BF april 2016

Vi fick åka till sjukhuset. Vi gjorde allt vi kunde med buffa, hög musik, smörja magen osv men fick väldigt lite respons.
De satte ctg-kurva. Efter 7 min kom en liten buff men sen dröjde det till 25 minuter innan hon kom igång mer. Hjärtljuden fina. De skickade hem oss då det ändå verkade bra så de ville avvakta med ultraljud.
Har känt rörelser nu på eftermiddagen litegrann. Känns som att detta blir en sån lurig bebis som kommer få oss att behöva kolla upp flera ggr till skillnad mot sonen :P

Varit uppe hela natten med magsjuk liten tjej, bara invänta resten av gänget... fy hade magsjuka 2 ggr sist jag var gravid och det va mycket värre än vanliga fall. Kan ju alltid hoppas att jag klarar mig men den risken är väl ganska liten.

Hej tjejer!
hoppas allt är fint med er! måste få bolla lite tankar om det går bra.... Känner mig så jäkla nojig inför förlossningen, är fullständigt livrädd för att spricka å få bestående problem... (praktiserat på en avdelning med just denna typ av komplikationer efter grav, sfinker rupturer i olika svårighetsgrader mm under min utbildning)  och känner mig sjukt orolig och har önskar snitt... Var på BB Sthlm i tisdags och träffade en fantastiskt trevlig överläkare som diskuterade för och nackdelar med vaginal förlossning vs snitt.... självklart vill dom att jag ska föda vaginalt men jag får panik av bara tanken och vet inte hur jag ska göra. Har iaf fått i hemläxa att skriva ner sådant som skulle kunna underlätta för mig om jag nu ändå skulle våga mig på en vaginal förlossning.....

Självklart vet jag att vag. förlossning är det bästa om allt går bra och önskar såklart att jag skulle våga men skulle aldrig förlåta mig själv om jag går sönder så pass mkt att jag får bestående skador, å andra sidan känner jag mig jättenervös för ett ev snitt också, med alla risker som finns att det kan bli svårare att skaffa ett till barn, placentaruptur och föreliggande moderkaka, usch å fy å blä! Jag vill ha ett tredje alternativ, typ ringa storken!!! :D nä men skämt åsido, hur resonerar ni? finns det någon mer här inne som har samma tankar å funderingar som jag har?
kram på er"

Att föda barn är bland de värsta smärtorna jag har varit med om, men det är så jäkla häftigt att jag förmodligen skulle bryta ihop totalt om det utav någon anledning skulle bli snitt!

Jag sprack rejält med första, men hade tur och lider inte utav några men! Med andra sprack det mindre och hoppas på att inte spricka alls när 3an ska ut :)

För mig är kejsarsnitt sista alternativ. Det är en operation med bestående ärr, du läker långsammare än efter vaginal (om det inte blir enorma komplikationer såklart) och man får inte vara med bebisen direkt efter kejsarsnitt.
Jag läser om mer efterkomplikationer efter snitt än efter vaginal förlossning. Du har ju jätteotur att ha varit på en sån praktik. Tänk vad många (de allra allra flesta) som inte hamnar där du hade praktik!!

Flera veckor innan förlossning använde jag speciell olja i underlivet som skulle motverka sprickor. Och jag vet att de tryckte en varm handduk mot när huvudet skulle ut.
Och trots att det blev panik i slutet och jag fick trycka ut min 5,3 kilos pojke utan någon krystvärk så sprack jag inget!!! Tre små stygn på olika ställen, typ revor.

Jag var uppe och kissade efter 1 timme (barnmorskorna var på riktigt mållösa :P) och jag har aldrig haft problem efter.

Jag har haft vaginal förlossning 4 ggr och jag har aldrig fått en enda liten reva där nere. Tror nog mer på att det är.lättare att få komplikationer av ett kejsarsnitt faktiskt. Jag skulle oxå få.panik om ja skulle va tvingen att ta.till kejsarsnitt.

Jag är också rädd för att spricka och gjorde det förra gången också...men det gick bra tack och lov! Min barnmorska var fantastisk under förlossningen och instruerade och höll emot med varm handduk. Jag tror det är viktigt att följa instruktionerna ;)

Det enda jag skulle bli riktigt nervös av är en igångsättning, för då är kroppen inte redo. Eller att det drar ut på tiden/blir akut och verktyg som sugpropp ( heter det så?) måste användas för att få ut barnet...

Jag har ingen erfarenhet av att spricka men jag blev klippt med sonen (känns inget tack vare bedövning). Och hellre det igen än kejsarsnitt om jag får välja. Ända gången jag inte skulle vilja föda vaginalt är om bebisen verkligen måste ut snabbt så det blir akut snitt

Jag är i samma sits som du, men har inte fått träffa läkare än. Har däremot varit hos Aurora och psykolog och försöker bearbeta min rädsla. Är rädd för att spricka och för att jag inte vet vad som kommer hända (har Asperger och jättesvårt för saker när ingen kan berätta vad som kommer hända) var dessutom närvarande när min syster föddes hemma (var då tre år) och det har nog bidragit rejält till att jag är så rädd. Min enda erfarenhet av barnafödande är när min syster föddes, och det gick allt annat än bra, som tur var överlevde både mamma och min syster, även om det var på håret.

Jag VILL verkligen känna att jag vågar föda vaginalt, jag vill ju helst att mitt barn kommet till världen så, men har svårt att se att jag kan komma dit mentalt

Hej alla! Nu är jag i vecka 28 (27+2). Jag har känt sparkar och rörelser i många veckor nu. Det jag tycker är lite jobbigt är att det kan variera så mycket från dag till dag. Vissa dagar är det nästan konstanta rörelser för att sedan i ett par dagar vara läskigt lugnt. Som igår, då kände jag bara lite på morgonen och sen inte förrän kvällen igen (trots att jag tog det lugnt hela dagen). Idag har det varit mer igen. Hur är det för er?