BF Januari 2016 :)

Men du, jag tycker faktiskt att din sambo tänker fel här, för just nu är det BARA du som har fått anpassa dig såvitt jag kunnat utläsa. Han hade barn sedan innan, du är ingen barnmänniska men anpassade dig så att ni kunde vara tillsammans. Han ville ha barn mest, du var tveksam men anpassade dig och kompromissade om ETT barn. Du fick komplikationer under förlossningen ich fick anpassa dig till att komma tillbaka och göra ditt bästa med blodförlust och allt. Han vill fortsätta vara borta fler kvällar i veckan än vad han är hemma, du måste anpassa dig och vara ensam med sonen mer än du vill. Det är skillnad att vara hemma på kvällarna nu när NI har ett barn mot när det bara var du själv som var hemma.

Vad är hans argument mot att inte dela på veckorna tidigare, varför måste detta "sätta sig" om du inte trivs med att vara heltidsledig? Det finns inget självändamål i det om mamman inte mår bra av det. Jag tycker att han får ha konkreta skäl för varför ni inte ska prova.

Med mitt andra barn bor vi förhoppningsvis i Sverige och då ska jag INTE vara hemma på heltid länge, jag lär tröttna på det efter ett tag här. Jag har redan lanserat för min man att om vi får ett barb till kommer jag troligen vilja vara hemma 2-3 dagar, han 1-2 dagar och eventuellt farmor och farfar en dag per vecka. Han köpte det utan att blinka för jag kommer ju dra det tunga lasset nu och anser lite att jag redan gjort världens insats i och med den skitförlossning och första vecka som vi fick med infektion och allt.

Jag har offrat mig som fan för att vi ska bli en familj så jag anser att jag har rätt att få mina önskemål hörda och få första tjing ett tag nu. Och samma bör gälla för dig. Du är ingen dålig mamma, det är bara mycket nu i början och din sambo borde fatta att han också måste anpassa sig.

Amalie: när var det Arvid föddes? För jag tyckte att första veckan var helt nattsvart men nu fyller min skrutt två veckor på fredag och det känns bättre. Många behöver ju minst första månaden på sig att vänja sig vid den nya tillvaron så om du känner likadant när han är en månad kan du ju ta upp det igen för då har du ju känt efter och provat.

Har din sambo börjat jobba igen, eller när börjar han? Vår son föddes 8/1 och min man blir hemma januari ut, sedan kommer min mamma i två veckor, känns skönt särskilt som jag fortfarande inte kan böja mig pga kejsarsnittet.

Jag tycker också tidig förskolestart pch kortare dagar verkar bättre än sen start och långa dagar, om man inte har lyxen att ge sen start OCH korta dagar. Det här barnet kommer vi skola i i augusti 2017 när vi kommer hem men många tycker ju att runt 1,5 år är en dum ålder att skola in i för att barnen har någon slags separationsfas runt den tiden så det vore bättre ett tag innan eller efter, men jag vet inte hur mycket innan eller efter det skulle behöva vara för att undvika den.

Jag håller med Seven. jag tycker din mans argumentation är ologisk. Vad trodde han skulle hända? Om man skaffar ett barn till så är det ju självklart att det påverkar de andra barnen och att de till viss del drabbas, det funkar ju inte så att dygnet får fler timmar bara för att man skaffar flera barn. Det man behöver göra är att ta sig en rejäl titt på alla i familjens behov och sedan försöka dela upp sin tid så att ALLA får det så bra som möjligt utifrån dennes nuvarande situation. Det innebär ex att är man 11 år gammal så får man ta mer ansvar själv och bli mer självgående. Kanske måste man göra saker som en familj för att få tiden att räcka till, vilket innebär att man inte kan lägga all sin lediga tid på att titta på när en enstaka individ i familjen gör något. Tycker att sambon som ändå är mkt på träningarna ska försöka få kontakt med andra föräldrar och kolla upp möjligheterna till samåkning. Det blir ju en jätteskillnad att bara behöva åka ena vägen. Bonusarna är ju dessutom så pass gamla så de går att prata med, han måste förklara för dem hur läget ligger till, att just nu de första månaderna så MÅSTE han faktisk ge Arvid en massa tid, precis som han gjorde när bonusarna var i samma ålder, det innebär inte att han inte älskar dem lika mkt....

