Seven Costanza skrev 2015-11-17 23:45:17 följande:
amalie: klart det ska bli roligt, helt rätt inställning! Klart det säkert blir skitjobbigt också men men gjort är gjort så nu får man bara andas och hoppas på det bästa (fan va klämkäckt det lät, fick lite kräksmak i munnen haha men man får ju försöka vara positiv ). Tyckte det var jättebra på ett sätt att folk började skriva om att packa BB-väskan för som sagt jag gillar inte överraskningar men samtidigt blev jag lite stressad. Har dock idag köpt en helt vanlig väggkalender och fyllt i alla viktiga datum för mitt skolarbete och för vårt privatliv januari ut, samt börjat på en inlämning som inte ska in förrän onsdag nästa vecka, så nu känns det som att jag tagit kontroll över det jag KAN påverka.
Jag har haft samma tankar om huruvida vi tänkt igenom detta tillräckligt. Jag förstod det på dig som attt du länge velat mellan barn eller inte - för oss var det mer en fråga om NÄR, men jag har ändå storgråtit några gånger de senaste veckorna och känt att vi borde väntat med barn tills vi kommit hem och att jag tagit mig vatten över huvudet, särskilt sådana dagar när min man kommit hem runt 19-21 och lämnade hemmet 08.30... Har förklarat för honom att han måste också bidra med något och det är att se till att bli en morgonmänniska så att han kommer hem INNAN bebisen ska gå och lägga sig.
Vi skulle ju ha ett jämställt föräldraskap så det var ju jävligt korkat att planera att föda barn i USA då liksom... Vi fattade ju redan innan jag blev gravid hur det skulle bli men det är ju först nu när det närmar sig som jag inte alls tycker det känns så jäkla nice att få barn i Kalifooornien. Förstår ju att det är hormoner också som spökar, så jag försöker sänka förväntningarna till en rimlig nivå och klappar mig själv på axeln för minsta lilla jag åstadkommer nu, så känns det lite bättre .
mirakelspektakel skrev 2015-11-18 00:15:34 följande:
Vi har oxå 2 killar, de är 6 och 9 år gamla. De tog nyheten som jag tror barn gör mest - med skräckblandad förtjusning. Det är inte helt stabilt runt omkring dem, så det krävs mkt tid och kärlek för att försäkra dem om att de är älskade, men ändå hålla rutiner så att de funkar i skolan (lite ADHD-varning på äldsta).
Jag tänker att det ÄR skillnad på bonusarna och ett biologiskt barn.Jag kommer vara ärlig med det. Bonusarna gör ju skillnad på mig och deras mamma, det behöver inte vara märkvärdigare än så tänker jag. Däremot så är vi ju en familj där alla ska må bra, känna sig älskade och få ta plats.
Jag gissar att en del av din ambivalens när det kommer till din mammaroll kommer från att du faktiskt redan testat på att vara bonusmamma? För visst kan det vara fruktansvärt skönt när de åker till sin mamma? Hur fasen gör man med ett barn på heltid?? Jag förutsätter att vi genetiskt är programmerade att glömma bort det dåliga våra barn gör och komma ihåg det gulliga och att man ser framsteg på ett helt annat sätt när man vart med från början och att man känner den där villkorslösa kärleken för sitt barn, som jag ser andra göra men som jag själv inte känner för bonusarna även fast jag skulle offra ett finger för dem.
Seven, du är en klok person, och skönt med någon som inte heller gillar överraskningar :) problemet är att för mig slår det över ibland.
I helgen som var hade jag försökt bestämma med min kompis att vi skulle hälsa på henne men hon svarade aldrig seriöst. Så jag var lätt irriterad på henne hela lördagskvällen. Sen visar det sig pp söndag morgon stt vi SKA åka dit- sambon har pratat med henne och de har bara skojat med mig. Jag bröt ihop i bilen o grät så tårarna sprutade. Jag hade lagt en hel lördagkväll- mina dyrbara lördagskvällar som håller på att rinna ifrån mig nu på att vara irriterad för något som inte hade behövts. Sambon blev helt förskräckt när jag snyftande skrek till honom att det är elakt att skoja med en människa med kontrollbehov vars liv håller på att hamna helt utanför hennes egen kontroll.
Jag vet faktiskt inte riktigt om jag har bestämt mig ens nu, men nu är ju barnet ett faktum och vid min ålder och med hyfsad ekonomi så gick det inte att motivera att välja något annat än att få barn när det nu hände. Man ångrar inte de barn man får sägs det ju, och jag ville inte ångra mig om fem-tio år när det är försent.
Mirakel- ja en del handlar nog om det, att man redan varit bonusmamma, fast det är ju bara sista tre åren iof. Det är en trygghet att sambon redan är förälder, å andra sidan, en enorm trygghet för mig.
Sen vill jag ha en annan sorts uppfostran av vårt barn än de har fått, de har aldrig behövt kämpa för någonting utan allt har serverats dem, om inte av föräldrarna så av farföräldrarna. De är snälla men lite egotrippade pga detta, men det tar sig ju äldre de blir.
Klart det är skönt när de åker ibland, och sambon vet att jag inte kunnat leva med dem på heltid, det har jag sagt rätt ut ( det har varit på tal nämligen, men då är det utan mig i ekvationen) skillnad så klart om det skulle inträffa något med mamman!
Jag är en person som behöver ladda, få lugn och ro, för att funka. Annars blir jag en dålig fru och bonusmamma. Det är även en av anledningarna till att jag bara vill ha (ja, eller vill eller inte eller hur det nu var :)) ett eget barn, jag har inte mer att ge utan att tappa bort mig själv. Jag gillar inte mina bonusar lika mycket, den yngre är mycket enklare, jag skulle offra ett finger för min stora katt, jag älskar honom lika mycket som sambon, men inte för min lilla katt.
Jag gör skillnad, inte bra men så är det. Så får jag vara lite knäpp då!
Jag tror man blir ledsen när ens barn gör dumheter. Just för att man älskar dem! Kan se på sambon hur ledsen och frustrerad han blir när killarna beter sig illa i skolan, mot mig eller något annat.
