Höstbebisar efter IVF 2016

Jag visste väl att du skulle hinna börja tröttna du med tillslut. ;)

Det är så sjukt jobbigt den sista tiden, framförallt mentalt - att vänta. Men min upplevelse är att jag efteråt fått ännu starka känslor pga av längtan. Så upplevde jag med båda barnen. :)

Och du, släpp det dåliga samvetet mot din man. Din uppgift är att bära bebis och åka känslomässig berg och dalbana, hans är att bortse från känsloutbrotten och trösta.

När jag och min man pratat om det så har iaf han uppskattat att ha "egna uppgifter" för han känner sig så hjälplös. Det och ordet förlåt (från dig), det tog oss igenom alla känslor. :)

Du hade alldeles rätt :) 
Jag tycker det är så drygt att han inte vill lägga sig rätt, så blev jag glad när han hade gjort det, och bara några dagar senare så hade jag hoppat tillbaks ett steg igen. Det är ju egentligen inget problem, han KAN ju vända sig igen och gör han inte det så går han att föda fram vidöppet också (well, beroende på hur han har huvudet), och det är ju liksom inget jag kan påverka. Men fan vad det stör mig. Grr!

Maken förstår inte riktigt problemet, tror jag. Fast det kan han inte klandras för för det gör knappt jag heller :D

Oj! Bra gjort och vad skönt att du mådde så bra så snabbt :) skillnad att kunna ta hand om både sig själv och bebis direkt kan jag tänka mig!

Jo, jag mår bra, stel i fogarna och haltar lite. Annars är det mest hormoner som spökar här, gråter för det mesta, både positivt och negativt. Men det har börjat bli bättre senaste dagarna.

Bebis mår mycket bättre tack :) hon ökar i vikt nu, men hon mådde inte bra alltså.. Så vi fick lägga ned amningen och kör på ersättning istället. Både för hennes och min skull.

Hur mår ni? Har ni bestämt namn?

Vår tjej blev en liten Juni :)

Då hoppas vi det sätter igång innan dess :)

Snart är er bebis här hur som helst ju!

Jag förstår dig. Jag oroade mig för det där också. Samtidigt så är ju det en av de saker som fl verkligen har koll på. Be dem se med UL hur bebisen ligger när du kommer in, det tror jag inte att de nekar dig.

Jag tror att man behöver "en grej" att hänga upp sig på. Det är så många oroande känslor, osäkerhet, rädsla, trötthet, mm. Det blir lättare att hantera när man fokuserar på "en grej".

Visst är du narkosläkare? Är man automatisk team Lead i början av operationer då? Jag har världens häftigaste upplevelse av min narkosläkare från mitt snitt. :)

Jag skulle säga att jag hade tur den här gången. Det är ju inte min bedrift att inte få ont :)

Det låter som att du har lite baby blues. Släpp ut det bara! Det lättar när man får gråta lite. (Men säg åt din man att hålla ett öga på att det går över och inte blir en depression. )

Åhh, denna amning. Om man ändå fick veta innan hur svårt det kan vara. Så länge du och dottern är nöjda så tycker jag att det var ett jättebra beslut av dig. Modigt.

Jag sa åt min man för några dar sen att jag skulle sluta amma. Jag hade jättekraftig hosta och DÅ gjorde det ont i såret. Och hostmedicin får man inte amma på. Men jag ångrade mig. Så efter ett dygn ringde jag läkemedelsupplysningen och frågade när medicinen gått ur kroppen. Vi fick leta detektiver, men till slut hittade vi medicinens halveringstid och räknade fram att det inte ens var ett dygn. :) Så jag har startat "hobbyamning" igen. 90% är nog ersättning.

Men så väger hon nästan 5kg och äter 100ml/mål också. :P

Man måste göra det som passar sin egen situation bäst.

Åhh, Juni, vad fint! <3

Vi fick en Maja. :)

Och du Sköt om dig! Tillåt både gråt och skratt, baby blues är en upplevelse det också. :)

Kramar!

Tack för peppen, det behövs. Och ja, jag vet ju att han ligger rygg mot rygg nu, så det kan jag ju vara tydlig med när jag kommer in. Sen överlämnar jag åt dom att ta reda på om det är rätt del av huvudet som kommer först. Annars blir det kejsarsnitt tror jag. 

