• Anonym (Mår illa)

    Jag slog mitt barn :(

    När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det! 
    Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom. 
    Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

    Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
    Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?


    Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!


    I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
    Det gjorde vi. Och kramades.

    Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
    Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?


    Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :( 


    Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.
  • Svar på tråden Jag slog mitt barn :(
  • Anonym (Mår illa)

    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut. 
    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn. 
    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek. 
    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.

  • Anonym (Lena)

    Du verkar vara väldigt mogen och medveten.
    Alla brister vi någonstans i vår föräldraroll. Man säger saker man kanske inte menar, gör saker man inte egentligen ska..

    Att slå är fel och olagligt.
    Men en engångshändelse av dessa situationer, tycker jag inte är "hela världen".
    Det viktigaste i det här, är att du vet att du gjort fel, du har dåligt samvete, och att du pratat med ditt barn om det.
    Sen bestämmer du dig för att detta aldrig händer igen.

    Blir det fler gånger, ja då ska du ta tag i det, tycker jag.

    Slappna av, njut och må väl.

  • Anonym (sök hjälp)

    Din sista fråga i trådstarten är: "Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?" Om du ställer en sådan fråga på ett forum som det här, måste du räkna med att vissa kommer att svara ja, andra svarar nej. Det att du tolkar nej som mobbning, gör att jag är än mer benägen att svara ja. Vissa inlägg är kanske inte så trevliga i tonen, men jag tycker det är ganska tydligt att du har svårt för att ta emot kritik.

    Ifall du VERKLIGEN behöver råd, så är det ju bättre att du vänder dig till någon professionell som har möjlighet att se hur du och ditt barn fungerar tillsammans. Ingen som svarar här har ju träffat vare sig dig eller ditt barn, och vi får bara höra din version av historien. Hur skulle dotterns version se ut?

    Varför läser du så väldigt mycket litteratur om hur man "ska" bemöta barn? Du är inte hennes pedagog, du är hennes mamma.

    Hela tråden handlar om att du har slagit ditt barn. I den situationen som du beskrev så är min reaktion att sånt kan väl hända även den bästa av mödrar, men om det inte händer flera gånger, så var det väl inte så farligt. Jag reagerar faktiskt starkare på att du ibland (eller bara en gång?) bänder upp käkarna på din dotter när ni ska borsta tänderna. Fungerar det faktiskt? Jag har bänt upp käkarna på mitt barn någon gång när vi ska borsta tänderna, men jag tycker inte att det fungerar speciellt bra. Han biter ju då! Så om du verkligen klarar av att borsta hennes tänder utan att bli biten, så verkar du använda mera våld än vad jag har vågat. Har någonsin sjungit en sång eller berättat en saga samtidigt som du borstar tänderna? Det fungerar hos oss.

    "Ett nej är ett nej." Går du ibland att övertala till ett ja, eller förlorar din dotter debatten varje gång?

    Får hon tillräckligt mycket intellektuell stimulans? Hon har hög intelligens skriver du. Du skriver "Ibland vill hon resonera kring saker och ting och kan berätta "han blir ledsen när han inte får vara med och leka" och då kan vi prata en stund om det." Jag tycker det resonemanget är mera på en 2-årings nivå. Vad talar ni annat om än att man inte får slåss?

    Du säger att hon talade redan när hon var 5 månader gammal. Har barn ens fysiska förutsättningar för att producera begripliga ord vid den ålder? Talar ni teckenspråk hemma? Det lär komma väldigt mycket tidigare än det talade språket.

  • Anonym (Hmmm)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-26 08:02:56 följande:

    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.

    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut. 

    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn. 

    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek. 

    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.


    Ts, vet du vad som är lite synd... Att du inte verkar kunna ta kritik alls. Visst har vissa varit lite väl hårda, men många har tom uppmuntrat dig och en hel hög har försökt ge konstruktiv kritik och tips och råd. Men du har taggarna utåt och hugger så fort någon inte håller med dig.

    Varför skulle det vara så hemskt att få lite professionell hjälp med att hantera er dotters utbrott? Det är väldigt många här som har påpekat att hennes beteende inte är helt normalt, det är inget du behöver ta illa upp för. Utan ta istället till dig att det kanske finns ett sätt att förändra er situation. Om alla hade sagt att 'japp, så är 4-åringar...' Så hade det ju inte funnits något att göra. Men nu vittnar ju många om att det kan vara annorlunda.

