• Anonym (Mår illa)

    Jag slog mitt barn :(

    När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det! 
    Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom. 
    Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

    Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
    Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?


    Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!


    I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
    Det gjorde vi. Och kramades.

    Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
    Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?


    Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :( 


    Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.
  • Svar på tråden Jag slog mitt barn :(
  • Anonym (Men jo)
    Anonym (Inte trots) skrev 2014-07-24 23:39:57 följande:

    Något är ändå fel och antagligen ligger felet hos dig och inte hos din dotter. För hon ska inte slå dig, riva, spottas. Det är inget människor gör när de känner sig extra trygga med någon.


    Det är precis vad barn gör när dom känner sig extra trygga med någon. Du har fel, helt enkelt.
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Varför) skrev 2014-07-25 09:26:28 följande:

    Ts vi har knappast vad jag kan se missförstått situationen så att gå till angrepp så visar än mer att ni har en del att jobba med även du som inte tar till dig råd utan ger påhopp.

    Att säga "När man har barn med mycket intelligens och högt EQ så får man helt enkelt använda huvudet lite mer som förälder med." när du inget vet om mina barn är fel, mina barn har alla medlemskap i mensa och väldigt högt EQ med men de kom aldrig i närheten av ditt barns beteende igår för det för de hade med sig från början att det är inte ett okej och accepterat sätt att kommunicera i sociala sammanhang.

    Spännande att du ska försvara henne även om hon mördar för vilka föräldrar går och tänker i de banorna när ungarna är knappt 4? Som sagt ni har en hel del att jobba med om ungen inte skall hamna fel när den börjar skolan


    Så du känner situationen bättre än mig? Förlåt men jag har svårt att ta det du säger till mig, du verkar väldigt hetsig och i behov av att hävda dig genom andra. Jag tror det bästa är att vi helt enkelt konstaterar här att vi tycker olika och jag tackar för ditt engagemang. Jag kommer dock inte att behöva ytterligare råd i frågan från dig.
    Anonym (K) skrev 2014-07-25 09:32:17 följande:

    Men era miffon - en unge som slåss måste lära sej hur det känns att bli slagen, så att de inser Varför det är fel. Som förälder har man ansvar för att lära ungarna hur man beter sej. 

    För jävla mycket daltande och klemande och tjafs - men så Är det söndercurlade idioter som blir deprimerade så fort livet inte serverar dem allt på ett fat också. 

    Ni förstör för era barn när ni låter dem tro att de är universums medelpunkt. 


    Du pratar ju uppenbarligen om andra föräldrar, varför det blir aningen OT i den här tråden. Vi daltar inte, vi gör allt utom hotar, kränker, låser in och slåss. Tycker du vi borde börja med det istället?
  • Anonym (Men jo)
    Anonym (K) skrev 2014-07-25 09:32:17 följande:

    Men era miffon - en unge som slåss måste lära sej hur det känns att bli slagen, så att de inser Varför det är fel. Som förälder har man ansvar för att lära ungarna hur man beter sej. 

    För jävla mycket daltande och klemande och tjafs - men så Är det söndercurlade idioter som blir deprimerade så fort livet inte serverar dem allt på ett fat också. 

    Ni förstör för era barn när ni låter dem tro att de är universums medelpunkt. 


    Lägg ner.
  • Anonym (Varför)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 09:58:25 följande:

    Så du känner situationen bättre än mig? Förlåt men jag har svårt att ta det du säger till mig, du verkar väldigt hetsig och i behov av att hävda dig genom andra. Jag tror det bästa är att vi helt enkelt konstaterar här att vi tycker olika och jag tackar för ditt engagemang. Jag kommer dock inte att behöva ytterligare råd i frågan från dig.Du pratar ju uppenbarligen om andra föräldrar, varför det blir aningen OT i den här tråden. Vi daltar inte, vi gör allt utom hotar, kränker, låser in och slåss. Tycker du vi borde börja med det istället?


    Berätta exakt var jag är hetsig är du snäll :)
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Varför) skrev 2014-07-25 10:14:35 följande:
    Berätta exakt var jag är hetsig är du snäll :)
    Jag är inte intresserad av att bråka med dig, vilket verkar ligga i ditt intresse. Jag är i denna tråden intresserad av att bolla den här frågan med andra vettiga vuxna. 
    Du får vara vänlig och respektera det nu.
  • Anonym (Trötter)

    Du verkar ha ett barn med temperament (har ett jag med) som behöver lära sig känsloreglering. Känsloreglering lär man sig inte genom tillrättavisningar och straff som en del skriver här.

