Septemberbebisar 16'

Jo men jag förstår vad du menar om att det känns jobbigt att tänka på. de försökte fråga mig alldeles efteråt om jag tyckte att förlossningen gått bra men jag visste inte vad jag skulle svara. Barnmorskan som frågade pressade vidare och frågade om jag skulle kalla den för traumatisk om jag bortsåg från smärtan. Nu är traumatisk iof ett starkt ord men det var nog smärtan i sig...att de liksom jagade på den genom värkstimulerande och krånglande med ctg:n som jag tyckte vad jobbigt. då kände jag verkligen att jag inte hade någon kontroll och att någon annan, som ville att jag skulle ha ont (för att barnet skulle komma snabbt), styrde det hela. 

Sen var kanske klipp det bästa alternativet i det läget som uppstod, jag vet för lite om det för att kunna bedöma det. Men jag är lite rädd för vad konsekvenserna kommer att bli på längre sikt, särskilt vid en ev andra förlossning. 

Det här var mitt första barn och jag gick på ganska många samtal för att prata om förlossningsrädsla innan förlossningen. De samtalen gick bra och jag vågade prova...men jag vet inte om jag skulle vilja göra det igen. Problemet är bara att jag har ganska dålig fertilitet så om vi alls ska ha chans att få något mer barn så måste jag bli gravid ganska snart. 

Hur tänker du om fler barn nu efter förlossningen? att du behöver tid förstår jag. skulle snitt vara ett alternativ för dig nästa gång tror du? 

Ja, det är märkligt hur timmarna kunde kännas som minuter...fast samtidigt som en evighet :P

Vet inte exakt vilken roll koordinatorn hade men misstänker att hon var som någon skiftledare som barnmorskorna kunde rådfråga och be om hjälp. Jag hade annars en väldigt bra barnmorska, undersköterska och läkarstudent hos mig under förlossningen. Framförallt undersköterskan var fantastisk, hon gav verkligen trygghet och var även med mig efter förlossningen när de hade gått iväg med min dotter. Hon frågade om och om igen ifall hon skulle sitta med mig tills jag fick komma upp till operationssalen.

Kan tänka mig att det måste vara svårt att inte krysta, kroppen vill ju så gärna och jag upplevde det som en lättnad att få krysta. Då fanns det liksom något att göra med värkarna.

Ok, men allt syddes på förlossningen?

Förstår att du känner dig rädd inför nästa förlossning, det var ju verkligen några saker i din berättelse som låter lite jobbigt.

Jag har inte riktigt smält min förlossning ännu känner jag. det var nog väldigt annorlunda än jag trott, mycket mer intensivt och brutalt på något sätt, rent fysiskt. jag trodde väl på något sätt att man kunde påverka det hela med andning och att man skulle få tid att tänka efter och vänja sig, men allt gick väldigt fort för oss.

jag ville ha eda ha eda när jag kom in då värkarna gjorde så ont och kom så tätt men var tvungen att vänta i några timmar då jag tar blodförtunnande och det måste gå ur kroppen först. och när jag till sist fick eda så var det underbart, men det tog lite snett då ena benet kunde jag inte riktigt styra och det blev därför inte så mkt aktivt arbetande med förlossningen. överlag kände jag mig ganska borta men det värkstimulerande droppet var inte behagligt och smärtan ökade därifrån.

krystningen tog 45 min men kände mig ganska borta även där. hade bara ont och sen mellan krystvärkarna så försökte de hitta hennes puls med ctgn och det gjorde väldigt ont det också då de fick leta och böka ganska mycket så jag kände att jag aldrig fick någon paus i det onda och att de bara "plågade" mig med ctgn trots att jag bad dem om lite andrum. jag förstår såklart nu att de måste ha koll på bebisens puls...men i stunden kändes det bara som att någon annan tillfogade mig ganska konstant smärta och sen på slutet så meddelade de att de var tvungna att klippa så att hon skulle komma ut. det hade jag inte alls förberett mig på eller ens tagit in riktigt. eller ja, hon frågade om jag ville det men kände att jag inte riktigt var i skick att fatta något sorts beslut. i efterhand har jag googlat på klipp och det verkar mest stå negativt om det och hur det kommer att läka och möjligheten att ha sex osv efteråt. samt att jag läste någonstans att det kanske blir större skador nästa gång om man klippt innan. så överlag känner jag nog...att jag inte riktigt vet om min kropp kommer att må så bra efter detta, eller om vi skulle få ett till barn. men vi får väl se hur det blir när det läkt antar jag. siffrorna verkar dock vara att 9 v 10 känner obehag och smärta vid sex efter klipp under en längre tid. 

Hur mår ni andra psykiskt så här en tid efter förlossningen?

Jag tycker inte att jag känner igen mig själv riktigt... Blir ledsen från ingenstans, blir ibland så trött på bebisen och orkar inte mata henne (men gör det ändå såklart) osv. Jag är ingen känslosam person i vanliga fall och gråter i princip aldrig, men nu kan jag som sagt börja gråta helt utan förvarning för att jag är trött, känner mig ensam, oduglig, lat you name it. Jag tycker absolut om min dotter

men känner inte den där villkorslösa kärleken som jag hade förväntat mig. Var mer kär i vår hund när hon var valp för 4 år sedan.

Har för mig att jag läste någonstans att man en tid efter förlossningen får svara på några frågor om hur man mår. Är det något som ni känner till?

Hur mår ni andra psykiskt så här en tid efter förlossningen?

Jag tycker inte att jag känner igen mig själv riktigt... Blir ledsen från ingenstans, blir ibland så trött på bebisen och orkar inte mata henne (men gör det ändå såklart) osv. Jag är ingen känslosam person i vanliga fall och gråter i princip aldrig, men nu kan jag som sagt börja gråta helt utan förvarning för att jag är trött, känner mig ensam, oduglig, lat you name it. Jag tycker absolut om min dotter

men känner inte den där villkorslösa kärleken som jag hade förväntat mig. Var mer kär i vår hund när hon var valp för 4 år sedan.

Har för mig att jag läste någonstans att man en tid efter förlossningen får svara på några frågor om hur man mår. Är det något som ni känner till?

5 veckor har gått sedan vår pojke kom.

Han vägde vid födseln 3750g och var 49,5cm lång (gick ned till 3500g som minst).. På 1-månadskontrollen vägde han dock 5505gram och var 56,5cm lång. Så han växer och frodas!

Obehaget i underlivet har försvunnit, likaså avslaget. Däremot känner jag att mag- och ryggmusklerna behöver tränas upp ordentligt igen för jag känner mig ofta svag i ryggen..