    Visst kan det vara bra att läsa böcker, men allt är inte alltid så enkelt, i så fall hade vi ju inte behövt barnpsykologer som spenderar flera år på att utbilda sig inom detta...

    Jag har en pojke som är drygt 3.5 år. Jag upplever honom som mycket vild och krävande, men han verkar gansk lugn jämfört med din dotter. Jag diskuterar detta mycket med min BVC-ssk och har också varit i kontakt med deras psykolog. Det är ju underbart att vi kan få tips och råd av riktiga experter helt utan kostnad! Och ofta utan nån vidare lång väntetid heller! Så mitt tips är, utnyttja de positiva fördelarna med den svenska barnhälsovården!!
  • Anonym (--)

    Men herre gud vad du tar i, du lappade till ungen som har jobbat hårt och länge för det.


    Förklara nu varför detta hände, såna läxor brukar vara nyttiga och fastna i minnet länge.


     

  • Starkast
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 21:28:16 följande:

    När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det! 
    Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom. 
    Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

    Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
    Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?


    Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!


    I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
    Det gjorde vi. Och kramades.

    Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
    Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?


    Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :( 


    Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.
    Hej TS!

    Mina barn har nu blivit lite äldre, 10 och 13 år gamla. Känner igen situationen men ditt barn beteende mycket väl. Har provat flera olika strategier av barnuppfostran.under årens lopp och den ni använder var den första självklara som funkade toppenbra - fram tills den egna viljan vid 2,5 års ålder blev mycket tydlig... Då räckte det inte till. Gränserna testades och töjdes och töjdes och dessa pedagogiska samtal blev längre och längre och tappade effekt. Jag hamnade med i ditt läge att i reflex klappa till ungen när jag var trött och tålamodet på upphällningen. Jag tog upp händelsen på bvc, som sa att jag är ingen dålig mamma - men inte mer än människa. osv.

    Jag funderade mycket, insåg att det var ohållbart. Barnen måste hanteras på ett annat sätt. Mina gränser måste bli tydligare och barnen måste få konsekvenser. Annars skulle vi snart gå under allihop. Det blev en pall i ett hörn. Vid dåligt beteende fick man sitta på pallen och tänka på varför det blev som det blev. Som en skamvrå fast istället en tänkapall. Efter det tog vi det där pedagogiska samtalet, som faktiskt blev bra då barnet tänkt till själv. Istället för att jag pratade mest - var det de som fick leda samtalet mestadels. Vad jag hade att säga kunde de ju redan utan och innan efter flera år...
    Det där med pallen funkade inte alltid. När det gått för långt, mitt tålamod inte var det bästa osv, så satt de såklart inte kvar på pallen och jag blev arg och irriterad. I dessa lägen var det in på rummet och inte komma ut förrens de kunde sitta still på pallen. Om de bråkade blev jag riktigt arg med arg höjd röst och det bröt beteendet.
    Givetvis så funkade detta en period, bara, eftersom det blev mer och mer bråkså tankepallen inte gick.
    Då var det att tänka på en ny metod.

    Belöningssystem har funkat bäst. Ormen var kanonbra! De fick sätta stjärnor på en lång orm med 100 rutor och ta ett belöningskort på vissa ställen. De hade 2-3 uppgifter var att lösa var dag. Uppgifterna var deras problem, 2 eller 3 berodde på hur svåra de var. Ex att inte slå sitt syskon på hela dagen så fick en stjärna sättas. Sedan en lätt uppgift med så det alltid var lätt att få sätta en stjärna varje dag, ex att hänga upp jackan, duka undan tallriken osv. Ju bättre belöningar - ju mer ansträgning från barnens sida. Denna metod funkade bäst! Tills de blev lite äldre och ormen larvig....
    Nu är de så stora att det går att prata. Och konsekvenser behövs! Men de måste handla om det som det gäller. Ex just nu så är det tjafs om vem som ska sitta fram i bilen. Om de inte löser den uppgiften själva på ett konstruktivt sätt så får båda sitta bak och ingen sitta i mitten. Thats it. De vill dock gärna lösa det då båda lätt blir åksjuka. Inte så de spyr - men mår dåligt. Men att sitta fram eller mittplatsen bak funkar bra. Nu är de stora och kan en del om lagar och regler, så de kan protestera om att kollektiv bestraffning är förbjudet. Jag säger då att de hade en gemensam uppgift att lösa som misslyckades. Så det gäller att tänka sig för.

