Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:08:54 följande:
Det låter som att hon blev väldigt trängd i detta läge. Det var en obehaglig situation för henne och hon slåss för att komma ur den. Du står över henne, ser på henne, är arg och pratar skarpt. Hur skall hon svara på det?
Jämför en person med autism som mår dåligt av att någon tittar den i ögonen. Man slåss för att försvara sig och ta sig ur situationen.
Kanske du skulle backat ett par steg redan innan det gick så här långt?
Ja, mycket bra poäng. Det är sannerligen en balansgång det här med att uppfostra. Till en början satt jag på sängkanten men det var efter hon hade kört upp boken i hakan som jag tog den ifrån henne och sökte ögonkontakt för att få kontakt. Men ja, så här med facit i hand blev det ju istället den situationen du beskriver och det var ju inte bra.
Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:10:57 följande:
Jag förstår att det ibland kan bli fel med för många tillrättavisningar, men just "give me five" när hon slår sitt syskon ger ju helt fel signaler. "Give me five" är ju något man normalt tar till när man är nöjd med något och som en "intern belöning". Kanske finns det bättre sätt att avleda?
Jag håller med - om det hade varit så som du beskriver det. Situationen var den att hon hade viftat efter sitt syskon och vi sa direkt till att så får hon inte göra. Syskonet sprang bakom stolen där jag satt och dottern försökte tränga sig förbi mellan stolen och väggen och viftade med handen i luften mot syskonet som redan var förbi på andra sidan. För att bryta situationen sa jag "sluta nu med det, men du NN, kan du high five då?". Det är en balansgång det här med att bara ge uppmärksamhet för negativa saker. Jag försöker undvika det och jag försöker att ge henne möjligheter att komma uppåt i spiralen annat än bara fortsätta sparka på den som ligger.
Anonym (?) skrev 2014-07-25 13:14:54 följande:
Du tror inte att det ibland kan vara så att även barn med HSP kan vara annorlunda än din dotter, och inte reagera som hon med att gå till fysiskt angrepp?
De som har barn som inte varit såhär behöver inte klassas ihop till att bli "olämpliga föräldrar som förtrycker och understimulerar jag-känslan, eller barn som inte är så känslosamma".
Jag förstår att ni jobbar mycket med pedagogik och gör allt ni kan för att det skall bli bra för era barn, men tala inte om andra människor och deras barn som om de "inte förstår" eller "har fel metoder" när barnen beter sig bättre än ditt barn i vissa situationer. Kanske de har haft bättre pedagogik just där?
Kanske det du gör är bättre än vad alla andra gör, men det låter ändå nedlåtande, ditt sätt att se på andra.
HSP är ett personlighetsdrag, det är inte ett varande. Självklart är alla människor olika och har olika personlighetsdrag. Bara för att två personer har ett gemensamt överensstämmande personlighetsdrag så betyder ju inte det att de är lika även på andra fronter.
Jag förstår att du tagit åt dig av att jag skrivit att man kanske inte förstår hela problematiken om man inte har barn som är hsp själv. Och eftersom det också är tydligt att du inte är helt insatt så känner väl jag att vi kanske inte behöver grotta ner oss mer i det. Jag är övertygad om att du är den bästa mamman till dina barn.
Hummelbragg skrev 2014-07-25 13:24:43 följande:
"Hej och välkomna till min tråd där jag ägnar mig åt oreflekterat, narcissistiskt självskryt om min fina själ, mitt perfekta föräldraskap och mitt extra känsliga och framförallt SPECIELLA barn, genom att presentera ett scenario där jag kan få både sympati och beröm, samt känna mig lite förföljd och missförstådd. Det spelar inte så stor roll vad ni andra skriver, för det här är egentligen bara en plattform för självförhärligande."
TS, du belönar ditt barn för s.k "HSP"-beteende. (En tveksam diagnos, som inte är uppbackad av data eller finns i DSM)
Det föder din narcissism och ditt behov av att vara martyr. Om det inte vore för att du älskar det här samspelet och omedvetet reflekterar det hos din dotter så skulle det vara ett mycket mindre problem. Men din dotter spelar den roll du har gett henne.
Och det är bara trasiga barn som regelmässigt slåss, spottar och sparkar på dem de känner sig mest trygga med. Du vet inte hur man hanterar en relation när den inte är i full konflikt och din dotter speglar dig.
