Anonym (Mår illa)

Äldre 24 Jul 21:28

166 svar

Jag slog mitt barn :(

När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det!
Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom.
Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?

Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!

I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
Det gjorde vi. Och kramades.

Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?

Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :(

Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

Må väl.

Anonym (Inte trots)

Äldre 24 Jul 23:39

#41

Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 23:17:55 följande:

Jag blir arg. Jag ryter, jag tar fast tag i henne (inte gör illa), jag etablerar ögonkontakt och höjer rösten. Allt det där som man "ska" göra. För mig går det bättre än för pappan. Hon brukar oftast lyssna på mig, men ibland blir det som så här.

Vi leker allt möjligt och vi busar också. Vad vi gör i en minut av en veckas lek kan du ju ha vilka åsikter du vill om. Jag är visserligen inte utbildad förskolefröken men jag har läst allt jag kommit över kring barnpsykologi och barnuppfostran. Vi spelar hela spektrat av ledsen, glad, arg, lycklig, busig, hemlig, fnissig, sur osv. Ibland gör vi till och med saker man inte "får" som äter bulle till lunch eller kladdar ner hela kläderna med målarfärg.

Det märks tydligt på situationen (jag känner henne väl efter att inte bara ha iakttagit henne i snart fyra år utan även SETT henne) huruvida det bara är lek eller faktiskt ligger någonting bakom det.

Något är ändå fel och antagligen ligger felet hos dig och inte hos din dotter. För hon ska inte slå dig, riva, spottas. Det är inget människor gör när de känner sig extra trygga med någon.

Anonym (Mår illa) Trådstartaren

Äldre 24 Jul 23:47

#42

Anonym (jaha) skrev 2014-07-24 23:35:53 följande:

Problemet är att du tror att det är ett problem att du reflexmässigt slog för att dels försvara dig och dels få stopp på våldet från henne (allt du gjort dittills funkade ju inte). Problem med stryk är om det är en regelbunden, avsiktlig "uppfostringsmetod". Det var inte det här. Det var självförsvar. Vad vill du din dotter ska göra när nån börjar klappa på henne i skolan - stå och ta emot för man får inte slåss? Självförsvar är inte stryk. Hon blir heller inte rädd för dig för denna enda händelse. Trösta dig med att det är bara i Sverige av alla världens länder där du skulle kunna få kritik för ditt agerande.

Jag förstår att du menar väl men jag blir illa tillmods av din kommentar. Det här tar jag absolut avstånd från. Du kan kalla det självförsvar, en "knuff i rätt riktning" eller rent av vad min pappa brukade säga "banka vett i". Oavsett vad det "heter" så är det alltid fel att slå. Alltid.

Jag kommer inte att lära min dotter att hon ska slå tillbaka om någon slår henne. Jag kommer att lära henne att hon ska avlägsna sig och inte sänka sig till den nivån.

Anonym (Inte trots) skrev 2014-07-24 23:39:57 följande:

Något är ändå fel och antagligen ligger felet hos dig och inte hos din dotter. För hon ska inte slå dig, riva, spottas. Det är inget människor gör när de känner sig extra trygga med någon.

Barn gör det, inte alla barn kanske men alla är vi ju olika. Mitt andra barn blir nog inte sånt men det har mer med att göra att dottern är hsp och därmed fortare blir överstimulerad. Hon förstår också långt mer i och med att hon är mer lyhörd. När jag säger till henne på skarpen reagerar hon med att slåss för att hon blir besviken på sig själv. Det är en svår känsla att få grepp om och i frustration slår hon. Med tiden kommer hon att lära sig att hantera sin egen besvikelse och vända situationen fortare. Tills dess gäller det att vi fortsätter att vara konsekventa, säga nej, prata med henne, blir arga osv.

Anonym (jaha)

Äldre 25 Jul 00:05

#43

Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 23:47:56 följande:

Jag förstår att du menar väl men jag blir illa tillmods av din kommentar. Det här tar jag absolut avstånd från. Du kan kalla det självförsvar, en "knuff i rätt riktning" eller rent av vad min pappa brukade säga "banka vett i". Oavsett vad det "heter" så är det alltid fel att slå. Alltid.