    Men den metod ni har nu kommer nog aldrig funka. Utan konsekvenser funkar inte på ingen. Ett ex från vuxenvärlden: Hur många skulle hålla hastighetsbegränsningen förbi en fartkamera om inte konsekvensen blev böter/indraget körkort? 
    Alla behöver vi konsekvenser.
  • Starkast

    Till andra:

    När man är så slutkörd som TS verkar vara, så är det svårt att ta kritik för de flesta. Då är man ofta överkänslig och inte sig själv. Bättre att då ge konstruktiv kritik i trevlig ton än att vara rakt på.

  • Anonym (tidigare gränser)

    TS för det första är det ju bra att du känner start ånger för slaget. Det betyder att du kommer att göra allt för att det inte ska upprepas. Att du bad om ursäkt kommer också göra att kränkningen/skadan för ditt barn inte är så farlig. Det finns inga föräldrar som inte går över gränsen någon gång men känslorna av ångest över det gör att vi kan bättra oss.

    Jag tycker att det verkar som att ni tillåter ditt barn att utsätta dig och resten av familjen för mer skada än vad som är bra för någon av er. Det kanske inte är onormalt beteende för en 4-åring men ni mår ju dåligt allihop av det. Det verkar som att du är väldigt förstående och inkännande och en bra mamma men att du låter din dotter trampa över dina gränser för mycket.

    Jag har ett mindre barn men jag tycker att det fungerar att sätta gränserna innan man tappar kontrollen. Våld ska vara helt nolltolerans. Jag tror inte på att sätta barn i time-out eller låsa in dem men håll fast henne eller gå därifrån genast med orden att hon inte får slåss. På samma sätt om hon säger fula saker till dig. Om hon inte lyssnar när du förklarar att du blir ledsen när hon säger så, gå och säg att du inte vill höra sådana ord. Då lär du också henne ett bra sätt att hantera konflikter med andra barn.

    När jag gör så brukar min dotter skrika av sig en kort stund och kommer sedan för att bli tröstad och kramad.

    Sedan ska du ju såklart fortsätta att vara kärleksfull, lyssnande och förstående som du verkar vara annars.

  • Anonym (Vilket trams!)


    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-25 22:50:58 följande:
    Anonym (småsyskonet!) skrev 2014-07-25 22:37:58 följande:

    Sen vill jag också säga att du verkar vara en kärleksfull förälder som verkligen vill ditt barns bästa, MEN det känns som att du bemöter barnet på en nivå som barnet inte förstår eller kan relatera själv till. Dina resonemang med barnet är kanske för avancerade och pedagogiska för barnets ålder och utvecklingsfas. Trotsåldern är svår inget snack om det. Men barnet behöver motstånd och klara, enkla regler. Jag tror ert barn kan vara lite förvirrad, osäker på vad som egentligen gäller o.s.v. vilket leder till en form av otrygghet. Och att denna otrygghet kan vara anledningen till att barnet är våldsamt.


    Alltså följande är klart som korvspad här hemma: 
    1. man får inte slåss
    2. om man skriker och kastar saker så får man inte vara med 
    3. man får inte slå sina syskon
    4. man måste lyssna 
    5. MAN FÅR INTE SLÅSS

    Sen att vi säger det (och ryter det och visar det) gång på gång på gång, det kan ju vara en annan femma. Slår man upp selektiv hörsel så är där en bild på ett barn (och kanske en man ;p).

    Jag tror absolut att det kan ligga något i vad du säger, men jag är en närvarande förälder och har lärt mig redan från dottern var 3-4 månader när jag tappar hennes "närvaro" eller vad man ska kalla det. Jag ser om jag lagt pratet på för hög nivå. Men det är inte bara prata vi gör, vi försöker ofta visa. 
    När vi läser en bok på kvällen (kan vara Alfons) så kan vi stanna upp och peka "titta, han gråter! han är ledsen" (inte varje gång förstås). De jobbade innan semestern dessutom mycket med känslor på förskolan, så det har varit ett hett ämne här det senaste.

