BF Januari 2016 :)

Har inte varit på samtal och inte tänkt på någon doula. Vill nog inte ha någon annan där tror jag inte. Men kanske?

Däremot önskar jag sambon kunde ta mig lite mer på allvar när det gäller detta. För mig är det tex viktigt att jag får prata om att jag har skrivit brev till mina syskonbarn och mamma och så(oavsett förlossning , om något skulle hända)

Har även sagt att i trängda lägen har jag en tendens att slå, typ tagit tag i tandläkarens armar, ryckt till. Man kan inte tex lita på att jag ligger stilla vid stick osv.

amalie: du har många tankar, funderingar och rädslor kring detta och det är inget konstigt alls för detta är kanske den största förändringen som kommer hända i ditt liv och du har funderat fram och tillbaka länge innan ni började försöka. Nu börjar det närma sig och då är det naturligt att känna sig orolig just för att det är en helt ny situation och den är ovanlig på så sätt att vi själva inte kan bestämma oss för hur det ska gå.

Jag själv är van vid smärta - en läkare på ortopeden läste min journal, frågade om jag red professionellt för annars tyckte hon jag skulle överväga att lägga ner det där... Jag själv tyckte att vadå tre brutna armar på en hel tioårsperiod är väl inget så jag blev ledsen och förbannad på henne, men inför förlossningen känner jag mig kluven. Jag kanske inte skulle säga att jag är jätterädd men jag tycker INTE om överraskningar och tycker det känns jobbigt just att vissa har "mardrömsförlossningar" medan andra har superlätta förlossningar, spricker inget och får ingen deppighet heller, så man har ju ingen aning om hur det blir för en själv. Jag försöker tänka att det troligen blir någonstans i mitten och att det är inget jag kan göra något åt nu ändå. Om du känner dig mycket rädd ska du kanske överväga att få prata med någon men annars tror jag absolut att din man kommer göra ett jättefint jobb.

Jag har inga bonusbarn men hade nog känt precis som du. Ni kan ju bestämma en tid där du är förberedd på att de kommer förbi en kort stund och tittar på bebisen, och sedan åker de hem till mamma/farmor och farfar igen. Så har de fått de bebisen och blir inte utestängda. Det gäller några dagar i deras liv men under nyfödda barnets liv är ju de dagarna det första hen känner till, klart man vill försöka ta det lugnt. Kram!

* se bebisen, skulle det förstås stå.

Amalie - förstår alla dina tankar du bär på, det är inget konstigt. Jag brottades med liknande tankar inför mitt första barn. Är säker på att din man kommer att göra ett strålande jobb för dig. Och personalen på förlossningen vet vad dem gör också. Men om du känner att tankarna kring förlossning och smärta blir jobbigt för dig så prata med din bm om du inte kan få gå på aurora-samtal. Det är klart man vill prata med sin sambo/man men i en som här situation som ändå förändrar väldigt mkt i ditt liv kan det vara skönt att bara få bolla tankar och funderingar men ngn annan också.

Jag har använt väldigt mycket trikålinnen när jag ammar, fungerar att ha under alla kläder och man behöver inte blotta sig så om man tex drar upp en tröja och bara viker ner linnet över bröstet. Amningskläder är ju praktiska, men det finns inte så mycket roligt.

På förlossningen har jag fått en skjorta med knappar fram, har svårt att tänka mig att det är annorlunda i USA då bebis ska ligga hud mot hud när det är nyfödd på mammans bröst.
Jag tycker att du ska prata med dom på förlossningen om vad som finns där och vad du ska och kan ha med dig. Det är så extremt olika i alla länder på vad som ingår. Prata gärna med någon annan som fött barn om bra att ha tips också!
En morgonrock tycker jag har varit bra att klä på sig efter duschen med ett par varma strumpor till. Vet inte varför, men har fryst som bara den om mina fötter även om det har varit jättevarmt!

Idag har jag fått riktigt ont i ryggen, hugger som knivar på höger sida av ländryggen varje gång jag sätter ner foten eller gör någon rörelse med det benet. Har bara blivit värre och värre under dagen! Skulle gå upp för trappan nu på kvällen för att säga godnatt till barnen, fick krypa upp och när jag väl var uppe tog det emot som bara den när jag försökte resa mig igen. Undra om bebis har kommit åt nån nerv eller om det är ischias, inte en aning. Som tur är ska jag till mvc imorgon! Ligger just nu och vill helst inte röra mig något mer.
Kom också på att nästa veckan är ul för att kolla moderkakan, är nervös inför det känner jag. Tänkte att jag ska se om de kan bekräfta att det är en flicka då också när de ändå kollar. Inte för att det spelar nån roll, men jag vill börja rensa bland lillkillens kläder och börja förbereda lite.

Jag håller med dig när det kommer till prioriteringen och känner rätt lika som du även om jag inte känner behov av riktigt lika mkt tid ifrån bonusarna. Vi har ju dem 75% av tiden, så jag är van vid att alltid ha dem runt omkring, dock går som sagt gränsen när det kommer att ha dem boendes med oss på BB. Jag tror att det viktigaste är att känna efter hur man själv vill ha det och för en gång skull göra fdet som blir bäst för en själv.

