BF Augusti 2016

Jag känner mig så otroligt omotiverad till mitt jobb just nu.. Vill bara vara ledig och orkar inte engagera mig i att påbörja nya saker i arbetet. Gör endast det jag måste, vilket verkligen inte är likt mig då jag brukar vara mycket aktiv och jobba mycket effektivare än vad jag gör just nu..
Är det någon som känner igen sig i detta?

Längtar bara tills bebis kommer och mina tankar är hela tiden på annat håll än på jobbet..!

Kände att jag vara tvungen att dela med mig av detta då jag hela tiden blir frustrerad på mig själv över att jag känner såhär!

Snuttispluttis; jag blir så avundsjuk att man ens kan ignorera värkar!! Men jag har förstått att du är väldigt duktig på att fokusera mentalt. Jag har tränat yoga i många år och är avslappnad "på utsidan" och kan använda profylaxandning länge, men på något sätt spänner jag livmodern ändå. Vettetusan hur jag ska komma åt det - jag skulle tro att det är anledningen till mina långa latensfaser och att jag svarade så sjukt snabbt på petidinet.

Nä, arbetslusten är verkligen inte på topp. Jag är så himla besviken på hur de ska hantera min f-ledighet också - jag har haft min nuvarande tjänst i snart 2 år och gjort enorma förändringar (till det bättre) med dokumenterat stora kostnadsbesparingar. Men så ska de bara smeta ut min tjänst på flera personer, och den som är huvudansvarig har ingen högskoleutbildning (missförstå mig rätt - jag har 4,5 års universitetsutbildning och 15 års arbetslivserfarenhet) så det känns verkligen som om de skiter fullkomligt i det jag har åstadkommit. Och frågan är vad jag kommer tillbaka till... Blä. Jag vet att jag inte ska bry mig men förra veckan blev jag så arg så jag nästan grät inför chefen...

Sara25, nu är ju jag hemma med dottern, men känner samma! Den där totala avsaknaden av motivation att görs nåt produktivt. Som tur är fokuserar hon på att lära sig gå just nu, men får dåligt samvete när jag inte är så delaktig i vad hon gör :/

Hallonpaj, jo, jag är nog rätt bra på det. Eller kanske snarare bra på att koppla bort allt än att fokusera. Finner ett sånt lugn av att meditera :) Men märkte att så fort jag tappade kontrollen i en värk var det jättesvårt att komma tillbaka till lugnet. Så jag förstår verkligen de som får panik och bara vill ha all smärtlindring man kan få.

Tror att du kan behöva försöka att inte så aktivt andas och så, utan mer tömma dig själv på allt och bara låta andningen komma naturligt. Om du förstår skillnaden p året och profylax. Jag var väldigt noga med att inte bli störd. De kollade bara öppning två ggr, 4 cm och 8 cm, annars pratade jag knappt med nån (förutom när jag skällde på min man att musiken var fel). Sen inställningen att det här sköter min kropp bara jag låter den göra sitt. Att jag har kontroll och inte behöver smärtlindring för det här fixar jag.

Men alla är olika :)

Ska sägas att jag fick ordentlig panik under krystningsfasen. Kände inte ordentligt hur jag skulle krysta så det blev bara en massa smärta och det tog onödigt lång tid för dottern att komma ut. In i det sista var jag väldigt emot att behöva bajsa på mig, (vilket det kändes som att jag gjorde) haha.

Hallonpaj, och trist med jobbet. Är ju inte kul när det inte känns som att de tar ens jobb på lika stort allvar som en själv. Och som du säger, vad kommer du tillbaka till? Kan du inte påpeka det för chefen?

Jo, jag förstår hur du menar. Jag har nog båda gångerna varit så fokuserad på att vara "duktig flicka" och göra enligt skolboken att det har blivit fel åt andra hållet istället. Jag ska verkligen försöka att hantera det annorlunda denna gång! Jag vet också att jag brukar bli så spänd och förväntansfull när värkarna börjar (har aldrig upplevt förvärkar) så jag inte kan vänta liksom. Men, jag vet ju om detta så nu ska jag verkligen försöka att släppa alla såna tankar.

Bajsa på sig gör vi allihopa...vissa säger att de inte märker det (och undersköterskan är en mästare på att sköta det snyggt) men det gjorde jag...inte för att det var mycket, men ändå! :)

Ang. jobbet så har jag en väldigt ung och oerfaren chef som inte vågar stå upp för saker eller riktigt se vad som behövs och vad som görs. Så det känns enormt frustrerande, att inte ha någon att vända sig till. Ovanför honom sitter divisionschefen som är ny sedan en vecka tillbaka och hon lär inte hinna sätta sig in i detta innan jag lämnar. Så jag får bara andas djupt och lägga det bakom mig. om1,5 år kan ju mycket hända...

Låter troligt, är nog många som gör det felet. Liksom fokuserar för hårt på hur man har lärt sig att man ska andas och ignorerar vad som är bäst för ens egna kropp. Förstår att det är lätt hänt som förstföderska om man är osäker på allt och rädd för smärtan. Men som du säger, nu har du ju en del erfarenhet i bagaget så hoppas att det går lättare denna gången :) Eller hur, är nog lätt att typ vilja påskynda processen, men det tar den tid det tar. Och oftast mycket mindre tid om man låter kroppen sköta allt själv, så du tjänar ju på att tänka så :)

Frågade aldrig och märkte aldrig om jag bajsade på mig faktiskt. Var väldigt tydlig med att jag inte ville se nåt av vad som hände där nere.

Vad synd på tajmingen med cheferna. Men du har ju oavsett jobbet kvar när du kommer tillbaka så då är det väl bara att ta tag i det igen. Och görs uppgifterna dåligt när du är borta kommer de ju bara bli gladare för att få tillbaka dig ;)