    Hon pratar helt flytande med stor vokabulär (började prata ordentligt redan som femmånaders - men så gick hon inte förrän hon var 14 månader. Olika barn fokuserar på olika saker). Ibland vill hon resonera kring saker och ting och kan berätta "han blir ledsen när han inte får vara med och leka" och då kan vi prata en stund om det. Så fort jag märker att hon tappat intresset så fortsätter vi läsa. Andra gånger lyssnar hon bara genom sagan. 
    Ursäkta? Började hon "prata ordentligt redan som femmånaders"?!

    Jag är snäll så jag ska ge dig chansen att ta dig ur detta med lite heder i behåll. Du menar förstås  femtonmånaders. Ingen fem månader gammal baby kan prata. Helt omöjligt. Den här tråden är anmärkningsvärd nog utan lögner, så som sagt; du skrev naturligtvis fel och behöver bara rätta dig själv.

    Det är en jättebra och viktig regel att man inte får slåss, tyvärr har du visat din dotter att man visst får slåss ibland. Blir man tillräckligt arg få man slå, i alla fall sitt barn. Att ni tummade på att aldrig slåss igen betyder inte ett dugg för flickan hon är för liten för att inse vad det innebär. Och tyvärr verkar det inte rävka med att tumma på saker, er dotter behöver hjälp och stöd för att ta sig ur den negativa spiralen med våld, och den hjälpen tror jag inte ni är kapabla att ge henne. Ni saknar verktyg, som du själv säger (vilket j*kla uttryck...). Försök få hjäp från BUP istället, ni kommer skapa ett monster annars! Ja, ni har redan skapat ett monster, men än finns det tid att ändra på det och hjälpa henne få normala barn - och ungdomsår.

    Er "uppfostringsmetod" är under all kritik. Att prata med barn och vara pedagogisk funkar inte i alla lägen. Jag vet hur du menar när du vill förklara för din dotter varför du säger nej o s v, jag var likadan med sonen förut. Man vet ju hur man är själv, inte vill man bara få ett "nej", man vill veta varför det är ettt "nej"! Men man får inte öra misstaget att tala med barn som man själv vill bli tilltalad. Du säger själv i ett inlägg att barn är barn och inte små vuxna, detta gäller även deras intellekt och förmåga att utföra resonemang.

    Vi har en familjeterapeut i bekantskapskretsen, jag diskuterade detta med henne och hon sade att det är ett eländenär föräldrar behandlar sina barn som små vuxna, låter dem fatta beslut, förklarar för mycket för dem etc.Barn kan inte fatta så många beslut, man ska inte lägga det på dem.

    Man kan fråga om barnet vill ha en blå eller grön mössa i dag, men inte om det vill ha en mössa. Det beslutet är fattat, barnet ska ha mössa men kan få välja färg. Och så ska man tänka i alla lägen.

    Jag tror ni skulle må bra av en tid på utredningshem, där personalen tittar på hur pratar med er dotter, hur ni uppfostrar henne o s v. Prata med soc om det!


  • Anonym (argmamma)

    Jag och min son hade många konflikter när han var 3-4 år. Jag pratade med min BVC-sköterska som remitterade mig vidare till en barnpsykolog. Det var väldigt skönt att få den hjälpen.Jag hade svårt att få distans till situationen, men det hjälpte han mig med. Mitt i allt hade jag också hypotyreos som inte precis hjälpte min förmåga att låta bli att ge mig in i konflikterna.

  • Ronja 551

    Känner igen din berättelse... (bara läst ts) fast jag aldrig hamnat i situationen att jag slagit. Däremot känt att nu har jag varit för negativ och irriterad...

    Mitt råd är vår öppen! Erkänn och prata. Känner du att du behöver hjälp så be om den! Det är mycket mer föräldrar ansvar att inse att man behöver hjälp ?


    sassitch.blogg.se - gå ner i vikt och leva roligt!
  • Anonym (Vilket trams!)

    Förresten, vilket jäkla daltande ni kör med! "Jag gav henne en ordentlig tillrättavisning att mamma blev ledsen", vad är det för något? Självklart ska ungen ha ett kännbart straff! Jag tycker personligen inte det är så himla fel att ge barn en dask på rumpan när de har gjort fel, det är knappast något som kommer traumatisera dem för livet. Däremot kommer de få ett jobbigt liv när det uppfostrats av föräldrar som inte klarar av att verkligen ta sitt föräldraansvar, som inte klarar av att uppfostra barnet och sätta gränser utan helt lojt låter barnet skrika, bita, riva, slåss osv. Det är tamejfan skandal att ni gör så mot barnet!