När du försöker antyda att folk som inte har de här problemen med sina barn har sönder-dresserade barn (eller inte lika fina, hyperkänsliga barn som din dotter) så blir det bara patetiskt.
Sluta njuta av era sammandrabbningar och uppmärksamheten du kan skaffa dig med dem, så kommer din dotter att lugna ner sig också. Hon plockar upp vad du vill ha av henne och ger det till dig - så att du får känna dig som den superduktiga katastrof-hanterande mamman.
Nu har din lilla lek gått överstyr och du vill ha bekräftat vilken fin mamma du är, trots att du skapade situationen - så att du kan fortsätta sätta upp era små scenaria med gott samvete.
Ni behöver inte BUP. Ni behöver en terapeut till dig, som kan lära dig att inte leva ut din barndom via din dotter. Du tror att för att du inte vill slå och bestraffa så tar du inte ut din barndom på henne - men det gör du. Sorgligt nog kommer du bara att slå ifrån dig detta och bli aggresiv, men nu är det sagt i alla fall.
HSP är för det första ingen diagnos utan ett personlighetsdrag - precis som t.ex blyghet eller envishet.
För det andra har jag gått hos en terapeut i två år innan jag fick barn för att "vända blad" och bli en bättre förälder än mina egna. Terapeuten såg inga som helst onormaliteter i mig eller risker för dåligt föräldraskap.
I övrigt reflekterar jag så här: du jobbar inte inom psykvård för då skriver man inte så här taffligt kring ämnet. Faktum är att man då har tillräckligt på fötterna för att veta att man inte kan ställa diagnoser utefter några inlägg på ett forum. Däremot verkar du ju väl bevandrad inom psykvården.
Ponera att jag skulle vara allt det där som du skriver om här; hade det nu varit sunt av mig att ta det du skriver som sanning? En person på internet som inte varken känner mig, mitt barn eller ens situationen som utspelade sig. Hade det varit ett neurologiskt vettigt beteende, att acceptera din bild av mig som sann och riktig? Eller vad är det du vill uppnå?
Anonym (oj) skrev 2014-07-25 13:34:52 följande:
Alla kan ha trotsiga barn i perioder men en 4 âring som slâss och sparkas Är INTE NORMALT. Min son slog mig i ansiktet en gâng dâ han blev hysterisk när han var 2 âr, han var helt "borta"kunde inte "nâs", sen dess har det aldrig mer hänt dâ han skämdes enormt efter att vi sa till honom pâ skarpen. Han blev mycket ângerfull och jag gav mig inte förrän han sa förlât.
Min son kan i dag som 5 âring fortfarande vara trotsig och rejält gnällig men tar aldrig till vâld.
TS: Var kommer hennes vâld ifrân? Ni mâste ta tag i detta innan hon tror att det är ett normalt beteende. Ge henne timeout, hon fâr lära sig att sitta stilla och vänta tills ni säger till. Ni kommer att fâ ett helvete med henne om ni inte är hârda redan nu. Man kan inte börja uppfostra barnen när de är 10 tyvärr...
Nu är hon ju som sagt 3,5 och har nyligen fått syskon, flyttat och varit på sin första utlandsresa. Det är mycket som händer och nu är det dessutom semester, så hon har frångått sina vanliga förskolerutiner.
Av någon anledning är det alltid så viktigt för andra mammor att påpeka hur onormala andras barn är, istället för att inse (vi har ju alla fått äta tillbaka-kaka några gånger sen barnen kom, eller hur?) att vi faktiskt inte har all världens sanning i våra egna barn. Alla är olika och vi möter olika prövningar. Att trycka ner dom som inte får samma prövningar som vi själva är ju bara destruktivt. Jag förstår varför man gör det (och jag förstår att det inte är medvetet), men det enda som händer är att man bakar tillbaka-kaka att äta senare.
Inteutanproblem skrev 2014-07-25 14:02:54 följande:
Precis så upplever jag TS också. För att utveckla lite så finner jag mycket som låter väl genomtänkt i uppfostringssyfte i teorin som kommer från TS, i praktiken fungerar det uppenbarligen inte. Men kan inte undgå att också instinktivt känna hur TS bestämt sig för att hennes dotter är både det ena och det andra. Jag tror inte TS ser nyktert på sin dotter och den individ hon är, och det kan faktiskt vara en väldigt stor bidragande faktor till varför dottern är så våldsam.
