Septemberbebisar 16'

Ok, tack! Man får väl känna på bebisen när man kommer in om h*n är varm om armarna. Kall vinter tycker jag de säger att det ska bli varje år så det tror jag på när jag får se/känna det ;)

Då är jag med :) Det är så svårt det där med hur mycket/lite de behöver ha på sig och jag har inga i bekantskapskretsen som har spädbarn så svårt att bolla med dem så jag är väldigt tacksam över att ni delar med er här!

Jag körde förut en tunnare teddyoverall men har gått över till en lite tjockare vinteroverall nu. Vi har ju haft minusgrader och mycket snö och blåst. Så vanliga kläder, overall och mössa, åkpåse och sen "locket" på. Man kan ju alltid känna på bebisen (bröst eller nacke) så den känns lagom varm.

Jag provade teddyoverallen i förrgår och fick knappt på den. Ärmarna och ärmhålen är så snålt tilltagna! Måste bryta och bända, och det finns inte en möjlighet att jag skulle kunna få av Ärmarna utan att väcka honom. Ååååh... kände lite på den större tjocka fleeceoverallen, och de ärmarna känns ännu trängre, plus att den är så tjock att den blir styv. Och i alla plagg är det oglidigt foder som försvårar ännu mer. Jag blir så trött.

Tänker nu att jag ska försöka hitta en lagom varmt åkpåse till babyskyddet och köra med kofta och åkpåse i vagnen. Eller iaf mjukare overaller och åkpåse.

Hej hörrni! Varnar direkt för långt inlägg, hoppas ni orkar läsa.

Jag har en sambo som är väldigt svårpratad. Det är alltid jag som får ta tag i saker om de ska hända och tar jag upp något som jag funderat på och som jag "stör" mig på så slutar det ofta med att han blir ledsen. Han säger att han inte vet vad han ska säga mm. Vi har aldrig bråkat så att vi skriker på varandra utan det är ofta jag som blir arg/ledsen/besviken över något och hans standardfråga är om jag vill vara ifred.

Vi fick vårt första barn för snart två månader sen och jag har hela graviditeten känt mig ensam i det här. Han har absolut varit hjälpsam i hemmet men det är ungefär där det slutar. Barn var ett gemensamt beslut så det var inget som var oönskat.

Han verkade aldrig intresserad under graviditeten. Jag försökte engagera honom och berätta "nu är det ny vecka, så här stor är bebisen nu" men det kändes som att han knappt lyssnade så efter ett tag slutade jag med det. Det var jag som har fick puscha på köp av skötbord, vagn, babykläder osv.

När det sen blev dags för förlossning så vaknade jag mitt i natten av värkar. Jag väckte inte honom utan tyckte att det var bra om han fick sova så länge värkarna ändå var så pass milda. När hans väckarklocka ringer runt 4 på morgonen så ligger jag i badet och klockar värkar. Han kom inte ens in i badrummet, man kan ju tycka att det inte är helt normalt att ta ett bad så tidigt så han borde misstänkt att det var något på gång. Jag gick upp ur badet och kände hur värkarna blev kraftigare. Jag fick på mig kläder och tog värkarna lutad mot en byrå i vardagsrummet. Till min förvåning säger min sambo "jag åker till jobbet nu, du får väl ringa om jag behöver komma hem". Då började jag grina och han frågade om han skulle stanna hemma. Så blev det, men han la sig på soffan och sov i princip hela förmiddagen så jag fick fortsätta ta alla värkar själv. Framåt två på eftermiddagen, när jag haft värkar i tolv timmar, orkade jag inte vara hemma längre. Vi åkte till förlossningen, men han hade inte tagit reda på var man skulle gå in trots att jag sagt åt honom flera veckor tidigare att det låg på honom att ta reda på just detta, så med värkar gick vi omkring på sjukhusområdet för att hitta rätt. När vi väl kommit in så var jag öppen 5 cm. Under förlossningen märkte jag knappt att han var där, det var jag som fick försöka sms:a mina föräldrar som skulle ta hand om hunden, inte ens det kunde han göra och jag orkade av förklarliga skäl inte diskutera det med honom då.

Dottern föddes och efter några dagar på BB fick vi åka hem. Han hjälper fortfarande till med hemmet och blöjbyten. Men han har nästan alltid telefonen i handen när han håller dottern, vilket jag påpekat för honom men inget händer.

Det känns lite som att jag och dottern kommer i tredje hand, efter jobb och mobilsurfande. Han jobbar alltid över, och det är inte för att han blir ombedd att göra det utan han gör det ändå. Även detta har jag tagit upp med honom utan resultat.

Så det känns som sagt som att han är ointresserad av det här nya livet trots att han var minst lika barnsugen som jag. Min sambo är världens snällaste men det går som sagt inte att nå fram till honom och få honom att prata. Har ni några tips på hur jag kan gå tillväga? Skulle verkligen uppskatta tips.

Fröken w! Jag var tvungen att säga något. Du kan inte acceptera ett sånt beteende!? Du säger att ni inte bråkar så att ni skriker - tror det är dags för det! På allvar, jag hade lämnat honom. Ni har barn så man vill ju lösa det men han låter hemsk?? Jag hade blivit så sårad och nertryckt av ett sådant beteende att jag hade mått bättre av en separation. Du behöver stöd, uppmuntran, förståelse och kärlek. Jag tycker så synd om dig. Du låter som en väldigt fin person.

Fröken W, jag kan känna igen mig litegrann.

Min sambo var också ointresserad båda graviditeterna, och har haft svårt att riktigt ta till dig båda barnen när de varit väldigt små. Jag vet inte om det är vanligt att män har de problemen, flera kompisar har upplevt samma sak.

Vår dotter är drygt 1.5 år, och min sambo är fantastisk med henne, men första månaderna tog han henne bara om han behövde, aldrig för att han ville. Han var väldigt snabb på att lägga ner henne och höll han heller så tittade han på mobilen eller tvn, han umgicks inte med henne mycket alls (trots att jag sa till honom).

Nu är det samma sak igen, och han har sagt rakt ut att han har svårt att hantera våran son eftersom han "bara gnäller och spjärnar emot". Jag vet ju att det komme4 bli bättre, men jag blir ändå arg och bitter. Jag tycker inte heller att första tiden är någon dans på rosor, men en av oss MÅSTE ju vara förälder. Jag vill inte att sambon ska ha sonen om han bara blir irriterad, och det är såklart för att sonen förtjänar bättre. Sambons känslor är totalt ointressanta i den här situationen, jag tycker att han ska skärpa sig helt enkelt. Bit ihop och gå in på toa och grina sen isf. Typ.

Det här var en anledning till att jag tvekade på att posta min fundering. Min sambo är absolut ingen hemsk person, det ska du ha klart för dig! Däremot är vi olika och har olika behov och till viss del även olika värderingar. Jag skulle vilja att han också förstår det och då också verkligen försöker mötas halvvägs. Stöd och kärlek får jag, men skulle vilja kunna kommunicera mer med honom.

Fröken W! Ber så mycket om ursäkt om jag svarade på ett sätt som blev fel för dig.

Det var inte min mening, jag backar direkt. Förlåt.

Tack! Lite överreagerande av mig också.