    Det går inte att vara pedagogisk i alla lägen, det går inte att prata i alla situationer. Som sagt, barn är barn och inte små vuxna, man kan inte resonera med dem som man kan med [de flesta] vuxna.

    Barn behöver en fast hand i uppfostran. Då menar jag inte nödvändigtvis daskar, man bör ju klara av det utan att daska barnet. man kan ta ett stadigt grepp om armen på barnet, titta det stint i ögonen och med skarp röst säga att nu är det nog, nu blir det time out för dig. För ett normalt barn är detta mer än nog.

    Jag förstår inte varför ni inte använder er av time out, inbillar ni er att det skulle vara kränkande för barnert på något sätt? Ännu ett problem i dagens barnuppfostran. Ungarna har helt tagit över, allt ska ske på deras villkor. det ska bekräftas och daltas in absurdum. Barnen styr, helt enkelt!

    Höll på att smälla av när en väninna berättade att hennes son hade fört ett jäkla liv hemma en kväll, till slut hade kört "ta tag i armen och titta stint i ögonen"-metoden. Vad händer? Jo, barnet upplyser henne om att de på dagis har berättat att det faktiskt är förbjudet att slå barn och att om mamman gör så igen tänker han prata med dagis så de kan hjälpa honom! Vad är det för skit?! Föräldrarna hamnar i en gisslansituation, de får inte ta till några uppfostringsmetoder alls för då kutar ungarna till dagisfröknar/skolfröknar och säger att mamma eller pappa slår dem, och fröken anmäler till soc.

    Likaså har lärare inget alls att ta till mot bråkiga elever, det är till och med förbjudet att kasta ut elever som stör i korridoren, för det är förbjudet att utestänga elever från undervisningen. Hellre ska en hel klass bli utan arbetsro och inte kunna ta till sig undervisningen, det är tydligen okej att en hel klass inte får någon undervisning. Men så är ju svensk skola urusel numera också, vilket kommer sätta spår när barnen blir vuxna senare.

    Självklart ska man inte få misshandla barn/elever, men som det är nu är det ju rena lekplatsen. Barnen bestämmer, föräldrarna ska bara "bekräfta" alla dumheter lilla Tindra/lille Kevin hittar på.

    Jag gissar att jag är relativt ensam om de här åsikterna, åtminstone vågar få medge att de håller med. Så här får man ju bara inte tycka, då är man en värdelös mor. Men mina barn är alla trygga, stabila unga vuxna i dag, trots att jag och deras far inte följt den gängse synen på barnuppfostran.

    TS, hur får du det till att folk hatar barn? Din dotter beter sig inte som barn ska, att påpeka det är inte att ge uttryck för barnhat! Däremot tycker jag det är uttryck för nonchalans not barns verkliga behov att inte ge dem den uppfostran de behöver.

    Du har, som andra påpekat, mycket svårt att ta kritik. Vad fan startar du en tråd för, när du inte vill ha andra svar än sådana som stryker dig över ryggen?!

  • Starkast
    Anonym (Vilket trams!) skrev 2014-07-26 22:46:21 följande:

    Förresten, vilket jäkla daltande ni kör med! "Jag gav henne en ordentlig tillrättavisning att mamma blev ledsen", vad är det för något? Självklart ska ungen ha ett kännbart straff! Jag tycker personligen inte det är så himla fel att ge barn en dask på rumpan när de har gjort fel, det är knappast något som kommer traumatisera dem för livet. Däremot kommer de få ett jobbigt liv när det uppfostrats av föräldrar som inte klarar av att verkligen ta sitt föräldraansvar, som inte klarar av att uppfostra barnet och sätta gränser utan helt lojt låter barnet skrika, bita, riva, slåss osv. Det är tamejfan skandal att ni gör så mot barnet!

    Det går inte att vara pedagogisk i alla lägen, det går inte att prata i alla situationer. Som sagt, barn är barn och inte små vuxna, man kan inte resonera med dem som man kan med [de flesta] vuxna.

    Barn behöver en fast hand i uppfostran. Då menar jag inte nödvändigtvis daskar, man bör ju klara av det utan att daska barnet. man kan ta ett stadigt grepp om armen på barnet, titta det stint i ögonen och med skarp röst säga att nu är det nog, nu blir det time out för dig. För ett normalt barn är detta mer än nog.