Jag vet att det är en trasslig historia bakom bonusarnas mamma, jag kan bara beklaga och jag kan inte säga att jag rekommenderar vägen vi har vart tvungna att gå. I stora drag så vägrar vi att lösa mammans problem, från början var det tvunget att vara benhårt och nu kanske vi kan fixa små saker, som att lämna badkläder om barnen helt plötslig inte har det. Men alla träningar och matcher får hon sköta själv. Hon har inget körkort och har seriösa problem att åka kommunalt (iaf när hon själv inte har lust att göra det) men oftast så lyckas hon får barnen till fotbollen. Jag tror faktisk mkt beroende på att min sambo vägrar ta på sig skulden för hennes tillkortakommanden och han är liksom inte den som SKA rädda situationen. Utan barnen har förstått att det faktiskt är deras mamma som inte gör det hon ska och det står hon inte ut med och löser därför oftast situationen. Kortskitigt fick barnen betala ett högt pris, men långsiktigt kommer de vinna på att deras mamma tar ansvar. Men som sagt vi har haft extrem situation, utan några andra utvägar.

Förlåt mig, men hur var det egentligen tänkt när han ska vara föräldraledig? Skulle inte du ta Arvid på kvällarna då så han kan fortsätta gå på träningarna? Då har ni ju inte alls samma situation?! Det är även en jätteskillnad på en nyfödd och på ett barn som är 7 månader gammalt. Och varför räcker inte det inte för honom att vara hemma med Arvid om kvällarna? Pumpa, så kan väl du åka med bonusarna på deras träningar!!!

Jag tycker allvarligt talat att han är riktigt ego som inte kan se att du behöver hans stöd särskilt så här i början innan allt stabiliserat sig. Du kan ju inte ens gå och duscha själv

Jag håller med Seven. jag tycker din mans argumentation är ologisk. Vad trodde han skulle hända? Om man skaffar ett barn till så är det ju självklart att det påverkar de andra barnen och att de till viss del drabbas, det funkar ju inte så att dygnet får fler timmar bara för att man skaffar flera barn. Det man behöver göra är att ta sig en rejäl titt på alla i familjens behov och sedan försöka dela upp sin tid så att ALLA får det så bra som möjligt utifrån dennes nuvarande situation. Det innebär ex att är man 11 år gammal så får man ta mer ansvar själv och bli mer självgående. Kanske måste man göra saker som en familj för att få tiden att räcka till, vilket innebär att man inte kan lägga all sin lediga tid på att titta på när en enstaka individ i familjen gör något. Tycker att sambon som ändå är mkt på träningarna ska försöka få kontakt med andra föräldrar och kolla upp möjligheterna till samåkning. Det blir ju en jätteskillnad att bara behöva åka ena vägen. Bonusarna är ju dessutom så pass gamla så de går att prata med, han måste förklara för dem hur läget ligger till, att just nu de första månaderna så MÅSTE han faktisk ge Arvid en massa tid, precis som han gjorde när bonusarna var i samma ålder, det innebär inte att han inte älskar dem lika mkt....

Jag vet att det är en trasslig historia bakom bonusarnas mamma, jag kan bara beklaga och jag kan inte säga att jag rekommenderar vägen vi har vart tvungna att gå. I stora drag så vägrar vi att lösa mammans problem, från början var det tvunget att vara benhårt och nu kanske vi kan fixa små saker, som att lämna badkläder om barnen helt plötslig inte har det. Men alla träningar och matcher får hon sköta själv. Hon har inget körkort och har seriösa problem att åka kommunalt (iaf när hon själv inte har lust att göra det) men oftast så lyckas hon får barnen till fotbollen. Jag tror faktisk mkt beroende på att min sambo vägrar ta på sig skulden för hennes tillkortakommanden och han är liksom inte den som SKA rädda situationen. Utan barnen har förstått att det faktiskt är deras mamma som inte gör det hon ska och det står hon inte ut med och löser därför oftast situationen. Kortskitigt fick barnen betala ett högt pris, men långsiktigt kommer de vinna på att deras mamma tar ansvar. Men som sagt vi har haft extrem situation, utan några andra utvägar.

Förlåt mig, men hur var det egentligen tänkt när han ska vara föräldraledig? Skulle inte du ta Arvid på kvällarna då så han kan fortsätta gå på träningarna? Då har ni ju inte alls samma situation?! Det är även en jätteskillnad på en nyfödd och på ett barn som är 7 månader gammalt. Och varför räcker inte det inte för honom att vara hemma med Arvid om kvällarna? Pumpa, så kan väl du åka med bonusarna på deras träningar!!!

