Här är då vår klump. :) vi vet inte hundra än om han heter Harry eller Arvid...
BVC har varit här på hembesök och han äter bra verkar det som för vikten går uppåt.
Själv är jag rätt slö idag, har ont i såret i rumpen. Kliar, tynger och sticker men antar att det är bra.
Åååh vilken goding!! Fina namn båda två! Hoppas du läker fort, xylocainsalva är guld värt om du inte har provat det redan.
Jaha, typiskt nog så har sambon sedan igår fått hög feber, tungt att andas och förkylning. Och bebis vill bara snutta tutta hela tiden, särskilt på natten, vi somnade runt 02:30, så jag är ju inte till mycket nytta, får försöka iaf ladda om diskmaskinen emellan så att vi har rena glas. O försöka fixa oss någon slags mat i eftermiddag.
Men mest rädd är jag såklart att lille skrutt ska bli sjuk med nu:( man kan skydda honom mot de som kommer hem osv, vi har haft besök av friska människor både söndag o igår o syskonen har tvättat händerna osv. Men jag kan ju inte skydda honom mot hans egen pappa liksom, han har ju redan blivit utsatt för det ändå. Och han måste ju ta honom om jag är på muggen eller ibland har svårt att resa mig om jag suttit på såren för länge. Men i natt sov han i vardagsrummet, men risken är väl att skadan redan är skedd :(
Nu ska jag ruska lite i halvsovande bebis för det gör rinner om ena tutten sen hoppas jag stt vi båda sover lite till.
Blä, kom på att jag ju måste köpa bindor idag, men tanken på försöka ta mig iväg ensam med bilen känns sådär och att ta med lillkillen till mataffären också. Tänkte spara det tills måndag för jag måste köpa bh.
Känner mig inte i form att sitta bakom ratten ännu.
Får hoppas sambon orkar ta sig ut och handla iaf.
Blä, kom på att jag ju måste köpa bindor idag, men tanken på försöka ta mig iväg ensam med bilen känns sådär och att ta med lillkillen till mataffären också. Tänkte spara det tills måndag för jag måste köpa bh.
Känner mig inte i form att sitta bakom ratten ännu.
Får hoppas sambon orkar ta sig ut och handla iaf.
Jag tror inte min navel kommer ploppa ut, har en väldigt djup inåt navel normalt, men om det gör det så är det fasen nu det kommer hända!! Vilken vecka är du i?
Idag är känslorna verkligen all over the place. Amningshormonerna rusar nu när mjölken runnit till och jag gråter värre än Arvid, för han gråter knappt alls än, bara äter och sover.
Gick en promenad med honom och stannade säkert fem gånger för att kolla så att han hade det bra, inte var för kall och inte för varm, osv. Nu har jag suttit och ammat och grinar ömsom för att det gör ont i baken, ömsom för att jag längtar efter att få ligga lite jämte sambon och smekas och kramas med honom men han är sjuk och håller sig borta från oss. Gick på toa förut och grinade för hur jag ser ut därnere och undrade när den kommer bli hyfsat normal igen. Men borde väl snarare se det som ett friskhetstecken att jag tänker tanken att jag längtar tills jag kan vara intim igen- för det gör jag faktiskt. Det var ju liksom typ sex tisdag, förlossningsstart onsdag.
Och så denna rädsla att någon ska komma och ta honom ifrån mig, att det ska vara ett skämt, stt jag ska tappa honom i golvet eller lägga mig på honom. Min mamma frågade förut om han ligger i sin säng något- ja sambon la honom en stund där igår för att vi höll på med maten, men skämtar du, inte kan jag låta honom ligga där ensam - fånigt, han sov hur gott som helst. Idag skulle jag sova när han sov för han vaknar ju i natt sen men det är skitsvårt för jag vill ju bara ligga och glo pp honom.
Snälla säg att lite av detta lättar snart. Vet knappt var jag ska göra av allt jag känner stundtals :)
Wow, vilken pärs!
Stort grattis till en frisk pojke!
Låter som du genomgått ett trauma. Om det här var din första förlossning och i framtiden vill ha fler barn tycker jag du ska ta kontakt med barnmorskan som förlöste dig och prata igenom journalen. Med tiden kan en sån här grej ställa till det i huvudet. Jag hade liknande förlossning som jag inte kom över på evigheter, nu 3,5 år senare ska jag snart föda igen och jag har fått gå till Auroramottagningen för att prata igenom förra förlossningen. Superbra, men jag är mer rädd den här gången pga att förra slutade med sugklocka.
Krya på dig och njut av den lille :)
Kära vän! Jag förstår precis dina känslor.
Jag vet inte om du läst mitt inlägg jag skrev för ett tag sedan men jag hade en exakt likadan dag. Mina känslor är också överallt och ingenstans!! Jag har inte ens vågat gå ut med henne förrän nu senaste veckan. Jag är livrädd för att tappa henne och livrädd för att något ska hända henne. Förstår att det är extra tungt nu när din man är sjuk också och kanske inte kan stötta er på samma sätt som om han varit frisk.
Jag har ältat mina farhågor härinne och alla har varit ett fantastiskt stöd.
Det är otroligt mkt hormoner som rusar i kroppen nu när allt är nytt. Men vet du, jag tycker du är helt otrolig som verkligen tagit detta stora kliv, du som var så rädd för att kanske inte klara av det. Du är helt otroligt stark och jag säger som många av alla kloka kvinnor här inne sagt till mig dem senaste dagarna, våga be om hjälp och känner du att du behöver prata med någon om alla känslor du bär på så tveka inte att göra det. (Det är lättare att säga det till ngn annan än att ta klivet själv).
Styrkekramar <3
Shit vilken flashback jag fick när jag läste det här! <3 Tillochmed det med intimiteten - jag som har rätt lite sexlust i normalfallet hade mycket mer lust efter förlossningen (när vi inte kunde dessutom!! Suck!) som om allt liksom blev förstärkt. Hormonerna är fan inte att leka med. Jag känner precis igen dina rädslor och jag ser inte fram emot att hamna där igen! Men det blir lättare, lite i taget! Blir det mot förmodan inte det så finns det hjälp att få, men det låter helt normalt det du beskriver. Och det där att inte kunna sova för man måste kolla på honom... och frågan om det verkligen är på riktigt, om man ska få behålla honom... japp, kan bocka av precis alltihop! Det blir bättre!