    Jag förstår inte varför ni inte använder er av time out, inbillar ni er att det skulle vara kränkande för barnert på något sätt? Ännu ett problem i dagens barnuppfostran. Ungarna har helt tagit över, allt ska ske på deras villkor. det ska bekräftas och daltas in absurdum. Barnen styr, helt enkelt!

    Höll på att smälla av när en väninna berättade att hennes son hade fört ett jäkla liv hemma en kväll, till slut hade kört "ta tag i armen och titta stint i ögonen"-metoden. Vad händer? Jo, barnet upplyser henne om att de på dagis har berättat att det faktiskt är förbjudet att slå barn och att om mamman gör så igen tänker han prata med dagis så de kan hjälpa honom! Vad är det för skit?! Föräldrarna hamnar i en gisslansituation, de får inte ta till några uppfostringsmetoder alls för då kutar ungarna till dagisfröknar/skolfröknar och säger att mamma eller pappa slår dem, och fröken anmäler till soc.

    Likaså har lärare inget alls att ta till mot bråkiga elever, det är till och med förbjudet att kasta ut elever som stör i korridoren, för det är förbjudet att utestänga elever från undervisningen. Hellre ska en hel klass bli utan arbetsro och inte kunna ta till sig undervisningen, det är tydligen okej att en hel klass inte får någon undervisning. Men så är ju svensk skola urusel numera också, vilket kommer sätta spår när barnen blir vuxna senare.

    Självklart ska man inte få misshandla barn/elever, men som det är nu är det ju rena lekplatsen. Barnen bestämmer, föräldrarna ska bara "bekräfta" alla dumheter lilla Tindra/lille Kevin hittar på.

    Jag gissar att jag är relativt ensam om de här åsikterna, åtminstone vågar få medge att de håller med. Så här får man ju bara inte tycka, då är man en värdelös mor. Men mina barn är alla trygga, stabila unga vuxna i dag, trots att jag och deras far inte följt den gängse synen på barnuppfostran.

    TS, hur får du det till att folk hatar barn? Din dotter beter sig inte som barn ska, att påpeka det är inte att ge uttryck för barnhat! Däremot tycker jag det är uttryck för nonchalans not barns verkliga behov att inte ge dem den uppfostran de behöver.

    Du har, som andra påpekat, mycket svårt att ta kritik. Vad fan startar du en tråd för, när du inte vill ha andra svar än sådana som stryker dig över ryggen?!


    Jag håller med dig i allt utom att "daska till". 
    En bra förälder behöver inte dessa metoder.
    Finns också en anledning till att det är förbjudet i lagtext.
  • Anonym (Mår illa)

    Det här är mitt sista inlägg i den här tråden.

    Ni har utgångspunkten att ni vet hur situationerna utspelat sig bättre än mig och det blir ohållbart. När jag försöker förklara att ni missförstått situationen och att det i själva verket varit på ett annat sätt så "kan jag inte ta kritik". 
    Om ni läser mina svar har jag bemött och tagit åt mig av kritik som varit välriktad och konstruktiv. Det blir dock smått löjligt när det ni pratar om är något helt annat än vad som försegår i den här familjen.

    Någon skriver något osant som senare blir någon slags sanning. Oavsett vad jag skriver om saken efter det så är det oriktiga er sanning och jag försöker "mörka". 
    Jag inser att det var totalt orimligt att vända mig hit för vettigt bollplank. Någon skrev till och med att "man får räkna med mobbning". Vuxna människor som ska lära andra att vara föräldrar sitter själva och beter sig värre än något barn.
    Jag mår fortfarande illa, men nu av helt andra anledningar.

    Och för dig som undrade: jo, hon pratade vid FEM månaders ålder. Då sa hon sitt första ord. När hon var FEMTON månader pratade hon långa meningar.
    Alla barn är olika. Mitt andra barn gick när hen var 10 månader men pratar ännu inte särskilt mycket.

    Ni som faktiskt har gett mig konkreta råd efter att nyktert och sansat förstått situationen eller rett ut de frågetecken ni har: Tack!
    Vi har nu hittat problemets kärna och kommer att jobba vidare med det.

