Ofrivillig pappa

Kanske bäst att försöka få henne att stanna annars kommer du haf svårt att träffa barnet om hon flyttar. Föder hon o samma stad som du och bor där med barnet så kan hon inte flytta hur långt bort som helst sen.

Har inte läst tråden men vad säger hennes föräldrar??

Ok men vänd på det TS. Om du hade varit gravid, fått känslor för fostret och beslutat att behålla det. Hade du tyckt det vore ok om din flickvän med lagen på sin sida tvinga dig att:

1) ta piller för att först stanna hjärtat på något du fått känslor för.

2) ta piller nr 2 för att starta "förlossningen" och i smärta och massa blod få ut det.

3) ev få in till sjukhuset pga av blödningarna och ev skrapas för att allt inte kommit ut.

4) gå flera veckor efteråt med gravidhormoner som gör dig extra känslig, vilket inte är så roligt när du förlorat ditt foster.

Har själv haft missfall i v10 och skulle inte önska min värsta fiende det. En otroligt jobbig process för både kropp och själ

I v 10 känner man av graviditeten mycket väl. 2 veckor senare kan man göra kub ultraljud och på de bilderna är det tydligt en liten mini människa som ligger där, det är inte en klump eller sjöjästformat sladder.

Min son sög på tummen i v12.

Nej, du har rätt. Ni var båda delaktiga i sexet men hon verkar vara den enda av er som tar ansvar för er miss. Du borde höra detsamma. Vill du inte bli pappa så skydda dig, du kan inte se en abort som en självklar åtgärd när man fuckat upp.

Det är så vidrigt med idiotbrudar som säger att de äter P-piller, sen kastar dem dessa i toan, "jag blev gravid trots skydd, kondom funkar inte, jag är överfertiiiiiiiiiiiil".....

Och är det så svårt att använda kondom?

Låter som en random fjortis i dagens Sverige, det är ju gulligt med bebisar, och någon annan kan ju betala, skit i stabil grund o jobb o sånt, bebisar är ju sötaaaa, och det är vad som spelar störst roll!

Men klart det är lätt att säga åt din tjej att göra en abort med allt det innebär. Vet du ens vad det innebär? Det är ju inte du som kommer behöva ta tabletter för att stanna hjärtat, föra upp tabletter i slidan som startar en utdrivning av fostret, blöda, ha ont, må dåligt psykiskt, utsätta dig för risken att drabbas av en depression och ångest (vilket i detta fallet är troligt eftersom hon inte vill göra abort), kanske behöva skrapas, utsättas för risken att få infektioner som i allra värsta fall kan göra dig steril osv, det är hon. Varför skulle hon vara skyldig att utsätta sin kropp för detta mot sin vilja bara för att du inte vill ha barn just nu? Barnet blir inte ogjort bara för att hon gör en abort, det kommer att ha funnits ändå och är troligtvis något hon kommer att tänka på och påminnas om i tid och otid i resten av sitt liv. Varför inte ta ditt ansvar för barnet du varit med och skapat istället och sluta drömma om orealistiska grejer som lagar om tvångsabort? Gör det verkligen någonting i din situation bättre?

Alltså klart de är tufft med abort, men själv hade jag aldrig tvekat o gjort de för den jag älskar. Hur mycket "känslor" man än har fått. Känner mig så jävla sviken därför. En abort är jobbig ett tag absolut, men då hade vi i framtiden kunnat få massor mer barn när förutsättningarna varit bättre. Då hade hon faktiskt tänkt lite på mig också, den sk pappan (fast känns bara som spermadonator) då hade jag haft lust o stötta henne genom allt, sen när vi skulle få barn i framtiden så skulle hon ju knappast va överdrivet ledsen över de här då. Klart att de känns men jämför hennes smärta, med att jag får en nyfödd son/dotter som jag inte kan ta hand om o tvingas lämna, de jag lovat mig själv att aldrig göra. Då hade vi kunnat leva tillsammans, men nu börjar man ju hata henne istället, hade hon älskat mg tillräckligt så hade hon gjort de utan tvekan. Hon säger att hon älskar mig o att jag är med, men hon säger att jag måste flytta dom tio milen till hennes jävla stad o hon räknar tydligen med de, som att bara de bara är HON som blir förälder. ska säga dig att de inge e så jävla kul o stå på den här sidan också. Hon har heller knappt förutsättningarna för det heller, hon tänker: "jag har fixar lägenhet i min stad tills barnet e fött, " haha hon står inte ens i bosadskö!" Alternativt bo med bebisen i flickrummet hos mamma o pappa, hon har inget jobb, vilket hon ska "söka snart", lycka till. Vem kommer vilja ja anställa en gravid kvinna som är borta i två år? Med andra ord, lägsta mamma penningen. Kläder o sånt "få av kompisar o släktingar" o de samma gäller barnpassning "kompisar o släktingar" o möbler o inredning till ev lägenhet "de fixar kompisar o släktingar" allt hon ser är stt hon vill ha barn, o de gör så ont att hon kan tvinga mig bli pappa, har sett fram i mot att bli pappa när vi hade de stabilare, men om de ska vara så här orättvist så är de ju inge speciellt. Som jag skrivit förut så förstod jag aldrig hur pappor kan lämna sina barn, men efter de här så förstår jag exakt. Förlåt alla pappor jag snacka skit om hela livet, förstår era val. Heeeelt maktlös...