Jag har inga barn, men ett stort intresse för genetik, arv och psykologi.
Människans beteende arv är i förenklade former styrd av både miljö och gener. 70% är styrt av miljön, dvs vi formas som grund individer utav uppfostran och den miljön vi växer upp och vistas i. 30% är genetiskt styrt, alltså en väldigt liten del överlag som påverkar och det är bara vid allvarligare personlighetsstörningar det arvet påverkar mer än miljöarvet. Annars är det ett samspel mellan miljö och gener i hur vi blir och hur vi är, där miljön väger absolut tyngst.
Tack för ditt inlägg i debatten. Det blir en smarrig tillbaka-kaka när dina egna barn ska fostras ;) Innan man burit barn är det omöjligt att förstå att man faktiskt kan lära känna sitt barn innan man ens har träffat det. Låter som hokus pokus, jag vet.
aster skrev 2014-07-25 14:08:47 följande:
Svarar på TS:
Jag tycker inte det är ok att slå till sin dotter som du gjorde. Det förstår du ju själv också, det var jättebra att du direkt bad dottern om ursäkt. Om ni i övrigt behandlar henne bra tror jag inte hon tar minsta skada av detta. Dock behöver du lista ut hur du ska förbättra situationen hemma så att inte detta riskerar att upprepas.
Det verkar jättejobbigt med dottern just nu. Det låter som om hon kan reagera på situationen med småsyskon och att hon nu förväntas vara stor och kunna kontrollera sina känslor medan den lilla får mer hänsyn. Detta känner nog jag och alla med flera barn igen.
Det låter som om du har höga krav på dig som förälder, men lägg undan kravet att ni ska ha mysigt alla tillsammans. Ge dottern ensam tid och förbered henne innan knepiga moment.
Typ -Nu ska jag laga mat, och då behöver ni vara lugna i 20 minuter. Tror du att det går bättre om du sitter själv och tittar på film, eller vill du rita vid kösbordet?
Tack för ett mycket vettigt inlägg! <3 Det ligger mycket i det du säger, du tycks ha gjort en väldigt nykter observation.
Ikväll stannade jag kvar längre efter sagan och bara låg intill henne. Det verkade som att hon kom ner i varv bättre då, vilket var bra. För varje gång hon springer upp så varvar det ju upp, så kan hon ligga kvar efter sagan tror jag vi kommit långt :)
Regnblomman skrev 2014-07-25 14:10:25 följande:
Ts känns som ni är en dysfunktionell familj, jobba mer med det och faktum att barnet behöver rätt hjälp av nån som själv inte har bagage från barndomen med sig
Det har var ju inte konstruktivt på något sätt. Det är ungefär som att jag skulle sia om huruvida du är en rödhårig greenpeace-aktivist med hår under armarna som gillar djur och natur och smygkolla sex i vassen.
Träffade jag rätt?
mr me skrev 2014-07-25 14:11:08 följande:
Det enda problem jag ser i denna tråd är att ni inte tycks ha någon som helst disciplin hemma.
Dotterns mindre syskon knuffades omkull och slog i huvudet? Men det tycks som att det inte spelade så stor roll i sammanhanget. Hela idén om att man som förälder har ett principalansvar tycks många föräldrar (eller egentligen mammor) helt glömma bort...
Du tycks ha missat att jag skrev att vi direkt var framme och sa till henne samt bar in henne på sitt rum. Hon blev alltså tagen ur situationen, fick en ordentlig (vi röt till) tillsägelse och syskonet tröstades. Vad mer skulle vi ha gjort?
aster skrev 2014-07-25 14:12:57 följande:
Enligt mig står det där supertramsandet inför läggning för att hon är nervös och vet att det kan bli riktigt jobbigt. Kanske kan ni prata igenom det innan och försöka ändra nåt i rutinen så att ni kan undvika momentet där det går i baklås. Tex ena föräldern tar ut lilla på vagnspromenad så kan stora få 100% uppmärksamhet ett par kvällar.
Det här är inget vanligt kvällsproblem utan var mer eller mindre väntat igår pga omständigheterna. I perioder då trotsen är värre punktmarkerar vi alltid med extra kvalitétstid, det brukar hjälpa. "Fem gånger mer kärlek" är en mycket bra bok på temat. Rekommenderas!