BF Januari 2016 :)

amalie: du har många tankar, funderingar och rädslor kring detta och det är inget konstigt alls för detta är kanske den största förändringen som kommer hända i ditt liv och du har funderat fram och tillbaka länge innan ni började försöka. Nu börjar det närma sig och då är det naturligt att känna sig orolig just för att det är en helt ny situation och den är ovanlig på så sätt att vi själva inte kan bestämma oss för hur det ska gå.

Jag själv är van vid smärta - en läkare på ortopeden läste min journal, frågade om jag red professionellt för annars tyckte hon jag skulle överväga att lägga ner det där... Jag själv tyckte att vadå tre brutna armar på en hel tioårsperiod är väl inget så jag blev ledsen och förbannad på henne, men inför förlossningen känner jag mig kluven. Jag kanske inte skulle säga att jag är jätterädd men jag tycker INTE om överraskningar och tycker det känns jobbigt just att vissa har "mardrömsförlossningar" medan andra har superlätta förlossningar, spricker inget och får ingen deppighet heller, så man har ju ingen aning om hur det blir för en själv. Jag försöker tänka att det troligen blir någonstans i mitten och att det är inget jag kan göra något åt nu ändå. Om du känner dig mycket rädd ska du kanske överväga att få prata med någon men annars tror jag absolut att din man kommer göra ett jättefint jobb.

Jag har inga bonusbarn men hade nog känt precis som du. Ni kan ju bestämma en tid där du är förberedd på att de kommer förbi en kort stund och tittar på bebisen, och sedan åker de hem till mamma/farmor och farfar igen. Så har de fått de bebisen och blir inte utestängda. Det gäller några dagar i deras liv men under nyfödda barnets liv är ju de dagarna det första hen känner till, klart man vill försöka ta det lugnt. Kram!

Amalie - förstår alla dina tankar du bär på, det är inget konstigt. Jag brottades med liknande tankar inför mitt första barn. Är säker på att din man kommer att göra ett strålande jobb för dig. Och personalen på förlossningen vet vad dem gör också. Men om du känner att tankarna kring förlossning och smärta blir jobbigt för dig så prata med din bm om du inte kan få gå på aurora-samtal. Det är klart man vill prata med sin sambo/man men i en som här situation som ändå förändrar väldigt mkt i ditt liv kan det vara skönt att bara få bolla tankar och funderingar men ngn annan också.

Jag håller med dig när det kommer till prioriteringen och känner rätt lika som du även om jag inte känner behov av riktigt lika mkt tid ifrån bonusarna. Vi har ju dem 75% av tiden, så jag är van vid att alltid ha dem runt omkring, dock går som sagt gränsen när det kommer att ha dem boendes med oss på BB. Jag tror att det viktigaste är att känna efter hur man själv vill ha det och för en gång skull göra fdet som blir bäst för en själv.

Jag tror att jag kommer få massor av hjälp av bonusarna sen, äldsta fullkomligt älskar små barn.

amalie: klart det ska bli roligt, helt rätt inställning! Klart det säkert blir skitjobbigt också men men gjort är gjort så nu får man bara andas och hoppas på det bästa (fan va klämkäckt det lät, fick lite kräksmak i munnen haha men man får ju försöka vara positiv ). Tyckte det var jättebra på ett sätt att folk började skriva om att packa BB-väskan för som sagt jag gillar inte överraskningar men samtidigt blev jag lite stressad. Har dock idag köpt en helt vanlig väggkalender och fyllt i alla viktiga datum för mitt skolarbete och för vårt privatliv januari ut, samt börjat på en inlämning som inte ska in förrän onsdag nästa vecka, så nu känns det som att jag tagit kontroll över det jag KAN påverka.

Jag har haft samma tankar om huruvida vi tänkt igenom detta tillräckligt. Jag förstod det på dig som attt du länge velat mellan barn eller inte - för oss var det mer en fråga om NÄR, men jag har ändå storgråtit några gånger de senaste veckorna och känt att vi borde väntat med barn tills vi kommit hem och att jag tagit mig vatten över huvudet, särskilt sådana dagar när min man kommit hem runt 19-21 och lämnade hemmet 08.30... Har förklarat för honom att han måste också bidra med något och det är att se till att bli en morgonmänniska så att han kommer hem INNAN bebisen ska gå och lägga sig.

Vi skulle ju ha ett jämställt föräldraskap så det var ju jävligt korkat att planera att föda barn i USA då liksom... Vi fattade ju redan innan jag blev gravid hur det skulle bli men det är ju först nu när det närmar sig som jag inte alls tycker det känns så jäkla nice att få barn i Kalifooornien. Förstår ju att det är hormoner också som spökar, så jag försöker sänka förväntningarna till en rimlig nivå och klappar mig själv på axeln för minsta lilla jag åstadkommer nu, så känns det lite bättre .

