Ofrivillig pappa

Fast hur skulle det se ut om pappan hade samma rätt som mamman att bestämma över abort? Skulle då mamman kunna tvingas till abort? Vore inte det värre?

Det man i så fall skulle kunna tänka sig är något slags avskrivande av rollen som pappa. Och att pappan då inte får rätt till barnet, och inte heller kan krävas på underhåll. Men jag ser flera problem med det. Det blir ju då helt pappans behov som styr, och inte barnets. Ett problem kan ju bli hur det skulle lösas om pappan ångrar sig och vill vara pappa till barnet. Skulle barnet då inte ha rätt att få träffa sin pappa?

Jag förstår att du känner en besvikelse på ett plan, ni är unga, har inte varit tillsammans så länge.

Nu blev det som det blev, som det kan bli när man ligger med varandra: hon har blivit gravid och är minst i vecka 10 nu. Ju längre tiden går desto svårare är det att göra en abort. Barnet växer hela tiden i magen och är en fullt verklig process i en tjejs kropp. Att göra en abort är inte som att dra ut en tand eller gå på toa och sen är det klart.

En gång gjorde jag en medicinsk abort i vecka 6, tog piller och det kändes på riktigt att en stor process / en motor i min kropp fick soppatorsk, kroppen hackade och stannade av. På natten innan drömde jag om en lite pojke som stod på ett isflak, storgrät förtvivlat - och tittade bedjande på mig och sa "mamma döda mig inte". Sen fick jag ut en bit av gulhinnan i toaletten. Känslan efteråt var ju hur jag kunde vara så iskall och hjärtlös, jag - en " mamma ".

Efter aborten blödde jag kopiösa mängder i flera veckor - värre än när jag senare fick mina barn. Jag har inte ångrat aborten jag gjorde och jag är inte särskilt religiös. Men efter den abortupplevelsen känner jag att det ju är onaturligt med abort och en hemsk upplevelse. Och det var bara i vecka 6.

I vecka 11, med mina barn, har jag gjort ultraljud och sett sprattlande foster - det ser ut som en glad krabat som sprattlar runt, dricker fostervatten, och har det bra ! Svårt att göra abort...om man ser det.

Vad jag vill säga är att det inte är så himla lätt för din tjej heller. Nu är det ju ett barn de facto på gång. Och du ska bli pappa om hon inte gör abort.

Jag vet inte om mödravårdscentralen kan hjälpa dig att hitta en samtalskontakt. Ni kanske behöver prata tillsammans också med en familjeterapeut. Det är ju känslor och det praktiska som ni behöver kunna hantera.

Det finns studenter som har barn - hon får finna stöd i sin familj - och du får finnas där för ditt barn åtminstone om ni inte fortsätter tillsammans. Det är inte bara hon som blir förälder, du med. Det blev inte helt som du planerat - men bestäm dig för att inte känna dig som ett offer, gör det bästa av situationen, du kommer växa upp och bli man. Barn är en del av livet. Tänk, de som mognar tidigt har fördel i karriären sen.

HEJ, jag är tjej

Jag tycker du ska ta en funderare på om din flickvän verkligen är en sån bra flickvän... Frågan är om nått sånt förhållande funkar.. där den ena helt kör över den andra..

Jag har svårt att sätta in mig i situationen som man, men ett alternativ skulle kunna vara att bara dumpa henne, hon flyttar och ni hörs aldrig mer. Då blir du inget annat än en spermadonator till barnet. (förutom att du får betala underhåll och det står på papper att du är pappan) men du kan aktivt välja att inte träffa dem. Be henne att inte prata med dig o.s.v. Dock får du vara med på att barnet kan söka upp dig när det är vuxet. 
Det är INTE snällt mot barnet, men jag tycker att väljer man att sätta ett av pappan oönskat barn till världen så får man vara med på att han inte ställer upp. Stackars barn, javisst, oskyldigt barn VISST men mamman valde fast hon visste förutsättningarna.

Du kan också få det att fungera, MEN då får ju hon vara beredd att flytta med dig så du kan plugga... Varför ska hon flytta hem till sina föräldrar? helknäppt. Vadå att "du lämnar henne om hon föder" tycker mer att hon ställer krav att ni ska bo hos henne o.s.v. Utbildning är ganska viktigt. Ni klarar er nog om ni hittar en billig lägenhet, köper begangnat... Det blir tufft, men det kommer nog att gå! 

Ställ dig frågan VAD DU VILL. Du kanske vill vara där för barnet men inte för henne, Hon kör över dig nu, så det kan lika gärna hända igen. Det är kanske okej att hon behåller barnet och ni bor tillsammans och försöker få det att fungera. Eller att du pendlar och pluggar så du träffar barnet på helgerna i början, och sedan skaffar en lägenhet ihop när du pluggat klart. Det finns massor med alternativ! 

JA, lagen är åt helvete, men nu är det så. Man får helt enkelt betala! Du behöver fokusera på det som ligger framför, komma fram till vad du vill, kanske ta en lååång promenad och fundera eller att ni inte pratat på ett par dar. Och sen sätta dig ner och prata med henne med ett klart beslut att "såhär kommer det bli, föder du ungen finns jag inte med i bilden" eller "såhär kommer det bli, föd ungen och bo med mig så finns jag där" blablabla... så får hon ta ställning till det.

Och det är sånt JÄVLA gnäll om KONDOM HÄR! I dagens samhälle är abort så jäkla vanligt. Vi tjejer kan bara "ojdå, nu blev jag gravid. *abort*. Men för mannen är det mer "ojdå, nu blev jag far". Killar kan inte bara gå i celibat för det och det finns tjejer som petar hål i kondomerna! usch, blir så lack.

LYCKA TILL KILLEN! Du verkar ändå vara väldigt vettig. Att ha ordning på lägenhet, jobb och ekonomi innan man sätter ett barn till världen. Nu är din tjej inte lika vettig, men ta ställning. Det är ju som sagt ändå ditt första barn.