Japp, jag är narkosläkare. Ja, formellt är det ju tillsammans med gynekologen, men i praktiken är det ofta vi som är på salen i början och kirurgen är oftast och tvättar sig eller tar hand om nåt annat som måste göras innan de ställer sig och opererar. Så då blir det så att vi blir lite bossarna där i början. Det låter som en bra upplevelse ändå, skönt! Visst var du vaken under snittet, eller har jag feltolkat det du skrivit innan?

Fortsättning på mina nattliga problem.... Somnar mellan 22-23 varje kväll och sen vaknar jag runt 00 och kan inte somna om.

Vaknade nu inatt igen vid 00.30. Låg vaken som föregående nätter och bebis var helt stilla. Började oroa mig, fick ångest. Drack vatten, åt youghurt, buffade, låg på "fel sida" och rätt sida.

Vid 02.30 var jag så uppeldad eftersom jag inte fick någon reaktion att jag fick världens panikångestattack och maken hörde mig och kom upp.. Jag kunde knappt andas och var helt förstörd. Han ringde förlossningen och förklarade och de pratade med honom sen ville de prata med mig. Så ville de att vi skulle komma in.

Bebis hade fortfarande inte rört på sig alls, jag var som i trans typ och helt säker på att han var död. Kom in vid 03.15 och fick direkt CTG på. Bebis hjärtljud hördes och jag blev ledsen igen... sen sa hon åt mig att lägga mig på den högra sidan (som bebis inte gillar) och helsike som han började hålla på då. Så låg jag där och skämdes resten av kurvan. Sen kom en läkare och gjorde ett ultraljud. Det såg bra ut och han var nöjd med kurvan. 03.50 fick vi åka hem igen.

De var jätteförstående och snälla och maken är super men han kan ju inte vara vaken med mig nätterna igenom och hålla mig i handen liksom.

Jag har vart så inställd på att inte gå över tiden, och nu är varje, varje dag en jävla plåga. All oro jag kämpat med att hålla inne bubblar över!

Var hos min BM nu på eftermiddagen och hon gick igenom anteckningarna, fina fosterrörelser, fin kurva/ljud.

Fick lyssna igen och idag har han vart mycket mer aktiv än igår så det är skönt.

Mitt blodtryck har legat på 50 eller 60 / 120 men nu stigit till 80/120 och BM tyckte säkert det berodde på att det är förlossning på G. Jag blir arg bara hon säger så... För för mig blir det bara falska förhoppningar. Men maken fick lite extra energi av det så det var ju bra.

Skönt att det snart är helg så jag har maken i närheten. Han är den enda som jag blir lugn utav!

Jag började få svullna ben och fötter nån dag efter förlossningen. Det ökade när jag kom hem och tillslut ringde jag BB och frågade vad jag skulle göra. Lägg upp benen högt så ofta du kan sa de. Så jag la mig och sov i en vilstol med pall. Och vaknade mitt i natten av två dunkande elefantfötter och andningssvårigheter.

Så jag ringde 1177 som frågade varför jag inte ringt 112. Ehh.. så akut tyckte väl inte jag att var. Så hon ringde ambulansen som kom och hämtade mig (utan blåljus som väl var).

Jag blev inlagd med vätskedrivande och de tog nog alla prover man kan ta kändes det som. Men efter nån timme så kom en läkare och sa, nu avbryter vi behandlingen. Du kan inte amma om du fortsätter och svullna ben kan du leva med. Ett HB på 87 däremot är ganska allvarligt. Så jag fick järndropp och fick åka hem. Mådde toppen efter en halvtimme typ. Och ett drygt kilo vätska försvann med den lilla vätskedrivande kuren som jag ändå fick. :D

Läkaren som behandlade kom dessutom inte ensam. Sex personer var de som stod och tittade på mina elefantfötter. (Tror det var en "lärare" och fyra studenter, plus behandlande läkare.) Måste varit väldigt intressant.

Helknasig dag.... Hehe..

Usch, vilken natt! :( Det är hemskt när man inte känner bebben röra sig. Tror de hade all sympati med dig på förlossningen. Du är inte den första med bebben som vaknar av sjukhusluft.

De där falska förhoppningarna tröttnade jag också på. Jag gick på det några gånger och blev jättepeppad. Men när inget hände så hade jag ju bara gjort av med en massa energi i onödan. :/

Sköt om dig! Be mannen köpa en bukett tulpaner och en chokladkaka åt dig. Och tillåt en tår eller två.