Jag tycker allvarligt talat att han är riktigt ego som inte kan se att du behöver hans stöd särskilt så här i början innan allt stabiliserat sig. Du kan ju inte ens gå och duscha själv

Åh det är så himla jobbigt när man vill lägga ner bebisen men det bara inte gåååår...nästan bättre att man inte försöker då pga frustrationen som uppstår. Varför kan du inte sova med bebisen på magen? Sitter du mitt i sängen är det ju inte ens nån fara om han skulle glida ner (vilket sällan händer för man sover så pass lätt som nybliven mamma, de flesta i alla fall). Jag sover hela tiden med min lilla kille i famnen, annars hade jag knappt fått nån sömn alls. Inte många bebisar som vill ligga ensamma långa stunder i början, de har ju en stark instinkt att göra allt för att inte bli övergivna eftersom det skulle kunna innebära livsfara. Sömn till varje pris är min devis såhär i början!

Alltså fan vad man INTE känner sig sexig när man går runt med amningsbhn öppen och purelan på vårtorna för att lufta och slippa trycket mot de stackars slitna boobsen... Jag trodde inte jag hade fått några sår men tji fick jag, efter nattens konstanta ammande så hade jag visst det. Hoppas verkligen vi kan få hjälp med taget idag och jag ska fråga om syntocinon också om jag kommer ihåg, det gör så jädra ont när hon tar tag och jag fick stora problem med utdrivningen när jag hade så med Axel. Om det nu finns så mycket att driva ut än så länge...

Usch ju mer det närmar sig desto mer orolig blir jag över den här läkarkontrollen idag. Trots att överläkaren i tisdags inte hörde nåt knäppande i höften så tänker jag att hon kanske har höftledsluxation ändå och kommer hamna i vonrosenskena i tre månader liksom... Inbillar mig att jag hör hur hon knäpper och att hon typ skriker när hon rör på benen (fast det snarare är att hon rör på benen när hon skriker)... Jag vet att höftledsluxation inte är hela världen och att man blir fullt återställd om man får behandling men det skrämmer mig ändå förstås att min lilla busa skulle bli fast i ett paket hela våren. Men snart är klockan ett och då får vi veta.

haha. Jag vet precis vad som göra att han svårt att prata om det, det kallas för SKULD. Han känner skuld för sina äldre söner att han inte kan/kunnat ge dem en bättre uppväxt/mamma, skuld för dig eftersom han egentligen skulle vilja finnas där för dig 100% och skuld för Arvid som han inte kommer hinna med som han egentligen skulle vilja. Det enda han vill skulle jag tro är att kunna dela sig i mitten och räcka till för alla. Det är näst intill omöjligt att få till en bra diskussion från denna utgångspunkt iom att han redan är i försvarsposition. Min sambo är precis likadan om jag försöker prata om något som inte är lättvindigt ang bonusarna, försöker säga att allt kommer bli så bra så och att det bara är jag som målar allt svart och sen försöker han stoppa huvudet i sanden

Jag tänkte att träningarna skulle vara ett sätt för dig att få ensamtid, inte ytterligare ett sätt som du ska göra för att ställa upp. Jag är helt säker på att iom att ni fick en så tuff start så tär detta ytterligare på dig och du kanske ser det ännu mörkare än vad du hade gjort annars. Men det tar inte bort faktumet att din sambos prioriteringar är helt skeva. Jag tycker ibland att det är viktigt att jämföra med en biofamilj och se hur den fungerar i samma situation. Wime och Qatteriin: skulle ni god ta att eran man var borta på era söners träningar 4 gånger i veckan medan ni ska vara hemma själv heltid med en nyfödd? 

Förstår att du känner dig helsnuvad på era 10 dagar, kan man inte sjukskriva sig ist? så att man kan ta dagarna senare? Det är ju inte direkt så att han hade gått till jobbet i det där skicket?! 

Haha, men perfekt, om de fortfarande hade vart gifta så hade väl hon lagat all mat handlat tvättat och städat? Skönt att hon kommer och fixar det åt er så du slipper göra det dagligen!

Nä det gäller verkligen att välja sina tidpunkter att ta upp saker på, jag kan inte påstå att jag är jättesmidig på det just nu, har alltid vart väldigt känslostyrd och är det gånger 10 nu, kommer inte vilja träffa mig själv när jag är nyförlöst...

Kan inte maken vara sjukskriven dem dagarna han är sjuk? Känns ju fel att han ska behöva ta sina tio dagar till å vara sjuk.

Jag menar är man sjuk precis i början på sin semester så tar man ju inte semesterdagar. Eller tänker jag fel?