• Anonym (Mår illa)

    Jag slog mitt barn :(

    När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det! 
    Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom. 
    Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

    Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
    Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?


    Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!


    I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
    Det gjorde vi. Och kramades.

    Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
    Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?


    Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :( 


    Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.
  • Svar på tråden Jag slog mitt barn :(
  • Anonym (Inte trots)

    [quote=73673750][quote-nick]Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 22:23:48 följande:[/quote-nick]

    Det verkar enkelt i din värld. Vad tycker du att vi ska göra?&

    Jag tror inte på straff och straffar aldrig mina barn. Men om de passerar gränser som inte ska passeras på måste man markera på ett sätt som skakar om. Gå ner i ögonhöjd, titta stint i ögonen och låt barnet se att du är arg. Använd mörk röst. Eller flytta hastigt undan barnet och säg ifrån med din bestämdaste röst. Inte massa prat, utan tydliga besked, det ska vara en så tydlig och plötslig markering att barnet förstår att något särskilt har hänt. Barn måste känna att vuxna är starka, det är du som skyddar barnet mot faror och då måste barnet känna att du är en stark vuxen som inte låter sig bli slagen. När man har markerat tydligt så glömmer man händelsen och ger barnet chansen att bli tröstad och man kan fortsätta nattning eller vad det var.

    Sedan får du leka, skoja och brottas mycket med henne mycket om dagarna. Rollekar, där ni kan bygga en relation tillsammans. Barn som är i konflikt med sina föräldrar behöver brottas och leka rollekar med föräldrarna: för att lära sig hur hårt man kan ta och för att lära sig samspel. Låt henne bestämma i leken och följ henne men om hon gör dig illa så markera och sluta leken tills hon förstått att det inte var ok. Sen fortsätter ni som att det aldrig hänt. Och om du går till en psykolog så börja i den änden: problemet är att barnet slår dig (vilket inte är barnets fel men du skickar ut fel signaler på något sätt).

  • Anonym (?)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 21:57:28 följande:
    Hon lägger sig klockan sju och så var det även denna kvällen. Sen läste vi saga och pratade en liten stund. Fem i halv åtta var jag ute ur rummet och strax därefter gick hennes pappa in i rummet och sa godnatt. Därefter började hon springa och sen höll det på i en timme då vi försökte få henne att ligga i sin säng. (Hon hade somnat i bilen på dagen och då blir läggningen rörigare). Dessutom har det varit så enormt varmt här idag och det tar på oss alla.
    Är det inte så att hon vill att någon av er skall vara kvar i rummet tills hon somnar? Känner hon sig ensam och rädd?
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Inte trots) skrev 2014-07-24 22:47:23 följande:

    [quote=73673750][quote-nick]Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 22:23:48 följande:[/quote-nick]

    Det verkar enkelt i din värld. Vad tycker du att vi ska göra?&

    Jag tror inte på straff och straffar aldrig mina barn. Men om de passerar gränser som inte ska passeras på måste man markera på ett sätt som skakar om. Gå ner i ögonhöjd, titta stint i ögonen och låt barnet se att du är arg. Använd mörk röst. Eller flytta hastigt undan barnet och säg ifrån med din bestämdaste röst. Inte massa prat, utan tydliga besked, det ska vara en så tydlig och plötslig markering att barnet förstår att något särskilt har hänt. Barn måste känna att vuxna är starka, det är du som skyddar barnet mot faror och då måste barnet känna att du är en stark vuxen som inte låter sig bli slagen. När man har markerat tydligt så glömmer man händelsen och ger barnet chansen att bli tröstad och man kan fortsätta nattning eller vad det var.

    Sedan får du leka, skoja och brottas mycket med henne mycket om dagarna. Rollekar, där ni kan bygga en relation tillsammans. Barn som är i konflikt med sina föräldrar behöver brottas och leka rollekar med föräldrarna: för att lära sig hur hårt man kan ta och för att lära sig samspel. Låt henne bestämma i leken och följ henne men om hon gör dig illa så markera och sluta leken tills hon förstått att det inte var ok. Sen fortsätter ni som att det aldrig hänt. Och om du går till en psykolog så börja i den änden: problemet är att barnet slår dig (vilket inte är barnets fel men du skickar ut fel signaler på något sätt).


    Precis just det var det jag gjorde när hon sparkade mig över halsen. Vad menar du att jag ska göra sen? Fortsätta med ögonkontakt och visa att jag är arg? Det var just vad jag gjorde när hon drämde till mig över ansiktet. 

