• Anonym (Mår illa)

    Jag slog mitt barn :(

    När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det! 
    Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom. 
    Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

    Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
    Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?


    Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!


    I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
    Det gjorde vi. Och kramades.

    Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
    Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?


    Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :( 


    Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.
  • Svar på tråden Jag slog mitt barn :(
  • Kpax

    Jag tycker att ni låter extremt pedagogiska och lugna i ert föräldraskap, det måste vara otroligt tufft att ha barn i trotsåldern.

    Min mamma har fortfarande ångest över att hon "slog" mig en gång. Jag kommer själv ihåg situationen och att jag betedde mig som ett as, men själva slaget (en inte speciellt hård handflata mot en pyjamasklädd rumpa. Ett slag i stridens hetta) hade jag aldrig kommit ihåg om hon inte själv gjort en sån grej av det. Det gjorde inte ont, och jag kände mig varken rädd eller kränkt.

    Hon har inte slagit mig varken före eller efter den gången, och det finns ingenting som tyder på att du kommer slå ditt barn igen. Du reagerade och det är mänskligt. Jag förespråkar förstås inte att man ska slå barn, men det här var en olycka, och nu har ni löst det. Var inte så hård mot dig själv. :)

  • Anonym (prutt)
    Kpax skrev 2014-07-25 21:43:06 följande:

    Jag tycker att ni låter extremt pedagogiska och lugna i ert föräldraskap, det måste vara otroligt tufft att ha barn i trotsåldern.

    Min mamma har fortfarande ångest över att hon "slog" mig en gång. Jag kommer själv ihåg situationen och att jag betedde mig som ett as, men själva slaget (en inte speciellt hård handflata mot en pyjamasklädd rumpa. Ett slag i stridens hetta) hade jag aldrig kommit ihåg om hon inte själv gjort en sån grej av det. Det gjorde inte ont, och jag kände mig varken rädd eller kränkt.

    Hon har inte slagit mig varken före eller efter den gången, och det finns ingenting som tyder på att du kommer slå ditt barn igen. Du reagerade och det är mänskligt. Jag förespråkar förstås inte att man ska slå barn, men det här var en olycka, och nu har ni löst det. Var inte så hård mot dig själv. :)


    Jag tror också att ts är en extremt pedagogisk förälder. Och jag tror dessutom att det är en bidragande orsak till att hon lappade till ungen.
  • Anonym (småsyskonet!)

    TS tänk på signalerna ni skickar till småsyskonet! Är det OK att det blir knuffat, slaget, väckt o.s.v? Det värsta är att du ger storasyster high five när hon slår småsyskonet! High five ger man är något är bra! Du måste försvara lilla syskonet också ocb inte låta storasyster hunsa med både vuxna och barn.

    Plus att småsyskon lär sig av äldre, snart har ni två barn som beter sig lika illa om ni inte markerar att storasysters beteende är inte OK! Småsyskonet ser er dalta med storasyster trots att hon beter sig som hon gör och skadar småsyskonet. Hur tror du detta påverkar ditt andra barn?

  • Anonym (rådvill)
    Anonym (prutt) skrev 2014-07-25 21:01:50 följande:

    Utan att känna dig så gissar jag på att du är en relativt bra men överpedagogisk förälder. Du hade själv risiga förebilder och gott föräldraskap sitter inte i ryggraden på dig. Du har däremot jobbat med dig själv samt verkar ha funderat kring och läst på en del om föräldraskap.

    Jag skulle misstänka att du är överpedagogisk med ditt barn till den grad att du blir otydlig och barnet osäkert. Jag föreslog tidigare att du skulle testa dig utav lite mindre pedagogiska men enklare uppfostringsmetoder.

    Ingen av er blir lycklig av att ni harvar omkring med ert superpedagogiska bemötande av barnen verkar det som. Tagga ner och våga vara genuina och sätt ner foten istället. Testa i alla fall.


    Jag känner igen mig lite i detta, förutom att jag inte hade någon trasslig uppväxt. Jag har faktiskt precis idag ringt psykolog på MVC om vår son på drygt 3 år (mellanbarn) som kan vara väldigt fysisk. Han kan börja dagen med gnäll och fortsätta den så ganska länge. Vi märker stor skillnad på honom när han är hemma själv med en vuxen jämfört med när hela familjen är samlade (2 vuxna +3 barn). Då blir han helt plötsligt väldigt mammig och gnällig alt aggressiv. Det psykologen sa var, som någon här sa, att man behöver bekräfta den känslan barnet har dvs: "jag förstår att ..., men det är inte ok att slåss/sparkas". 
  • Anonym (Mår illa)

    Okej, eftersom alla i stort sett skriver utan att läsa blir det ju ganska tjatigt att upprepa samma grejer om och om igen. Så...om ni vill spy galla - go right ahead, men om ni faktiskt vill bidra med någonting så klicka på "visa endast" under mitt namn och läs vad jag skriver. 

    Jag verkar heller inte riktigt nå fram med det här, så jag kör det igen: Vi är stränga (jag mer än min man). Vi säger till på skarpen när det behövs, pratar när det behövs. Vill inte ha onödiga diskussioner i all oändlighet över saker som redan är bestämt och som barnet inte har bestämmanderätt i, vill inte köra över. Så, balansgång - precis som för alla föräldrar.
    Vi markerar bestämt, ryter till, lyfter henne ur situationen om det behövs, pratar om det när det fungerar och framför allt så försöker vi lägga vikt i det hon gör som är bra. I den här trotsåldern är det mycket tillsägelser och det gäller att passa så att inte all uppmärksamhet hon får är negativ sådan.

