Hame skrev 2015-11-13 10:47:27 följande:
Många som skrivit sedan jag läste sedan igår, roligt att läsa!
För att förtydliga så hjälps jag och min man åt 50/50, så vår jobbiga första tid berodde absolut inte på att han inte drog sin del av lasset. Faktiskt så blev jag sjukskriven under två månader när storebror var ca 6 veckor så att maken kunde vara föräldraledig, då var vi hemma på heltid båda två. Detta efter att BVC insett och fått oss att inse att vårt barn var så pass krävande både psykiskt och fysiskt att vi skulle gå under om vi inte fick hjälp (sjukskrivning i detta fallet) på något sett. Ifrån ca 5 veckors ålder tills han var drygt ett år accepterade han ingen annan än mamma och pappa så barnvakt var inte att tänka på heller. Enligt psykologen på bvc går det inte att "vänja" så små barn vid något, så får man ett barn som helt enkelt inte accepterar barnvakt, barnvagn eller bilstol finns det inget annat att göra än att vänta tills de blir äldre.
Nu säger jag inte att det är vanligt med sådana barn eller att jag önskar någon det. Förhoppningsvis får vi alla "lätta" barn som låter oss gå på stan och läsa böcker Jag säger bara att det finns sådana barn och då är det frustrerande med folk som säger "det blir vad man gör det till" eller "vi har vant våra barn vid att sova i vagnen, det går så bra så". För så är det tyvärr inte för alla!
Nej såklart inte. Men som du säger,ert fall är ju extremt, det måste varit skitjobbigt! Går man runt och tänker att man ska få ett sådant barn så skulle jag bli knäpp innan det ens har kommit till världen. Man måste ju ändå försöka tänka att det kommer gå bra och inte måla fan på väggen. Iaf måste jag det annars kommer jag antagligen dumpa ungen på sambon o dra. ( OBS, jag drar det lite väl långt nu så ni förstår det)
Fick mail från en gammal vän som hört att vi ska ha barn. Hennes flicka är ett år nu och set visade sig vara en lite sorglig historia. Hon fick syrebrist vid födseln o efter ett tag konstaterades en CP-skada som de ännu inte vet hur svår förutom att hon är sen motoriskt, sitter, kryper eller går inte.
Pappan har mer eller mindre dumpat allt på mamman, han mår tydligen för dåligt, har tagit det så hårt.
Min poäng är- tillsammans klarar man det nog. Man vet aldrig vad man får. Men man måste tänka positivt.