    Det här ligger i släkten, jag själv har problem med känsloreglering än. Jag försöker komma över info om hur man hjälper barn att lära sig hantera sina starka känslor. Jag tror man kan göra det största jobbet när de ännu är små och hjärnan växer som mest.

    Det råd man oftast får (som jag fått från Bup) är att bekräfta känslan när den är där. Om du förstår hennes känsla och anledningen till den och talar om det så lär hon sig själv att förstå sina känslor. Det hjälper henne att reglera dem något.

    Andra saker jag funderat på (och testat). När min unge blir "tokig", biter och slår både mig och sig själv, så har jag ibland bett henne att riva sönder en tidning. Att försöka stoppa känslan när den väl är där, det går inte. Att förbjuda henne att bete sig illa fungerar inte om jag inte kan ge henne ett alternativ så hon kan få ur sig allt. Det med tidningen har funkat ibland (det blir lite kul, sedan kan hon i lugn och ro lägga bitarna i papperskorgen). Ibland vill hon inte alls.

    Letar efter fler metoder, någon kanske har mer knep på hur man lär barn att reglera sig?

  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Trötter) skrev 2014-07-25 10:51:44 följande:

    Du verkar ha ett barn med temperament (har ett jag med) som behöver lära sig känsloreglering. Känsloreglering lär man sig inte genom tillrättavisningar och straff som en del skriver här.

    Det här ligger i släkten, jag själv har problem med känsloreglering än. Jag försöker komma över info om hur man hjälper barn att lära sig hantera sina starka känslor. Jag tror man kan göra det största jobbet när de ännu är små och hjärnan växer som mest.

    Det råd man oftast får (som jag fått från Bup) är att bekräfta känslan när den är där. Om du förstår hennes känsla och anledningen till den och talar om det så lär hon sig själv att förstå sina känslor. Det hjälper henne att reglera dem något.

    Andra saker jag funderat på (och testat). När min unge blir "tokig", biter och slår både mig och sig själv, så har jag ibland bett henne att riva sönder en tidning. Att försöka stoppa känslan när den väl är där, det går inte. Att förbjuda henne att bete sig illa fungerar inte om jag inte kan ge henne ett alternativ så hon kan få ur sig allt. Det med tidningen har funkat ibland (det blir lite kul, sedan kan hon i lugn och ro lägga bitarna i papperskorgen). Ibland vill hon inte alls.

    Letar efter fler metoder, någon kanske har mer knep på hur man lär barn att reglera sig?


    Tack för bra tips! Du slår huvudet på spiken vad det gäller det här med känsloreglering. Vi kan ofta säga "jag ser att du är arg" och brukar då säga "man får vara arg, men man får inte slåss" t.ex. Vi jobbar mycket med det.

    Hon "låser" sig ofta i känslor, det gjorde jag också som barn. Vi försöker ge henne andra verktyg och möjligheter att ta sig ur situationen. Om hon t.ex sitter och slår på sin pappa vid matbordet (det gör hon för att han har sagt till henne något - hon blir besviken på sig själv/känner sig dum och så slår hon. Säger man till henne igen då så blir det bara värre) så kan jag säga "vet du vad man kan göra om man vill göra det bra igen? Då kan man säga förlåt, så känns det bättre". Och då har hon sagt förlåt och börjat gråta.

    Om hon t.ex slår efter sitt mindre syskon (för att detta har tagit något som hon ville ha) så kan jag fråga henne något för att distrahera henne. Eller sätta upp min egen hand och säga "give me five!" (att påpeka att det är fel att slåss är inte alltid det rätta, hur konstigt det än låter. Om vi går på för hårt med negativa saker så kommer vi aldrig ur spiralen. Ju mer tillsägelser - desto mer destruktivt beteende).

    Att riva sönder ett papper eller liknande kan faktiskt vara ett jättebra tips! Jag vill inte mana till slag även om det skulle vara mot en kudde. Däremot att riva sönder ett papper ska jag testa nästa gång. Kanske att det liksom hjälper känslorna att komma ut på ett mer kontrollerat sätt.
  • Anonym (Varför)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 11:01:53 följande:

    Tack för bra tips! Du slår huvudet på spiken vad det gäller det här med känsloreglering. Vi kan ofta säga "jag ser att du är arg" och brukar då säga "man får vara arg, men man får inte slåss" t.ex. Vi jobbar mycket med det.