    Märker vi att någonting inte fungerar så omgrupperar vi, omvärderar, testar på nytt (därmed inte sagt att vi testar runt dag ut och dag in, vi har ett ganska bra hum om vad som brukar fungera). Vi är ett bra team, jag och min man och vi hjälper varandra i det enskilda föräldraskapet med med konstruktiv kritik. Det är alltid lättare att se nyktert på situationer när man inte står mitt i dom.

  • Anonym (rådvill)

    Jag har pratat med min man ibland om att jag upplever honom lite för hård mot kanske framförallt vår äldsta son, 5½ år. Det har hänt att jag gjort saker som jag anser vara fel, jag har klappat till mellansonen på kinden - ren känsloyttring och även "kastat" äldste sonen ner på sin säng. Min man reagerar däremot inte när jag berättar detta, han säger bara "jaha, vad vill du att jag ska säga?" När han beter sig vad jag anser fel mot barnen så säger jag till, det har hänt att jag vid enstaka tillfällen gjort det framför barnen vilket kanske inte är så klokt. Vad anser ni?
    Och, snälla, jag vill inte ha några påhopp som TS fått, då lämnar jag hellre tråden.

  • Anonym (Bara funderar)

    Tycker det låter lite som att ni är lite för snälla och pedagogiska. Bli förbannade och visa känslor. Självklart ska man inte slå men ibland blir det tyvärr som en reflex när man själv blir slagen av sitt barn... Tror inte hon tog skada, det gör barn inte om allt annat är ok runt omkring den enskilda händelsen. Men hon behöver nog tydliga gränser och ganska hård disciplin , eller avledning och att man planerat allt före. Själv har jag en som behöver det ena och en som behöver det andra. Men INGEN behöver få lov att ställa till en sån scen som din dotter ...

  • Anonym (småsyskonet!)

    Jag förstår och har läst de flesta inläggen TS men likväl är det ju något som inte funkar eftersom barnet slåss och är våldsamt. Ni når inte fram till barnet, varför? Det kan förstås bero på massor av saker. Jag hade kontaktat BVC för råd och eventuell remiss till psykolog. För hela familjens skull! Annars blir det sju resor värre ju äldre barnet och syskonet blir, det är helt klart.

  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (rådvill) skrev 2014-07-25 22:15:38 följande:

    Jag har pratat med min man ibland om att jag upplever honom lite för hård mot kanske framförallt vår äldsta son, 5½ år. Det har hänt att jag gjort saker som jag anser vara fel, jag har klappat till mellansonen på kinden - ren känsloyttring och även "kastat" äldste sonen ner på sin säng. Min man reagerar däremot inte när jag berättar detta, han säger bara "jaha, vad vill du att jag ska säga?" När han beter sig vad jag anser fel mot barnen så säger jag till, det har hänt att jag vid enstaka tillfällen gjort det framför barnen vilket kanske inte är så klokt. Vad anser ni?
    Och, snälla, jag vill inte ha några påhopp som TS fått, då lämnar jag hellre tråden.


    Hej fina du, vad modig du är som vågar blotta halsen i den här tråden ;) Tack för det! 
    Vet du, det händer ibland (inte så ofta dock) att jag eller min man gör någonting som den utav oss som inte är mitt i situationen reagerar på. Lite beroende på vad det är så har vi hanterat det olika. Jag sa t.ex vid ett tillfälle till dottern som gnällde över en kille som drog henne i håret på förskolan "men vet du? jag tror kanske egentligen att han tycker att du är så fin och att du har fint hår. Så kanske han bara inte vet hur han ska säga det". Efter att jag sagt det pratade min man med mig på kvällen om att det är som att säga "när killar tycker om dig behandlar dom dig illa" och han har ju rätt. Det är inte försvarbart, även om det nu ju inte var någon biggie. Bara något att tänka på sådär.

    Sen har det hänt att någon utav oss har sagt något ogenomtänkt i stundens hetta och då har den av oss som är lugn och objektiv sagt till "nej, så får man inte säga" - inför barnet. Jag tycker det är okej, så länge man liksom håller lite distans till det själv. Alltså föräldrarna ska inte börja bråka utan man mer får se det som lite coachning. 

    Jag tycker inte att man bäst lär sina barn om livet genom att vara "en perfekt förälder" (de existerar ju som tur är inte). Mina barn har sett mig gråta, de har sett mig vara arg. Ibland har jag sagt mindre genomtänkta saker eller som igår - gjort mindre genomtänkta saker. Men man är inte mer än människa.
    Huvudsaken är att man pratar, och att man säger förlåt.
  • Anonym (MammaTillTvå)

    enbart läst trådstarten, och första kommentarer,

    BRY dig inte om dem som hackar och trycker ner, det är inte lätt o vara förälder, om ditt barn är i en trotsålder  förstår jag dig frustration, det hör till och du ångrar vad du gjort, du kommer aldrig göra det igen,


    jag kan rekommendera dig att gå en kurs i hantera barn som har längre/fler trotsåldrar (tyvärr går allt inte inom dansen på rosor-boken i att ha barn) men kan rekommendera DE OROLIGA ÅREN, görr bra, jag gick en kurs då jag har barn med diagnoser och fick lära mig att om hur man hanterar vanlig till extrem trotts till våld vid utbrott(som har med diagnosen) i denna kursen gick inte bara dom med diagnoser utan vi var 50/50,

    kan säga att vi gick ifrån kaos, till en fullt fungerande familj på 4v, och sedan finslipa i 4v till, du kör vi på detta och det funkar galant, och vi kör det även på stora syskonet som inte har diagnoser men som också har sina perioder, funkar så otroligt bra


     

Svar på tråden Jag slog mitt barn :(