  • Anonym (--)
    Anonym (Vilket trams!) skrev 2014-07-26 22:46:21 följande:

    Förresten, vilket jäkla daltande ni kör med! "Jag gav henne en ordentlig tillrättavisning att mamma blev ledsen", vad är det för något? Självklart ska ungen ha ett kännbart straff! Jag tycker personligen inte det är så himla fel att ge barn en dask på rumpan när de har gjort fel, det är knappast något som kommer traumatisera dem för livet. Däremot kommer de få ett jobbigt liv när det uppfostrats av föräldrar som inte klarar av att verkligen ta sitt föräldraansvar, som inte klarar av att uppfostra barnet och sätta gränser utan helt lojt låter barnet skrika, bita, riva, slåss osv. Det är tamejfan skandal att ni gör så mot barnet!

    Det går inte att vara pedagogisk i alla lägen, det går inte att prata i alla situationer. Som sagt, barn är barn och inte små vuxna, man kan inte resonera med dem som man kan med [de flesta] vuxna.

    Barn behöver en fast hand i uppfostran. Då menar jag inte nödvändigtvis daskar, man bör ju klara av det utan att daska barnet. man kan ta ett stadigt grepp om armen på barnet, titta det stint i ögonen och med skarp röst säga att nu är det nog, nu blir det time out för dig. För ett normalt barn är detta mer än nog.

    Jag förstår inte varför ni inte använder er av time out, inbillar ni er att det skulle vara kränkande för barnert på något sätt? Ännu ett problem i dagens barnuppfostran. Ungarna har helt tagit över, allt ska ske på deras villkor. det ska bekräftas och daltas in absurdum. Barnen styr, helt enkelt!

    Höll på att smälla av när en väninna berättade att hennes son hade fört ett jäkla liv hemma en kväll, till slut hade kört "ta tag i armen och titta stint i ögonen"-metoden. Vad händer? Jo, barnet upplyser henne om att de på dagis har berättat att det faktiskt är förbjudet att slå barn och att om mamman gör så igen tänker han prata med dagis så de kan hjälpa honom! Vad är det för skit?! Föräldrarna hamnar i en gisslansituation, de får inte ta till några uppfostringsmetoder alls för då kutar ungarna till dagisfröknar/skolfröknar och säger att mamma eller pappa slår dem, och fröken anmäler till soc.

    Likaså har lärare inget alls att ta till mot bråkiga elever, det är till och med förbjudet att kasta ut elever som stör i korridoren, för det är förbjudet att utestänga elever från undervisningen. Hellre ska en hel klass bli utan arbetsro och inte kunna ta till sig undervisningen, det är tydligen okej att en hel klass inte får någon undervisning. Men så är ju svensk skola urusel numera också, vilket kommer sätta spår när barnen blir vuxna senare.

    Självklart ska man inte få misshandla barn/elever, men som det är nu är det ju rena lekplatsen. Barnen bestämmer, föräldrarna ska bara "bekräfta" alla dumheter lilla Tindra/lille Kevin hittar på.

    Jag gissar att jag är relativt ensam om de här åsikterna, åtminstone vågar få medge att de håller med. Så här får man ju bara inte tycka, då är man en värdelös mor. Men mina barn är alla trygga, stabila unga vuxna i dag, trots att jag och deras far inte följt den gängse synen på barnuppfostran.

    TS, hur får du det till att folk hatar barn? Din dotter beter sig inte som barn ska, att påpeka det är inte att ge uttryck för barnhat! Däremot tycker jag det är uttryck för nonchalans not barns verkliga behov att inte ge dem den uppfostran de behöver.

    Du har, som andra påpekat, mycket svårt att ta kritik. Vad fan startar du en tråd för, när du inte vill ha andra svar än sådana som stryker dig över ryggen?!


    Nej det är du inte, men kudos till dig som har orkat bemöta alla handfallna curling moralister här.


    Jag har gett upp för länge sen och insett att det inte finns nått att göra för att hindra dessa från att yngla av sig och skapa ännu fler bortskämda skitungar.


     

  • Anonym (jaha)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-27 09:44:51 följande:

    Och för dig som undrade: jo, hon pratade vid FEM månaders ålder. Då sa hon sitt första ord. När hon var FEMTON månader pratade hon långa meningar.


    Om ditt barn ev sa ma-ma vid fem månaders ålder så kan det upplysas att detta kallas BABYJOLLER och inte tal. Min son sa både "heeeeiii" och "hoooolaaaa" vid denna ålder. Han var alltså tvåspråkig och talade både svenska och spanska som spädbarn. Jeez.
Svar på tråden Jag slog mitt barn :(