Alltså på riktgt, ska jag göra slut? Hur ska jag kunna leva/älska/respektera någon som tvingar mig bli förälder när förutsättningarna är piss?

Ja, du säger det tre gånger i din trådstart:

"Har allid tyckt barn o särskilt första barnet ska vara en av dom lyckligaste stunderna i ens liv, att bli tvingad har istället gjort att det blivit den värsta"
"Och varför ska den som inte vill bli förälder betala underhåll dessutom, som att ett tvingat faderskap inte var nog."
"Min såkallade flickvän tvingar mig på detta, hur kan man vara så kall?"

Du har redan gjort ditt val att bli förälder när du valde att ha oskyddat sex (om jag förstår dig rätt? Om ni hade skyddat sex så valde du att ta en risk att kanske bli förälder eftersom inget preventivmedel är 100% säkert, speciellt om ni bara använde ett).

Men seriöst, har jag missuppfattat eller använder du allvarligt abort som "preventivmedel" utan att ens vara överens med tjejen om det i förväg? För du pratar om abort som om det vore ett preventivmedel.

Har du funderat över att de känslor du har inför att få ett barn kanske är samma som din flickvän har inför abort? Med skillnaden att ni till slut kommer komma till den punkten i livet att ni kan ta hand om ert barn själva och du kanske kommer ty dig till barnet när du väl lärt känna det, medan om hon gör abort är det något endast hon kommer ha men över och behöva ha med sig i resten av livet? (Visst finns det tjejer som kan göra abort utan att må dåligt över det men på din beskrivning är inte din tjej en av dessa)

Alltså klart de är tufft med abort, men själv hade jag aldrig tvekat o gjort de för den jag älskar. Hur mycket "känslor" man än har fått. Känner mig så jävla sviken därför. En abort är jobbig ett tag absolut, men då hade vi i framtiden kunnat få massor mer barn när förutsättningarna varit bättre. Då hade hon faktiskt tänkt lite på mig också, den sk pappan (fast känns bara som spermadonator) då hade jag haft lust o stötta henne genom allt, sen när vi skulle få barn i framtiden så skulle hon ju knappast va överdrivet ledsen över de här då. Klart att de känns men jämför hennes smärta, med att jag får en nyfödd son/dotter som jag inte kan ta hand om o tvingas lämna, de jag lovat mig själv att aldrig göra. Då hade vi kunnat leva tillsammans, men nu börjar man ju hata henne istället, hade hon älskat mg tillräckligt så hade hon gjort de utan tvekan. Hon säger att hon älskar mig o att jag är med, men hon säger att jag måste flytta dom tio milen till hennes jävla stad o hon räknar tydligen med de, som att bara de bara är HON som blir förälder. ska säga dig att de inge e så jävla kul o stå på den här sidan också. Hon har heller knappt förutsättningarna för det heller, hon tänker: "jag har fixar lägenhet i min stad tills barnet e fött, " haha hon står inte ens i bosadskö!" Alternativt bo med bebisen i flickrummet hos mamma o pappa, hon har inget jobb, vilket hon ska "söka snart", lycka till. Vem kommer vilja ja anställa en gravid kvinna som är borta i två år? Med andra ord, lägsta mamma penningen. Kläder o sånt "få av kompisar o släktingar" o de samma gäller barnpassning "kompisar o släktingar" o möbler o inredning till ev lägenhet "de fixar kompisar o släktingar" allt hon ser är stt hon vill ha barn, o de gör så ont att hon kan tvinga mig bli pappa, har sett fram i mot att bli pappa när vi hade de stabilare, men om de ska vara så här orättvist så är de ju inge speciellt. Som jag skrivit förut så förstod jag aldrig hur pappor kan lämna sina barn, men efter de här så förstår jag exakt. Förlåt alla pappor jag snacka skit om hela livet, förstår era val. Heeeelt maktlös...

Sen händer de här nästan aldrig, är ju ett undantagsfall. Nu när hon har P-stav o allt. En kris, ja, de kommer va jobbigt, ja. Men tänk dig själv födda ett barn som du inte vill ha och kan ta hand om, säg inte att "du föder inte barnet" eller nått sånt nu för: Jag blir lika mycket förälder som hon, älskar de lika mycket, lika mycket ansvar, lika mycket dåligt samvete, ångest över att lämna sitt barn.

Det hände alltså INNAN hon satte i p-staven? Vad hade ni för skydd då?