Hördu ts, vad tänker du om alla kommentarer du får här? I princip undantagslöst tycker vi alla att du verkar vara en blodsugande parasit som försöker leva ditt liv genom sonen och svärdotterns barn. Sitter du hemma och skakar på huvudet och tycker att vi alla andra är idioter som inte begriper ett dugg, eller hur tänker du?
Men vad är det du vill ha?
Alltså du är bara för mycket. Hur ofta skulle du vilja ha dem hos dig om du fick bestämma? OBS: jag är inte säker på att jag vill höra svaret
TS, var glad att du ändå kan (skulle kunna....) göra saker med dina barnbarn på relativt kort varsel. Ni bor i samma stad (?), eller allra minst i samma land. Om du hade varit mindre egofixerad och fick till en bra relation med dina barnbarns föräldrar så kommer du, när barnen är lite större, kunna ta ut de på nöjen på veckosluten, även om du bara ringer och hör efter på onsdagen. Men om du ska kunna göra det måste du reparera dig själv till att bli en trygg, självständig mormor/farmor, som har en normal, frisk relation till dina barn och barnbarn. Men för att få till det måste du nog ha hjälp av professionella i nuläget.
Min egen mormor bodde 800 mil från oss när jag var tween och tonåring, inte en sträcka man fixar på en halvtimme direkt, men hon var ALLTID min älskade mormor, och min mammas älskade mamma, och ja, vi umgicks intensivt de månader vi var hemma i Sverige, och vi hade jättekul ihop.
DÄREMOT var min farmor som du, ungefär, fast inte lika jävla illa, ärligt talat. Hon satt ensam och "övergiven" året runt, för ingen ville umgås med henne. Hon hade drivit bort barn och barnbarn med sitt sätt, där hon stod i centrum och allt handlade om henne och hennes vilja. De få gånger vi hälsade på henne genom min uppväxt så bävade vi barn för det och vi höll oss så långt ifrån henne som möjligt, även om vi var i samma rum. Tråkigt? Ja, men det var hon som drev oss till det.
Jag förutspår att om några år, när ditt nya barnbarn är ungefär 4-5, så kommer den ungen vara lika dan som vi var, och tigga och be sina föräldrarom att slippa, när de, helt pliktskyldigast, släpar med ungen hem till dig. OM de ens gör det, och inte redan sagt upp kontakten.
Var det inte 12 mil de flyttat? Inte jättelångt men tillräckligt för att du inte ska springa fär...
Det låter konstigt att i FÖRSTA hand utgå från att de ska fira 2-årsdagen hemma hos dig istället för hos dem.
Hur tänkte du där? Varför skulle du gå före?
Frågade du måste du ju kunna ta ett nej.
Åkte du till dem när barnet fyllde?
Varför skulle de vilja fira barnets födelsedag hos dig? Vi firar alltid i hemmet när våra barn fyller år.
Du skriver "då VILLE JAG att de skulle fira här så jag SA det långt i förväg."
Det visar hur du tänker.
Du kunde skrivit "då tänkte jag att de kanske skulle vilja fira här, så jag frågade dem långt i förväg om de hade lust"
Men så skrev du inte.
Tänker du någonsin på vad de vill, och inte bara på vad du vill?
Du blir antagligen inte inbjuden för att du är för på. Det är fullt normalt att vilja fira barnets födelsedagar i sitt eget hem. Utgå från detta i framtiden.
Jag vet att man inte får spekulera om det är trollinlägg eller ej, men om det du skriver är sant. Är du inte riktigt klok?