Jag kommer inte att lära min dotter att hon ska slå tillbaka om någon slår henne. Jag kommer att lära henne att hon ska avlägsna sig och inte sänka sig till den nivån.

Anonym (Inte trots) skrev 2014-07-24 23:39:57 följande:

Något är ändå fel och antagligen ligger felet hos dig och inte hos din dotter. För hon ska inte slå dig, riva, spottas. Det är inget människor gör när de känner sig extra trygga med någon.

Och om det inte går att avlägsna sig?

Jag fattar att du är djupt traumatiserad av din barndom om du inte ser skillnad på självförsvar och att "banka vett i". Själv blev jag utsatt för våldtäktsförsök för några år sen och skäms inte det minsta för att jag slog för allt vad jag var värd. Jag blir mer illa tillmods av kommentarer som att det alltid är fel att slåss. Alltid. För Guds skull, lär inte din dotter det för det kan komma situationer då det innebär väldigt så otrevliga konsekvenser att vara ädel. Nu blev det lite OT men nej, det är inte alltid fel att slåss. Och ibland är det kanske teoretiskt fel men ändå inget problem att det hände. Så skulle jag se på din hantering av din dotter i det här fallet.

Isola80

Äldre 25 Jul 00:42

#44

Jag tycker att det slag du utdelade självklart var fel men du reagerade starkt över ditt beteende och jag tror inte du kommer göra det igen. Du kommer inte, med din insikt, att börja slå dina barn. Din dotter har heller inte fått några men av detta.

Däremot reagerar jag på att du stöter ifrån dig det väldigt många i tråden undrar över-din dotters beteende. Du försvarar henne genom att säga det är trotsåldern och säger att duktiga barn är otrygga. Detta stämmer såklart lika lite som att alla barn "knuffas ibland".

Eftersom du undrar, ja jag har två barn. Ett på tre och ett på fem år. De har aldrig bitit mig eller slagit någon. Och trotsåldern har vi ändå gått igenom. Min dotter är vad jag tror du menar med "duktig" och en tryggare unge finns inte.

Du skriver att du vill att din dotter ska respektera dig. Men det är ju just det hon inte gör.

Ta till dig av vad folk skriver i denna tråd är mitt råd.

Haskel

Äldre 25 Jul 01:28

#45

Att slå sitt barn finns givetvis inget försvar emot. Det är fel, och det vet redan TS.

Problemet ligger i 4-åringens beteende. Av trådstarten tycker jag mig kunna se ett mönster. TS och hennes man har varit oerhört rädda för att göra sina barn illa. Gränsdragningen har därför blivit mycket diffus för barnet. En 4-åring förstår inte snällt prat om vad man får och inte får.
Som den olyckliga kvällen. 4-åringen gjorde det ena med det fjärde, slogs, sparkades, skrek osv osv. Hela tiden talade enbart föräldrarna snällt om att så får man inte göra. Tyvärr behövs tydlig gränsdragning emellanåt. Det är tillåtet att bli arg, bära ungen åt sidan/time out m.m. m.m.

4-åringen är inte trotsig. Hon testar enbart gränserna. Tyvärr fann hon nu vart gränsen gick, med ett slag i ansiktet. Hon borde istället finna gränsen långt tidigare, med "att nu blev mamma/pappa arg".

humledummle

Äldre 25 Jul 03:12

#46

Ok har värkligen inte läst allt orkar inte men kör för det hade du skrivit en två åring betedde sig så så ok trots men en fyra åring ? Känns mer som att något ligger bakom beteendet . Fyra åringar har lärt sig att inte slå sparka o rivas eller ja åtminstånde inte mamma , pappa , små barn . Ta upp problemet med BVC eller mvc för hjälp (barn på fem år , samt visa denna tråd för en Vän som jobbat 25 år på förskolan . ) så ta hjälp för er dotters skull

Anonym (!)

Äldre 25 Jul 04:06

#47

Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 21:50:33 följande:

Gränsdragning är svårt! Att vara förälder är ju på ett sätt att totalt köra över :p Det är ju liksom lite det som "uppfostra" innebär. Men vi försöker att vara schyssta så gott det går och framför allt försöker vi att förklara varför vi gör som vi gör (kanske inte mitt i ett raseriutbrott men sen när det lugnat ner sig).

