BF Januari 2016 :)

Ja men det har du rätt i! Haha! Jag har inte ens tänkt på det sättet, min allmänna oro för att komma och störa tar över helt. Jag ska ge det ett par dagar och om jag inte reder ut det själv ska jag ringa.

Men gumman, det låter som du har gjort det värsta tänkbara. Du bad bonus hålla käften, well jag är rätt säker på att de flesta här inne om deras son kallade dem för fetto vid fel tidpunkt skulle be dem hälla käften om de är 11 år gamla, speciellt om de försöker lugna ner ett nyfött barn. Jag har ingen aning om hur kaotisk situationen var, men jag tycker inte alls speciellt synd om bonus, det är inte ok att kalla någon fetto. Och jag tycker verkligen att hans pappa ska markera det, inte sitta och gulla med honom efteråt. 

Självklart är det bra om du är den stora och säger att du inte är stolt över det du sa, men även förklara att hans beteende inte är acceptabelt.

Nej ush ha inte dåligt samvete över de, även om jag förstår att de är ganska självklart att du får de! Men... Man kallar inte någon för fetto, aldrig någonsin!! Och lite förstånd borde faktiskt en elvaåring ha, men som du säger så är de ju rehab verkar ha om han säger de för att göra dig arg. Då verkar han vara riktigt ohövlig och elak och de ska du ju absolut inte acceptera. Kanske inte var de bästa orden att använda men i den situationen... Nä jag förstår dig

Jag som känner hjälpmammor i Amningshjälpen kan garantera att de inte tycker att der är jobbigt att du ringer - under de perioder de inte kan ta konsultationer tar de bort sitt nummer från hemsidan.

Jag kan också säga att det är bättre att ringa "för tidigt" än för sent så ta kontakt idag är mitt tips.

Om du tycker att det är jobbigt att ringa finns det också facebookgrupper där du kan få hjälp - sök på "Amningshjälpens slutna grupp" så hittar du en i alla fall.

Lycka till!

Grattis till er som fått! Har varken tid eller ork att läsa ikapp allt, har det rätt tufft här hemma för tillfället.

Dottern på två år sparkar verkligen bakut. Beter sig riktigt illa. Trotsar, spottar, skriker, slåss, tvärtemot, "kan-själv" med allting. Hon är jättefin mot lillebror, vill klappa honom, hjälper till att byta blöja etc. Men det märks att hon har det jobbigt.

Sambon hjälper inte till så mycket. Visst, han lagar lite mat och hjälper till med frukost, men annars ligger han mest i soffan med telefonen. Jag hade velat att han aktiverat dottern, suttit på golvet och lekt, gått ut med henne, gett henne uppmärksamhet. Igår tyckte han det var väldigt viktigt att dricka öl med grannen (bebisen är 5 dagar idag), vilket resulterade i att jag fick natta dottern. Hon vägrade borsta tänderna, vägrade få ny blöja, betedde sig och skrek. Drog henne i armen in på hennes rum med en skrikande bebis på andra armen och sen framkallade hon klökningar som ledde till en uppkräkning av all välling på sitt rum. Där stod vi alla tre och grät, jag ringde hem sambon och skällde ut honom, varpå han står och skrattar och kan inte förstå hur jag kan påstå att han inte hjälper till. Han har inte bytt en endaste blöja på lillebror, knappt hållt i honom.

Dessutom har han eget företag som är hans liv, och kommer därför inte vara ledig något. Har ångest inför kommande vecka.

Bebisen somnar ca 23 på kvällen, sover till 2-3, äter, sover till 5, äter, sover till 7, äter, sen går vi upp vid 8. Sen äter han till och från typ hela förmiddagen. Vill helst bara ligga vid bröstet. Samma på kvällen, från 19 till läggdags är det konstant matning. Vill inte ligga själv alls.

Jag bara gråter. Gråter för att jag tappat det totalt mot dottern flera gånger och tagit henne i armen och vrålat på henne. Ångrar att jag skaffade ett barn till just nu, skulle väntat. Har så dåligt samvete mot dottern, jag känner mig som världens sämsta mamma. Känner nästan för att bara skippa amningen och köra ersättning så någon annan kan ta bebisen så jag kan ge mer tid till dottern.

Vi passade också på under allmänna förlossningshelgen som det verkar ha varit i helgen.

Har haft mensvärk, sådär molande och odefinierad, ett par dagar. Så i fredags kväll när sambon kom hem från jobbet hade den blivit lite tydligare och några enstaka tydligare sammandragningar. Så vi skojade om att det skulle bli en repris av förra gången - att vi skulle behöva åka in på natten och inte kunna jobba helgen som han var schemalagd att göra.. Men jag trodde inte det direkt - inga tydliga tecken.

Men ett-kvart över ett nåt på natten satte värkar in och det gjorde ont något så in i helvete. Lättast att hantera det var det genom att sitta på toaletten av någon konstig anledning. Plötsligt kändes det som om det var rätt tätt - laddade ner en värktimer och från klockan 02 nånting var det direkt regelbundna värkar med ungefär tre minuters mellanrum. Ringde förlossningen som tyckte att vi skulle komma in.

"Väckte" sambon, som låg i sängen och försökte få vår 1,5åring att sova ordentligt. Ringde mamma som skulle vara barnvakt. När hon kommit så åkte vi in och kom till förlossningen runt 04..

Min fasa var en upprepning av senast, då jag var öppen en centimeter när vi kom in och de rekommenderade att vi skulle åka hem och det hela slutade med 23 timmar på förlossningen.. Men nej, en kontroll visade 7 cm öppen och vi blev inskrivna.

När det var klart var jag fullt öppen.. 05.32 gick vattnet och 05.56 kom lilltjejen ut.. Snabbt och smidigt.

Men sen vägrade moderkakan att lossna. Det tog drygt två timmar att få loss den. Jag fick andas lustgas i stort sett konstant (var helt väck och ville ha det så...) och de gav mig dubbla doser av tre olika mediciner för att få den att lossna. Fick dessutom akupunktur i lilltårna och till slut lyckades tre barnmorskor, två undersköterskor och en förlossningsläkare få loss den så jag slapp med nöd och näppe operation.

Överlag känns förlossningen som en fullkomlig revansch sen sist och nu njuter vi av vår dotter på BB och får regelbundna bilduppladdningar på en glad och nöjd storebror från mormor.. :)