Vi har oxå 2 killar, de är 6 och 9 år gamla. De tog nyheten som jag tror barn gör mest - med skräckblandad förtjusning. Det är inte helt stabilt runt omkring dem, så det krävs mkt tid och kärlek för att försäkra dem om att de är älskade, men ändå hålla rutiner så att de funkar i skolan (lite ADHD-varning på äldsta).

Jag tänker att det ÄR skillnad på bonusarna och ett biologiskt barn.Jag kommer vara ärlig med det. Bonusarna gör ju skillnad på mig och deras mamma, det behöver inte vara märkvärdigare än så tänker jag. Däremot så är vi ju en familj där alla ska må bra, känna sig älskade och få ta plats.

Jag gissar att en del av din ambivalens när det kommer till din mammaroll kommer från att du faktiskt redan testat på att vara bonusmamma? För visst kan det vara fruktansvärt skönt när de åker till sin mamma? Hur fasen gör man med ett barn på heltid?? Jag förutsätter att vi genetiskt är programmerade att glömma bort det dåliga våra barn gör och komma ihåg det gulliga och att man ser framsteg på ett helt annat sätt när man vart med från början och att man känner den där villkorslösa kärleken för sitt barn, som jag ser andra göra men som jag själv inte känner för bonusarna även fast jag skulle offra ett finger för dem.  

Amalie79 & mirakelspektakel, jag har ju inga bonusar men jag kan tänka mig att jag hade resonerat som ni om behovet att få vara själva med bebisen till att börja med. Jag ville liksom inte ens ha besök från familjen första veckan för jag var så överväldigad av det nya lilla livet, så jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att inte få vara i lugn och ro där i början. (Den här gången blir det ju ingen lugn och ro för oss direkt och det skrämmer skiten ur mig fast det är mitt eget barn som kommer stå för olugnet!!)

Jag tror absolut att du har rätt att barnens ålder påverkar. Men jag tror även att det påverkar att man inte har de där första åren av hjälplöshet som minnen. Min uppfattning är att ju yngre barnen är när man lär känna dem ju lättare är det att knyta an till dem. 

Jag tycker väl inte att det måste vara rättvist när det kommer till vem som kommer och hälsar på. Om du behöver din mamma så låt henne komma innan alla andra. Det kanske till och med skulle passa dig bäst att ha med henne som stöd under förlossningen, på så sätt så är de ju två som är där och stöttar dig, du kan känna dig säkrare på att du inte kommer bli ensam under förlossningen din man kan äta den räkmackan och hämta ny energi för att vara det bästa stödet han kan för dig. Om det hjälper dig med din rädsla för smärta så skulle jag vara rak och ärlig med svärföräldrarna och berätta hur du vill ha det för att du ska må så bra som möjligt, det kommer ju i sin tur gynna deras blivande barnbarn.

haha. men du är ju inte knäpp, du är som de flesta människor som har bonusbarn. Det låter som du har väldigt höga förväntningar på dig själv att göra alla till lags. Du borde älska dina bonusar lika mkt som ditt blivande biologiska barn, lite hemsk är du till och med som inte vill ha bonusarna på heltid och du borde vilja ha dina svärföräldrar på BB lika mkt som din mamma :D Jag är rätt säker på att du inte sätter liknande krav på någon annan i din omgivning. Kanske dags att lyssna på dina egna känslor och behov och vara dig själv till lags åtminstone de få timmarna som förlossningen är och någon dag efteråt? 

Jag tror att man har lättare att blunda för barnens dåliga sidor när det är ens egna, dels för att man själv är delaktig till att de exempel är bortskämda (kritiserar man barnen så kritiserar man även deras föräldrar indirekt) och dels för att om man inte ser det så slipper man göra något åt det. Men framförallt verkar man ha ett större kapital av förutsättningslös kärlek. Sen blir man självklart ledsen när barnen gör något dumt, man älskar dem och vill dem deras absolut bästa, även fast det blir fel ibland. De är ju de som man älskar mest som kan såra mest med.

Amalie79; vad härligt att ha en sån relation till sin mamma, att känna sig bekväm med att verkligen vara liten och känslig i det sammanhanget! Jag har inte det så jag behöver samla mig innan jag släpper in nån, har som ett behov av att skydda mamma från hemska upplevelser, det är nån arvssynd (inlärt beteende) vi har i släkten tror jag. Jag tänker som mirakelspektakel att det faktiskt inte behöver vara rättvist, men det är lättare sagt än gjort. Jag kände mig inte bekväm med att ha hem svärföräldrarna när jag var så sårbar och inte hade fått till amningen och hormonerna var all over the place, men som du säger, det är ju mannens barn också så det var liksom bara att ta det... Men det kändes så mycket lättare med min familj sen.

Och jag tycker inte det är så elakt att tänka att karln inte ska slippa undan så lätt, haha! Som när min man stönade över att dra på mig stödstrumporna - "det kan du gott ha!" sa jag och han höll med, haha! Jag tror jag krossade hans hand rätt bra under krystandet på förlossningen så han fick en liten smula av smärtan iaf.