Fertilitetsutredning

Åh idag har jag såååå ont. Hoppas på riktigt fint ägg som förhoppningsvis släppte nu å kan bli befruktat..:)

Jodå jag känner av Äl när jag har den, gör rejält ont sista timmarna innan blåsan spricker men jag har inte haft så ont under stimuleringen, jobbade som vanligt och det var väl kanske lite obekvämt, kör buss i stadstrafik och det är väldigt skumpigt :p

Känslomässigt tyckte jag inte att det var så tufft heller, man gör något pch allt är så kontrollerat. Att vänta ett år på att få börja var mycket värre.

Och ruvningen är säkert tuff men har ju försökt så länge att just väntan på kanske plus har blivit rutin. Mycket väntan blir det!

Hej tjejer!

Hittade denna tråd igår och blev överlycklig, det finns fler än jag som sitter i samma båt! 

Håll i hatten flickor, här är min min/vår resa. 

Jag och min sambo har försökt bli gravida på egen hand i över tre år!
I februari i år (efter att ha väntat sen juni 2014) fick vi äntligen komma till gyn för en fertilitetsutredning. Alla prover som sambon lämnade såg kanonbra ut men mina såg sämre ut. Jag hade förhöjda prolaktinvärden, (inte fått förklarat för mig vad det innebär)  förhöjda sköldkörtelvärden, (medicinerar nu med Levaxin) och efter en titthålsoperation och spolning av äggledarna i april fick jag konstaterat endometrios och att ena äggledaren var ur funktion... Inga besked som gjort att man gör stora vågen och en massa frivolter direkt... 

En massa tårar, depp och en jäkla massa blodprover senare konstaterar min läkare i maj att mina sköldkörtelprover är "bra" att remissen till IVF-kliniken var skickad. Sen berättade han att han skrivit ut ett ägglossningsstimulerande preparat som jag skulle ta under sommaren för att se om vi kunde bli gravida på egen hand. )Som att vi inte försökt med det innan! ) Mådde skitdåligt av tabletterna så det blev bara behandling under juni och juli. När jag hämtade ut medikamenterna och läste bipacksedeln höll trodde jag att jag skulle dö av en chock! Det var ett preparat som ges till kvinnor som haft bröstcancer! Jag frågade min bästa vän Google vad i hela friden det var för något men fick ett lugnande besked. För säkerhets skull ringde jag även upp min läkare! 

I juni fick vi brev hem om att vi var kallade till  fertilitetskliniken, jag jublade högt av glädje innan jag ens läst klart hela kallelsen, Glädjen försvann lika fort när jag läste vidare i kallelsen och det stod "När: Den 15:e oktober"!!!. Det kändes som en hel evighet!!! Om det är något vi tjejer blivit bra på under jakten på en bebis, så är väl ändå det att vänta. Eller hur?!? Den där jäkla väntan kan ibland få vem som helst att bli galen, men jag undrar ofta om det verkligen slår en kvinnas väntan/längtan att äntligen få bli gravid?!  

I torsdags förra veckan var vi på vårt första besök på fertilitetskliniken. Det var den sjukaste upplevelse jag varit med om! Jag var där men ändå inte där, så overkligt på något sett. Jag hade såååå många frågor innan besöket och väl där var det som att hjärnan låg kvar utanför entrén in till sjukhuset, jag var helt tom. Min sambo ställde MASSOR med frågor och jag en enda ynka! Som i ett drömmande tillstånd blev behandlingsmodell vald, och jag fick gå in till en sköterska och övningssticka mig själv med sprutan som ska användas under behandlingen. Trots detta har jag ärligt talat inte riktigt förstått ÄN att vi kör igång på riktigt, i januari. Ja ni läste rätt, januari! Öppnar jag däremot kylskåpet så blir det desto mer verkligt för där ligger sprutorna och väntar på att få användas. I stället blir det ännu mer väntan bara för att de ska göra en ombyggnation på labbet på det sjukhuset vi ska till. Labbet är ju det näst viktigaste i processen eftersom det är självaste stället där "bebisen bakas"!  Hade det inte varit för detta hade vi kunnat köra på med en gång och det känns faktiskt jävligt surt... Men nu har vi väntat så länge, så varför inte vänta lite till! 

Hur går det för er? 
Har läst en hel del men långt ifrån allt. (Fanns ju lite att läsa om man säger så) 

Mitt TSH låg på 4,3 och fritt T4 på 16 från början. Min läkare menar på att jag inte är allvarligt sjuk för jag ligger inom referens. Förstår inte hur man kan säga så utan att fråga/lyssna på hur patienten i fråga verkligen mår. Blir så förbannad på sjukvården som drivs idag! Vi har sköldkörtelproblematik i släkten och det har jag talat om men det är ingen som vill ta mig på allvar. Jag har många symptom på hypo, extrem trötthet, ständigt frusen, allmänt förvirrad och vimsig, yr, m.m.  Tycker inte att det blivit speciellt mycket bättre trots medicinering. Bäst är det i början på en höjning sen återgår det igen. Enligt läkaren äter jag nu rätt dos men känner själv att så inte är fallet. Läkaren på IVF-kliniken sa att jag måste ner ännu mer, helst under 2,5, ligger nu på 3,2 i TSH. Ska gå och göra nya prover och har en telefontid med läkaren den 9:e november.

Hur ser det ut för din del med värden och symptom? Antar att du medicinerar också, har du märkt någon skillnad?

Ja jag åt letrozol och det är så skönt att slippa ta dem! Bävar dock för hur det ska gå när jag börjar med min hormonbehandling. Är extremt känslig, räcker med hormonförändringarna som sker vid ägglossning och mens!

Jag ska köra det som heter korta protokollet.

Då startar man en daglig behandlingen (i7-14 dagar) av follikelstimulerande hormon (GONAL- f) i direkt samband med att mensen börjar och ett par dagar senare tar man även en ägglossningshämmande injektion dagligen (Orgalutran), så två sprutor på samma kväll, en på vardera sida av magen. Detta följs upp och övervakas noga genom blodprover och ultraljud med några dagars mellanrum.

Två dagar innan ägguttag ska man ta en spruta med ett hormon för slutmognad av äggen (Ovitrelle). Äggen plockas 34-39 timmar efter denna injektion. 

Vad trist och jobbigt för dig att letrozolen inte hade någon verkan. Hoppas det fungerar bättre med högre dos! Hur mår du på de tabletterna? Är du också känslig hormonellt? 

Oj, blev visst en uppsats till... 

Kram