    Jag har läst "fem gånger mer kärlek" och spenderar alltid mer (kvalitets)tid tillsammans med henne när hon har "svåra" perioder. Vi leker varje dag och pratar alltid innan läggdags alla dagar. Hon projicerar ofta sina känslor på sina dockor så genom lek med dom brukar vi prata om sådant som hänt. Då är det lätt att prata när det liksom inte gäller oss. Om hon t.ex säger att dockan har slagit sig så kanske jag säger "men aj! blev dockan ledsen då? vad får man göra då?" osv.
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (?) skrev 2014-07-24 22:51:58 följande:
    Är det inte så att hon vill att någon av er skall vara kvar i rummet tills hon somnar? Känner hon sig ensam och rädd?
    Ber hon om det så är vi det. Soffan är precis utanför hennes rum annars. Men ibland vill hon att vi ska klia henne på ryggen och då gör vi det :) Men barn behöver också lära sig att komma till ro själva, så det är en balansgång. 
  • Anonym (Kan vara?)
    Anonym (Inte trots) skrev 2014-07-24 22:47:23 följande:

    [quote=73673750][quote-nick]Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 22:23:48 följande:[/quote-nick]

    Det verkar enkelt i din värld. Vad tycker du att vi ska göra?&

    Jag tror inte på straff och straffar aldrig mina barn. Men om de passerar gränser som inte ska passeras på måste man markera på ett sätt som skakar om. Gå ner i ögonhöjd, titta stint i ögonen och låt barnet se att du är arg. Använd mörk röst. Eller flytta hastigt undan barnet och säg ifrån med din bestämdaste röst. Inte massa prat, utan tydliga besked, det ska vara en så tydlig och plötslig markering att barnet förstår att något särskilt har hänt. Barn måste känna att vuxna är starka, det är du som skyddar barnet mot faror och då måste barnet känna att du är en stark vuxen som inte låter sig bli slagen. När man har markerat tydligt så glömmer man händelsen och ger barnet chansen att bli tröstad och man kan fortsätta nattning eller vad det var.

    Håller med! Jag straffar inte heller, el använder särskilda metoder etc men riktig tydlighet med riktig styrka och tydlighet bakom är det spm gäller särskilt på vissa barn. Jag ser på min kompis som har ett bångstyrigt barn av rang när hon menar att hon är tydlig och sträng, hon har en lite sträng och sur ton och säger bestämt nej. Men på nåt sätt går tillsägelsen förbi barnet, hon reagerar inte nämnvärt. Jag är oftast ganska lugn, skojig och tolerant. Men varnar när jag känner att situationen börjar gå överstyr och till sist så blir tillsägelsen på påtaglig. Jag lyfter bort, tittar i ögonen och är EXTREMT tydlig och ganska arg på rösten, att NU är det nog!! Utan att skrika el hota. Har funkat på mina och efter en viss ålder fattar de galoppen när gränsen är påväg att nås.


  • Anonym (Inte trots)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 22:52:20 följande:

    Precis just det var det jag gjorde när hon sparkade mig över halsen. Vad menar du att jag ska göra sen? Fortsätta med ögonkontakt och visa att jag är arg? Det var just vad jag gjorde när hon drämde till mig över ansiktet. 

    Jag har läst "fem gånger mer kärlek" och spenderar alltid mer (kvalitets)tid tillsammans med henne när hon har "svåra" perioder. Vi leker varje dag och pratar alltid innan läggdags alla dagar. Hon projicerar ofta sina känslor på sina dockor så genom lek med dom brukar vi prata om sådant som hänt. Då är det lätt att prata när det liksom inte gäller oss. Om hon t.ex säger att dockan har slagit sig så kanske jag säger "men aj! blev dockan ledsen då? vad får man göra då?" osv.


    Ok, men om hon drämde till dig över ansiktet så blev hon inte särskild omskakad av din markering. Jag tror att du är för pedagogisk och att du inte tillåter dig att visa att du blir arg. Du måste vara autentisk. Bättre i så fall att du ryter ifrån än att hon sparkar dig på halsen, om det nu är det din dotter behöver för att förstå att du markerar en gräns. Hon blir mer traumatiserad av att slå dig än av att se dig riktigt arg.