    Hon "låser" sig ofta i känslor, det gjorde jag också som barn. Vi försöker ge henne andra verktyg och möjligheter att ta sig ur situationen. Om hon t.ex sitter och slår på sin pappa vid matbordet (det gör hon för att han har sagt till henne något - hon blir besviken på sig själv/känner sig dum och så slår hon. Säger man till henne igen då så blir det bara värre) så kan jag säga "vet du vad man kan göra om man vill göra det bra igen? Då kan man säga förlåt, så känns det bättre". Och då har hon sagt förlåt och börjat gråta.

    Om hon t.ex slår efter sitt mindre syskon (för att detta har tagit något som hon ville ha) så kan jag fråga henne något för att distrahera henne. Eller sätta upp min egen hand och säga "give me five!" (att påpeka att det är fel att slåss är inte alltid det rätta, hur konstigt det än låter. Om vi går på för hårt med negativa saker så kommer vi aldrig ur spiralen. Ju mer tillsägelser - desto mer destruktivt beteende).

    Att riva sönder ett papper eller liknande kan faktiskt vara ett jättebra tips! Jag vill inte mana till slag även om det skulle vara mot en kudde. Däremot att riva sönder ett papper ska jag testa nästa gång. Kanske att det liksom hjälper känslorna att komma ut på ett mer kontrollerat sätt.


    Okej nu kallar vi det känsloreglering då men att sätta upp give me five är ju att vara i det blå, lär ungen klart och enkelt att slås gör man inte och sätt in henne på karate så hon får lära sig att kontrollera det under ordnade former
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Varför) skrev 2014-07-25 11:15:24 följande:
    Okej nu kallar vi det känsloreglering då men att sätta upp give me five är ju att vara i det blå, lär ungen klart och enkelt att slås gör man inte och sätt in henne på karate så hon får lära sig att kontrollera det under ordnade former
    Vet du? Du är en oinbjuden gäst just nu som förpestar tillvaron. 
    Just nu är du vuxenversionen av min dotters nuvarande problematik. Man säger till och det gör bara saken värre. Kanske vi skulle öva på dig? Kan du kliva bort från skärmen och riva lite papper istället?
  • Anonym (Trötter)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 11:01:53 följande:
    Tack för bra tips! Du slår huvudet på spiken vad det gäller det här med känsloreglering. Vi kan ofta säga "jag ser att du är arg" och brukar då säga "man får vara arg, men man får inte slåss" t.ex. Vi jobbar mycket med det.

    Hon "låser" sig ofta i känslor, det gjorde jag också som barn. Vi försöker ge henne andra verktyg och möjligheter att ta sig ur situationen. Om hon t.ex sitter och slår på sin pappa vid matbordet (det gör hon för att han har sagt till henne något - hon blir besviken på sig själv/känner sig dum och så slår hon. Säger man till henne igen då så blir det bara värre) så kan jag säga "vet du vad man kan göra om man vill göra det bra igen? Då kan man säga förlåt, så känns det bättre". Och då har hon sagt förlåt och börjat gråta.

    Om hon t.ex slår efter sitt mindre syskon (för att detta har tagit något som hon ville ha) så kan jag fråga henne något för att distrahera henne. Eller sätta upp min egen hand och säga "give me five!" (att påpeka att det är fel att slåss är inte alltid det rätta, hur konstigt det än låter. Om vi går på för hårt med negativa saker så kommer vi aldrig ur spiralen. Ju mer tillsägelser - desto mer destruktivt beteende).

    Att riva sönder ett papper eller liknande kan faktiskt vara ett jättebra tips! Jag vill inte mana till slag även om det skulle vara mot en kudde. Däremot att riva sönder ett papper ska jag testa nästa gång. Kanske att det liksom hjälper känslorna att komma ut på ett mer kontrollerat sätt.
    Ni verkar ju göra ett jättebra jobb. Distrahera, ge alternativ osv. Det där med att berätta hur man kan göra situationer bra igen behöver jag nog göra lite mer, tack för påminnelsen.

    Tyvärr blir det många låsningar hos oss också och ofta vill hon bestämma var jag ska gå, hur jag ska göra det och aldrig blir det rätt. Det gör mig jättefrustrerad och ibland blir jag lika låst; "Nej, jag gör som jag vill."

    Var inte för hård mot dig själv, det är tufft. Jag försöker komma ihåg att ge mig själv lite klapp på axeln när jag hanterat nåt utbrott bra. Det gör jag inte alltid. Men jag gör mitt bästa. Mer än så kan man inte göra.
Svar på tråden Jag slog mitt barn :(