och därefter hittar en lösning.
    Vill hon inte lägga sig? Varför? Är hon rädd för sängen? Vill hon inte vara ensam? Har hon för roligt uppe (kan det ges förvarning om läggdags och tid att avsluta aktivitet)?
    Först därefter blir det läge att fixa med tandborstning. Inte under fullt "krig".
  • Anonym (?)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 20:12:19 följande:
    Ikväll stannade jag kvar längre efter sagan och bara låg intill henne. Det verkade som att hon kom ner i varv bättre då, vilket var bra. För varje gång hon springer upp så varvar det ju upp, så kan hon ligga kvar efter sagan tror jag vi kommit långt :)

    Det låter vettigt. Att springa upp många gånger är ju ett sätt att säga att man inte vill ligga själv i sin säng. Du skrev tidigare att ni gärna stannar hos henne om hon ber om det. Det är inte alltid lätt att be om det, och inte alltid barnet ens vet själv att problemet är ensamheten. Hon vill upp till er, men kommer inte på tanken själv att be att ni skall stanna.
  • Anonym (prutt)

    Utan att känna dig så gissar jag på att du är en relativt bra men överpedagogisk förälder. Du hade själv risiga förebilder och gott föräldraskap sitter inte i ryggraden på dig. Du har däremot jobbat med dig själv samt verkar ha funderat kring och läst på en del om föräldraskap.

    Jag skulle misstänka att du är överpedagogisk med ditt barn till den grad att du blir otydlig och barnet osäkert. Jag föreslog tidigare att du skulle testa dig utav lite mindre pedagogiska men enklare uppfostringsmetoder.

    Ingen av er blir lycklig av att ni harvar omkring med ert superpedagogiska bemötande av barnen verkar det som. Tagga ner och våga vara genuina och sätt ner foten istället. Testa i alla fall.

  • Anonym (?)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 20:12:19 följande:
    HSP är ett personlighetsdrag, det är inte ett varande. Självklart är alla människor olika och har olika personlighetsdrag. Bara för att två personer har ett gemensamt överensstämmande personlighetsdrag så betyder ju inte det att de är lika även på andra fronter.
    Jag förstår att du tagit åt dig av att jag skrivit att man kanske inte förstår hela problematiken om man inte har barn som är hsp själv. Och eftersom det också är tydligt att du inte är helt insatt så känner väl jag att vi kanske inte behöver grotta ner oss mer i det. Jag är övertygad om att du är den bästa mamman till dina barn.

    Om man läser om HSP har jag också ett sådant barn, så jag vet inte varför det är så tydligt för dig att jag inte är insatt. Jag vet alltså också att alla barn (även med HSP-drag) är helt olika varandra.

    Hur tänker du angående att man brukar säga att HSP-barn är extra känsliga för sinnesstämningar med tex upprörda människor. De reagerar extra kraftigt om någon ryter till, skäller och visar ilska. Man säger tex att ett mjukt påpekande har större effekt än ett skarpt tillrättavisande.

    De sägs också ofta vara mer samvetsgranna än andra, vilket talar emot att första sätt att kommunicera skulle vara att ta till nävarna. De kan slåss om de blir mycket frustrerade och ställs inför en situation som är obehaglig, och som de inte vet hur de skall hantera, men de vill helst av allt inte att detta skall ske. Generellt talat naturligtvis.
  • Anonym (Bra svarat)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 11:56:33 följande:
    Kort, koncist, konkret. Men vad betyder det egentligen? 
    Hur gör du själv när du "helt enkelt" jobbar på din mammaroll? Är det som att slå på och av en knapp? Är det någon slags nära på religiös upptäckt? En slags aha-känsla som slår en i skallen som ett baseballträ?

    Eller är det helt enkelt det vi alla gör dagligen? För i så fall var ju den där kommentaren ganska korkad. Eller?
Svar på tråden Jag slog mitt barn :(