    Sedan när du leker med din dotter så ska du inte heller sitta och undervisa henne hur hon ska göra med dockan som blev ledsen. Vad är det för lek? Hon är fyra år så hon vet redan vad man bör göra om någon är ledsen, men det kanske inte är det hon vill utforska i leken. Hon kanske vill döda sina dockor. Det är bara en lek. Kanske bättre du satsar på att brottas med henne.
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Inte trots) skrev 2014-07-24 23:11:44 följande:
    Ok, men om hon drämde till dig över ansiktet så blev hon inte särskild omskakad av din markering. Jag tror att du är för pedagogisk och att du inte tillåter dig att visa att du blir arg. Du måste vara autentisk. Bättre i så fall att du ryter ifrån än att hon sparkar dig på halsen, om det nu är det din dotter behöver för att förstå att du markerar en gräns. Hon blir mer traumatiserad av att slå dig än av att se dig riktigt arg.

    Sedan när du leker med din dotter så ska du inte heller sitta och undervisa henne hur hon ska göra med dockan som blev ledsen. Vad är det för lek? Hon är fyra år så hon vet redan vad man bör göra om någon är ledsen, men det kanske inte är det hon vill utforska i leken. Hon kanske vill döda sina dockor. Det är bara en lek. Kanske bättre du satsar på att brottas med henne.
    Jag blir arg. Jag ryter, jag tar fast tag i henne (inte gör illa), jag etablerar ögonkontakt och höjer rösten. Allt det där som man "ska" göra. För mig går det bättre än för pappan. Hon brukar oftast lyssna på mig, men ibland blir det som så här.

    Vi leker allt möjligt och vi busar också. Vad vi gör i en minut av en veckas lek kan du ju ha vilka åsikter du vill om. Jag är visserligen inte utbildad förskolefröken men jag har läst allt jag kommit över kring barnpsykologi och barnuppfostran. Vi spelar hela spektrat av ledsen, glad, arg, lycklig, busig, hemlig, fnissig, sur osv. Ibland gör vi till och med saker man inte "får" som äter bulle till lunch eller kladdar ner hela kläderna med målarfärg. 
    Det märks tydligt på situationen (jag känner henne väl efter att inte bara ha iakttagit henne i snart fyra år utan även SETT henne) huruvida det bara är lek eller faktiskt ligger någonting bakom det.
  • Anonym (<3)

    Tycker du verkar vara en jättebra mamma! Lyssna inte på de som säger annat. Barn är olika!

  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (<3) skrev 2014-07-24 23:28:09 följande:

    Tycker du verkar vara en jättebra mamma! Lyssna inte på de som säger annat. Barn är olika!


    Tack <3 Jag känner mig inte så vidare bra just nu dock. Det är ett misslyckande att vi målar in oss i ett hörn där resultatet blir så här fel. Förhoppningsvis ser jag det nästa gång och kan försöka förbereda mig.

    Oavsett om det är ett barn eller ej, det är en märklig situation när någon slår en i ansiktet. Svårt att veta hur man reagerar på det. 
  • Anonym (jaha)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 22:10:53 följande:
    Alltså jag håller helt med dig! Hon är stor nog att veta att det absolut inte är okej (vilket vi alltid är tydliga med) att bete sig som hon gjorde. Och jag håller med om att hon självklart ska få en tillsägelse, men problemet var ju att jag slog henne :o Även om det var precis som du säger, bara en reflex och inte alls med mening.

    Jag har ALDRIG slagit mina föräldrar så. Aldrig. Skulle inte komma på tanken. Men å andra sidan så tog min pappa strypgrepp på mig eller sparkade mig i ryggen så att jag for genom hallen. 
    Jag vill inte att hon ska vara rädd för mig, jag vill att hon ska respektera mig. Och respekt är ömsesidigt. Successivt med tiden kommer hon att lära sig rätt och fel, det är jag övertygad om. Vi fortsätter att alltid påtala att det är fel att slåss, att man blir ledsen, försöka ge henne andra verktyg för situationen osv. 
    Problemet är att du tror att det är ett problem att du reflexmässigt slog för att dels försvara dig och dels få stopp på våldet från henne (allt du gjort dittills funkade ju inte). Problem med stryk är om det är en regelbunden, avsiktlig "uppfostringsmetod". Det var inte det här. Det var självförsvar. Vad vill du din dotter ska göra när nån börjar klappa på henne i skolan - stå och ta emot för man får inte slåss? Självförsvar är inte stryk. Hon blir heller inte rädd för dig för denna enda händelse. Trösta dig med att det är bara i Sverige av alla världens länder där du skulle kunna få kritik för ditt agerande.
Svar på tråden Jag slog mitt barn :(