Jag tror att jag kommer få massor av hjälp av bonusarna sen, äldsta fullkomligt älskar små barn.

Seven- tack för dina fina ord. Det stämmer der du säger, det är just detta att man inte kan bestämma själv hur det ska gå.

Jag tänker ibland att jag kanske inte tänkte efter tillräckligt. Men hur som helst är det försent nu, det går inte att göra något åt och klart det kommer bli roligt med en bebis!

WiMe- tack också till dig för att du inte tycker jag är knäpp utan bekräftar att det jag känner är ok. Du har ju litegrann "facit" på att det faktiskt kan bli bra!

Mirakelspektakel- jaså ni har bonusarna 75%? Kul att någon mer i tråden har bonusar, tror nästan bara det är vi? Hur gamla är dina och vilket kön är det?

Mina bonusar, pojkar på 9 och 11 fick ju ett syskon för 1 1/2 år sedan och har väl tagit det bra men de visade väl inte direkt jublande glädje över ett syskon till. Vi har ju liksom varit det roliga stället, har större umgänge o hittar på mer. Det har vi ju inte tänkt sluta med, bebis får ju hänga med, men de inser ju att man får tänka efter mer vad gäller pengar och så tyckte de väl lite att vi kunde hoppat det där med egna barn.

De trodde ju lite att men ok, då sköter du bebisen och pappa oss, men fick förklara att då funkar de ju inte. Mammor och pappor tar hand om bebisar tillsammans. Vilket de borde insett för deras bonuspappa är en i allra högsta grad engagerad pappa, han jobbar deltid och är deltid hemmapappa.

Tror den store kan tänkas vilja vara med o hjälpa till, den lille struntar nog i vilket.

Det man är rädd för är att gode Gud, låt mig inte göra för stor skillnad på barnen sen. Bonusarna var 6 och 8 år när jag lärde känna dem och de är rätt ok men de ÄR inte mina. De är inte uppfostrade enligt de värderingar som fanns i mitt hem och som jag vill lära vårt gemensamma. De är såklart uppfostrade, men samtidigt väldigt bortskämda med

Tryckte lite fort där!

Idag var jag på vattengympa, och när jag stod i duschen så tänkte jag på en del av de saker jag skrev om och kände mig lite dum för att jag egentligen har mycket att vara tacksam för.

Min kropp är frisk och stark och fysiskt verkar den ha rätt enkelt att bära barn, den fysiska biten av graviditet har ju inte gett så mycket mer problem än halsbränna och allmän stelhet i leder och kropp. I v 32 Klarar jah fortfarande att stå på en stege och klä ett ljusträd och iaf jobba halva dagar ute. Jag får som sagt fortfarande sova gott och jag verkar vara i rätt bra skick jämfört med många på den där vattengympan som är "mindre gravida" än vad jag är.

Alla värden är bra, jag är hittills kärnfrisk och det är jag tacksam för.

Så varför skulle min kropp svika mig på upploppet försöker jag tänka?

amalie: klart det ska bli roligt, helt rätt inställning! Klart det säkert blir skitjobbigt också men men gjort är gjort så nu får man bara andas och hoppas på det bästa (fan va klämkäckt det lät, fick lite kräksmak i munnen haha men man får ju försöka vara positiv ). Tyckte det var jättebra på ett sätt att folk började skriva om att packa BB-väskan för som sagt jag gillar inte överraskningar men samtidigt blev jag lite stressad. Har dock idag köpt en helt vanlig väggkalender och fyllt i alla viktiga datum för mitt skolarbete och för vårt privatliv januari ut, samt börjat på en inlämning som inte ska in förrän onsdag nästa vecka, så nu känns det som att jag tagit kontroll över det jag KAN påverka.

Jag har haft samma tankar om huruvida vi tänkt igenom detta tillräckligt. Jag förstod det på dig som attt du länge velat mellan barn eller inte - för oss var det mer en fråga om NÄR, men jag har ändå storgråtit några gånger de senaste veckorna och känt att vi borde väntat med barn tills vi kommit hem och att jag tagit mig vatten över huvudet, särskilt sådana dagar när min man kommit hem runt 19-21 och lämnade hemmet 08.30... Har förklarat för honom att han måste också bidra med något och det är att se till att bli en morgonmänniska så att han kommer hem INNAN bebisen ska gå och lägga sig.

Vi skulle ju ha ett jämställt föräldraskap så det var ju jävligt korkat att planera att föda barn i USA då liksom... Vi fattade ju redan innan jag blev gravid hur det skulle bli men det är ju först nu när det närmar sig som jag inte alls tycker det känns så jäkla nice att få barn i Kalifooornien. Förstår ju att det är hormoner också som spökar, så jag försöker sänka förväntningarna till en rimlig nivå och klappar mig själv på axeln för minsta lilla jag åstadkommer nu, så känns det lite bättre .