BF Januari 2016 :)

Jag tror absolut att du har rätt att barnens ålder påverkar. Men jag tror även att det påverkar att man inte har de där första åren av hjälplöshet som minnen. Min uppfattning är att ju yngre barnen är när man lär känna dem ju lättare är det att knyta an till dem. 

Idag har jag fått riktigt ont i ryggen, hugger som knivar på höger sida av ländryggen varje gång jag sätter ner foten eller gör någon rörelse med det benet. Har bara blivit värre och värre under dagen! Skulle gå upp för trappan nu på kvällen för att säga godnatt till barnen, fick krypa upp och när jag väl var uppe tog det emot som bara den när jag försökte resa mig igen. Undra om bebis har kommit åt nån nerv eller om det är ischias, inte en aning. Som tur är ska jag till mvc imorgon! Ligger just nu och vill helst inte röra mig något mer.
Kom också på att nästa veckan är ul för att kolla moderkakan, är nervös inför det känner jag. Tänkte att jag ska se om de kan bekräfta att det är en flicka då också när de ändå kollar. Inte för att det spelar nån roll, men jag vill börja rensa bland lillkillens kläder och börja förbereda lite.

Jag tycker väl inte att det måste vara rättvist när det kommer till vem som kommer och hälsar på. Om du behöver din mamma så låt henne komma innan alla andra. Det kanske till och med skulle passa dig bäst att ha med henne som stöd under förlossningen, på så sätt så är de ju två som är där och stöttar dig, du kan känna dig säkrare på att du inte kommer bli ensam under förlossningen din man kan äta den räkmackan och hämta ny energi för att vara det bästa stödet han kan för dig. Om det hjälper dig med din rädsla för smärta så skulle jag vara rak och ärlig med svärföräldrarna och berätta hur du vill ha det för att du ska må så bra som möjligt, det kommer ju i sin tur gynna deras blivande barnbarn.

haha. men du är ju inte knäpp, du är som de flesta människor som har bonusbarn. Det låter som du har väldigt höga förväntningar på dig själv att göra alla till lags. Du borde älska dina bonusar lika mkt som ditt blivande biologiska barn, lite hemsk är du till och med som inte vill ha bonusarna på heltid och du borde vilja ha dina svärföräldrar på BB lika mkt som din mamma :D Jag är rätt säker på att du inte sätter liknande krav på någon annan i din omgivning. Kanske dags att lyssna på dina egna känslor och behov och vara dig själv till lags åtminstone de få timmarna som förlossningen är och någon dag efteråt? 

Jag tror att man har lättare att blunda för barnens dåliga sidor när det är ens egna, dels för att man själv är delaktig till att de exempel är bortskämda (kritiserar man barnen så kritiserar man även deras föräldrar indirekt) och dels för att om man inte ser det så slipper man göra något åt det. Men framförallt verkar man ha ett större kapital av förutsättningslös kärlek. Sen blir man självklart ledsen när barnen gör något dumt, man älskar dem och vill dem deras absolut bästa, även fast det blir fel ibland. De är ju de som man älskar mest som kan såra mest med.

Amalie79; vad härligt att ha en sån relation till sin mamma, att känna sig bekväm med att verkligen vara liten och känslig i det sammanhanget! Jag har inte det så jag behöver samla mig innan jag släpper in nån, har som ett behov av att skydda mamma från hemska upplevelser, det är nån arvssynd (inlärt beteende) vi har i släkten tror jag. Jag tänker som mirakelspektakel att det faktiskt inte behöver vara rättvist, men det är lättare sagt än gjort. Jag kände mig inte bekväm med att ha hem svärföräldrarna när jag var så sårbar och inte hade fått till amningen och hormonerna var all over the place, men som du säger, det är ju mannens barn också så det var liksom bara att ta det... Men det kändes så mycket lättare med min familj sen.

Och jag tycker inte det är så elakt att tänka att karln inte ska slippa undan så lätt, haha! Som när min man stönade över att dra på mig stödstrumporna - "det kan du gott ha!" sa jag och han höll med, haha! Jag tror jag krossade hans hand rätt bra under krystandet på förlossningen så han fick en liten smula av smärtan iaf.

haha. du vet att du gör det igen va? Din mans känslor är mer värda än dina, för han ville ha det här barnet mer än du. Så klart att barnet är lika mkt hans som ditt. Men det är inte han som burit på det i 9 månader och det är inte han som fött fram det och det är inte han som riskerar förlossningsdepression för att hormonerna är helt vilda på honom, så just under förlossningen och strax efter så tycker jag att du kan unna dig att låta dina känslor vara de viktigaste.

Oj! Ja kanske skulle det stå. Är väl lite så att jag känner att sambon ska fan inte slippa undan. Kan han inte dela min smärta fysiskt så ska han fan få stå där och se den iaf. Hans uppgift är att stötta mig och inte sitta och käka nån jävla macka!

Fast det låter kanske elakt:)

Mamma på förlossningen, hm, har jag inte tänkt på. Fast jag tror inte hon skulle må bra av det, att se mig där.

Finns egentligen bara två jag skulle kunna tänka mig förutom mannen, en är en klok 66-årig dam som är en god vän, men hon är otänkbar i sammanhanget för hon är mor till min fd. Den andra är en gammal vän som är sjuksköterska, men inte så nära att hon skulle tycka det var jobbigt.