Den som är känslig behöver inte läsa mer nu.
Varför väljer man att döda sitt barn ? Ni som gör abort brukar skriva att det bara är en cellklump, men vad är det om 9 månader? Jag förstår inte. Jag har fått fyra barn varav 3 "planerade". Alla fyra lika välkomna.
Jag har gjort två aborter. Den ena tvingades jag till (på riktigt tvingades. Med våld och nedsövning) av mina föräldrar + vårdpersonal (inte i Sverige.....), den andra gjorde jag för att jag och mitt nu ex skulle ge upp vårt förhållande. Jag hade då haft ett "vanligt" missfall (innan v14) och ett väldigt sent missfall/förtidig födsel i v23 (levde vid akutakutultraljud, var död när han kom ut). Graviditet jag avbröt självmant hände förresten när vi använde säkert typ femfaldiga skydd. (jaja, p-stav, minipiller och kondom....)
Hade jag haft en pojkvän nu och blivit gravid nu så skulle jag göra abort utan att tveka ens en halv sekund. Jag har gett upp det där med barn för tillfället.
Jag tycker det är fel att skuldbelägga folk för deras val som med all säkerhet är genomtänkta. Blir nästan besvärad av att läsa trådar där man menar att man tar ett liv utan att känna den enskildes skäl till aborten. Jag är för fri abort och låt var kvinna ta detta beslut utan moraliska pålagor från annan ej berörd i enskilt fall.
Känner som dig ts, men här finns vissa undantag. Tycker det är ok om man blivit våldtagen, men jag själv skulle inte ens göra det då. Det barnet skulle vara lika välkommet som alla mina andra barn. :)
Min lilla älskling var inte planerad men så välkommen ändå, och jag trodde nämligen inte jag kunde få barn. Därför tar jag åt mig när folk skriver att abort ska vara fritt. För mig är det lite äckligt. Och om abort nu ska få göras lite hur som helst, varför anses det vara dubbelmord om en gravid kvinna, oavsett vecka, blir mördad? Den kan ju folk ta och tänka på. Och om barnen inte duger nu, snälla gör er själva en tjänst och skaffa inte barn i framtiden.
Jag har framfört min åsikt i frågan Tack för mig. Ni har era värderingar jag mina 
Det är okej för mig om andra gör aborter, det är upp till dem. Men jag har alltid vetat att jag aldrig skulle kunna göra abort, jag skulle aldrig kunna döda mitt eget barn, så skulle det kännas för mig.
En vid 19 år ålder och en vid 33. Ångrar ingen av dem och båda var medicinska (tidiga). Använde hormonella preventivmedel båda gångerna också.
Vid 19 pga att jag var extremt omogen, studerade och inte hade någon tanke på att fortsätta vara ihop med killen ifråga heller (som senare visade sig vara psykopat).
Vid 33 pga att jag nyss blivit lämnad av pappan, mådde väldigt dåligt psykiskt och åt starka mediciner som ej får ätas under graviditeter. Jag fick till och med göra aborten tidigare pga detta eftersom vården ansåg den nödvändig. Jag var inte kapabel att ta hand om ett barn pga mitt mående och pappan hade stuckit utomlands, kapat alla möjligheter till kontakt och ville inte veta av det.