Septemberbebisar 16'

Jag känner verkligen igen mig. Vårat första barn hade kolik, och jag har aldrig mått så jävla dåligt varken före eller efter den tiden. Men de behöver inte ha kolik för att man ska känna sådär.

Nya bebisen har också ont i magen, men inte alls på samma sätt, men jag känner inte den där himlastormande kärleken till honom heller. Den här gången är jag inte orolig, jag vet att det kommer!

Det som hjälpte mig otroligt mycket första gången var att jag hade flera vänner som var helt öppna med att de inte automatiskt älskade sina barn från dag ett, och ett par som drabbades av förlossningsdepressioner men fick hjälp.

Man får svara på frågor typ 8v efter förlossningen. Anledningen till att det är så långt efter är tydligen att annars skulle alla svara på ett sätt som klassar dem som deprimerade. Det är alltså jättemånga som har det kämpigt första tiden. Men känner du att du vill ha hjälp tidigare så behöver du bara säga till på BVC!

Inatt efter 3 timmar med konstant skrik från bebis så skrek jag att jag ångrar att jag skaffade barn. Fyhelvete vad jobbigt det är med skriken som inte går över när man själv är trött. Men man gör ju det man måste ändå. Sjunga. Gå omkring med. Bärsjal. Mata. Byta blöja. Mysa.

När dagen börjar om och jag ligger bredvid världens vackraste sovande varelse så förstår jag alltid precis varför vi satte honom till världen.

Fröken W,

Känner verkligen igen det där med matning. Frustationen och önskan att min sambo kan amma honom istället haha.... de första dygnen ammade jag konstant kändes det som (aj), men nu de senaste dagarna äter han ungefär var tredje timme under dagen, varannan kvällstid och var fjärde under natten/morgonen.

Ibland ligger han bara och attackerar bröstet, nyper, sparkar och blir förbannad. Antingen för att det kommer för mycket mjölk eller för att han inte får rätt tag omedelbart. Det tar längre tid för han att faktiskt börja äta än vad själva måltiden tar, och inför nästa amning blir jag då nervös och spänd vilket leder till en ond cirkel.

Tar mycket stöd från min hund faktiskt, en ettårig kille som älskar sin nya lillebror. När han märker att sonen är ledsen/arg kommer han alltid och sätter sig bredvid mig och bara sänder ut totalt lugn.

Ja men precis! Då känner jag verkligen att "nej, jag skiter i att amma vi ger henne ersättning istället". Och särskilt på kvällarna när sambon kommit hem och man faktiskt kan lämna ifrån sig bebisen en tag och han säger "jag tror hon är hungrig". Då vill jag bara grina och be både honom och bebisen att gå hemifrån och vara borta några timmar. Man blir ju verkligen bunden av att ha någon som är så beroende av en.

Jag vill bara inflika att det är okej att INTE känna att man är lycklig när man vaknar bredvid sin bebis. Det finns grader av trötthet (och depression), och för mig var det till stor hjälp att två av mina vänner var öppna med att de fått ta hjälp efter sina förlossningar.

Jag tycker att första månaderna är mer skit än bra faktiskt, men jag gör mitt bästa för att bita ihop och se till att vi alla tar oss igenom det så bra vi kan. Med första barnet var det absolut värre (kolik), men även nu är det tufft.

Med första barnet helammade jag, hon tog inte flaska och inte napp på 6 månader. Plus kolik (panikskrek 4-8h varje kväll/natt under en period). Fy fan säger jag... Den här gången gav jag flaska tidigt, både med ersättning och med utpumpad mjölk, jag vill känna att jag KAN komma iväg ett par timmar. Bara att veta att det går gör mig lugn. :)

Både jag och sambon är hemma hela dagarna så jag behöver inte vara ensam i frustration över amning, bajs och trötthet. Men mellan amningar och en redan mammig bebis kan min sambo inte göra mycket mer än att byta blöja, ta hand om hunden eller fixa käk åt mig. Vilket är jobbigt för honom också, han vill bara hålla sin son och mysa men då blir det oftast gnäll :/

Sonen tar inte flaska heller... har pumpat och försökt få honom äta men icket. Någon som funkar väldigt bra med att ta hand om honom är min mamma haha, hon och jag är väldigt lika och låter nästan likadant. Så där kan sonen ligga och filosofera även om han är hungrig, han tror maten är nära

Jobbigt att bebisen är så mammig. Förstår att det blir påfrestande för både dig och sambon. Jag är också lite "orolig" över att dottern bara ska nöja sig med mig. Hur gammal är er son?

Ja :/ dom första dagarna var han helnöjd med att vara hos sin pappa så länge han inte var hungrig. Jag vet inte om det har å göra med att jag nu ammar nästan hela tiden (känns de som), att det är min lukt och mina ljud han vill vara nära? Kanske hade varit annorlunda om han tagit flaska så sambon kunnat mata

Han blir 2 veckor imorgon, hur gammal är er dotter?