Som sagt, att hon är på det här viset är okej. Jag ser det som sunt att hon testar gränser och "lever ut" här hemma. På förskolan får hon massvis med beröm (även om de ser hennes envishet med).

Vad jag inte tycker är okej är att jag tappade fattningen. Jag håller med dig om att det är okej om det aldrig händer igen. Men tänk om det gör det?! Jag hann ju inte tänka. Kanske kommer det en annan dag då jag inte hinner med i händelseförloppet? Jag blir iskall när jag tänker på det :(

Maken och jag pratade om det och kom fram till att det kan vara en bra grej att liksom direkt hon börjar (som när hon körde upp boken under hakan på mig) bara gå därifrån. Jag ogillar det eftersom jag inte vill lämna henne när hon har det som jobbigast (eller hur man ska uttrycka sig) men samtidigt behöver hon ju lugna ner sig. Att jag är inne hos henne i den stunden eskalerar ju bara händelseförloppet.

Ja visst är det svårt. .jag hade gärna haft en instruktionsbok hur man ska göra för man är rädd o göra fel.

nu finns ju inte det så man får lita på sig själv som förälder.

Tycker det låter som en bra idé o gå direkt hon börjar. Sen kan du ju gå in till henne igen o se om hon lugnat ner sig.

Jag vet inte vad ni har för kvälls rutiner men kolla om ni kanske kan göra annorlunda så hon blir lugnare? :)

Anonym (Varför)

Äldre 25 Jul 05:51

#48

Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 21:44:37 följande:

Först och främst, om man kommer med sådana här kommentarer så tycker jag det är av stor vikt huruvida man själv har barn som passerat den här ålder och dessutom är förskolebarn.

Det är inget problem med dottern. Vi har en omtänksam, helt underbar, smart och rolig tjej som är trygg i sig själv och som har ett stort hjärta. Men hon är inte vuxen, hon är fortfarande bara ett barn. Och när barn blir trötta och överstimulerade så är de inga änglar direkt.

Jag är inte orolig över hennes beteende, bara över mitt. Jag själv har många många gånger hört andra föräldrar berätta om sådant här i förtroende. Så att ni inte vet om att barn är sådana här säger mest bara att ni inte hamnat där själva ännu.

Jag har 4 egna barn som passerat dvs olika trotsåldrar och mer därtill men ingen av dem har spottats, rivits, slåss, sparkas eller knuffats så nån gjort sig illa...varför jo de har lärt sig från det de var små att det är fel sätt att kommunicera på. Så lär er lilla skitunge hur man beter sig innan det är försent för ni lär få ett helvete i tonåren sedan om ni inte gör nåt nu

Anonym (Varför)

Äldre 25 Jul 05:55

#49

Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 22:04:29 följande:

Okej. Då är vi av olika åsikt. Jag tycker det är en fara när barn är för "duktiga". Det är ofta ett tecken på att de är otrygga.

Själv var jag superduktig som barn. Fick alltid beröm av alla.

Mådde skit. Blev slagen av min pappa ofta och min mamma är lite för förtjust i spriten.

Där kan man säga du har lite fel, barn som är duktiga och väluppfostrade med en lugn trygg och stabil förälder/föräldrar blir kärleksfulla och har inte behov att sparkas, slåss, spottas nypas eller nåt annat destruktivt beteende mot andra

Anonym (Varför)

Äldre 25 Jul 05:56

#50

zingo skrev 2014-07-24 21:59:19 följande:

Knuffas barn?

Alla?

Är du HELT säker på det?

Allvarligt talat...

zingo skrev 2014-07-24 22:02:38 följande:

Varför skriver du frågor här om du redan har svaret på dem?

Ja, jag har i allra högsta grad haft barn som är fyra år gamla. Jag har varit pappaledig precis lika länge som min fru (dvs totalt två år). Jag har följt två banrs uppväxt oerhört intensivt och på nära håll och jag är HELT säker på att alla barn INTE knuffas och INTE sparkas. Och jag tycker INTE det är normalt överhuvudtaget.

Over and out

Jag slog mitt barn :(

INNEHÅLL