BF Januari 2017

Det är 10 arbetsdagar efter NIPT nu och vi har inte fått svar än. Vi går på nålar nu och irritationen är rätt så hög. Min sambo fokuserar för mycket på att vi inte kan boka flygbiljetter för att hälsa på hans föräldrar förrän vi vet, eftersom vi kommer att avbryta graviditeten om vi får svaret att fostret har en trisomi.

Idag blev jag rätt lack på det eviga tjatet om den här resan då jag tycker att det är irrelevant, han kan träffa sina föräldrar när som helst - han kan ta en vecka sjukledigt i augusti om det nu känns så desperat att ses. Om vi inte behåller det här barnet så blir vi barnlösa - vi kommer inte försöka fler gånger, jag fyller 41 i år och tycker att det räcker med risker som det är. Och dessutom göra en sen abort med allt vad det innebär, jag har ju redan gjort en pga MA så jag vet precis. Jag har ständig ångest för ett dåligt resultat och att öppna den där hemsidan och kolla provsvaret varje kväll är alltid skitjobbigt. Potentiellt kommer den här sommaren att bestå av veckor av efterblödningar för mig och sorg för oss båda, som förra året.  

Jag har sagt i mer än en månad att planerna för sommaren förmodligen kommer att bli ganska lösa i och med detta, och han har varit helt införstådd med det - tills nu när han har semester, då är han plötsligt jätteirriterad för att inget är säkert och att vi inte vet vad vi kommer att göra i övermorgon knappt, eftersom jag dessutom väntar på en kallelse till sjukhuset för några tester. Här går jag med foglossning, högt blodtryck, kissar hela tiden och huffar och puffar när jag är ute och promenerar i snigelfart. Liksom, det är det här barnet det gäller nu, ursäkta att vi inte sitter på flyget. Jag orkar inte höra en gång till att det är irriterande att inte veta, det är noterat och jag kan inte göra nånting åt det. Jag tycker ändå att jag gör så gott jag kan, vi har åkt på utflykter och gjort grejer nästan varenda dag sen hans semester började och vi försöker verkligen komma ut, men jag kan inte pausa min graviditet tills semestern är slut och sen återuppta den, den sitter där den sitter. 

Det är 10 arbetsdagar efter NIPT nu och vi har inte fått svar än. Vi går på nålar nu och irritationen är rätt så hög. Min sambo fokuserar för mycket på att vi inte kan boka flygbiljetter för att hälsa på hans föräldrar förrän vi vet, eftersom vi kommer att avbryta graviditeten om vi får svaret att fostret har en trisomi.

Idag blev jag rätt lack på det eviga tjatet om den här resan då jag tycker att det är irrelevant, han kan träffa sina föräldrar när som helst - han kan ta en vecka sjukledigt i augusti om det nu känns så desperat att ses. Om vi inte behåller det här barnet så blir vi barnlösa - vi kommer inte försöka fler gånger, jag fyller 41 i år och tycker att det räcker med risker som det är. Och dessutom göra en sen abort med allt vad det innebär, jag har ju redan gjort en pga MA så jag vet precis. Jag har ständig ångest för ett dåligt resultat och att öppna den där hemsidan och kolla provsvaret varje kväll är alltid skitjobbigt. Potentiellt kommer den här sommaren att bestå av veckor av efterblödningar för mig och sorg för oss båda, som förra året.  

Jag har sagt i mer än en månad att planerna för sommaren förmodligen kommer att bli ganska lösa i och med detta, och han har varit helt införstådd med det - tills nu när han har semester, då är han plötsligt jätteirriterad för att inget är säkert och att vi inte vet vad vi kommer att göra i övermorgon knappt, eftersom jag dessutom väntar på en kallelse till sjukhuset för några tester. Här går jag med foglossning, högt blodtryck, kissar hela tiden och huffar och puffar när jag är ute och promenerar i snigelfart. Liksom, det är det här barnet det gäller nu, ursäkta att vi inte sitter på flyget. Jag orkar inte höra en gång till att det är irriterande att inte veta, det är noterat och jag kan inte göra nånting åt det. Jag tycker ändå att jag gör så gott jag kan, vi har åkt på utflykter och gjort grejer nästan varenda dag sen hans semester började och vi försöker verkligen komma ut, men jag kan inte pausa min graviditet tills semestern är slut och sen återuppta den, den sitter där den sitter. 

Jag har inte gjort KUB i år, men förra graviditeten fick jag sämsta tänkbara resultat och sen missfall veckan efter, vilket upptäcktes i vecka 17 när vi skulle gjort fostervattensprov. Semestern gick förstås rakt åt skogen, vi satt bara hemma och deppade inomhus hela sommaren och glömde ta ut den tiden som sjukskrivning vilket vi borde ha gjort, men man är ju i en sorts dimma och har svårt för att fixa med det praktiska. 

Så i år gjorde vi NIPT istället för att vara säkra på en gång. Svaret brukar ta 10-14 arbetsdagar men kan ta lite längre också. 

Jag är orolig dels för att jag redan haft en MA, så jag vet att det kan hända, och dels för att jag är 40. Statistiskt sett är man ju egentligen rätt så trygg om man klarar sig igenom första trimestern, ett foster med trisomi är en väldigt liten risk (t.o.m när man är 40) om man jämför med risken för missfall vecka 4-12, som iofs också oftast beror på en trisomi, men som då inte klarar sig ända fram till KUB/NIPT för det mesta. Och jag går in i andra trimestern imorgon, ta i trä.. 

Stackars er som redan haft två MA! Var det på rad? Eller barn emellan? Oavsett så vet jag hur hemskt det är.   

Jo, killar brukar väl vilja fokusera på praktiska saker för att slippa grubbla, men det är mindre lätt att göra när man är den som bär på fostret! Gravida kan ju inte bara koppla bort - till och med när jag försöker tänka på annat så händer det grejer i kroppen hela tiden som gör det rätt omöjligt att ignorera. 

Tack för hållna tummar! Håller mina för er och ert KUB också. 

Det är 10 arbetsdagar efter NIPT nu och vi har inte fått svar än. Vi går på nålar nu och irritationen är rätt så hög. Min sambo fokuserar för mycket på att vi inte kan boka flygbiljetter för att hälsa på hans föräldrar förrän vi vet, eftersom vi kommer att avbryta graviditeten om vi får svaret att fostret har en trisomi.

Idag blev jag rätt lack på det eviga tjatet om den här resan då jag tycker att det är irrelevant, han kan träffa sina föräldrar när som helst - han kan ta en vecka sjukledigt i augusti om det nu känns så desperat att ses. Om vi inte behåller det här barnet så blir vi barnlösa - vi kommer inte försöka fler gånger, jag fyller 41 i år och tycker att det räcker med risker som det är. Och dessutom göra en sen abort med allt vad det innebär, jag har ju redan gjort en pga MA så jag vet precis. Jag har ständig ångest för ett dåligt resultat och att öppna den där hemsidan och kolla provsvaret varje kväll är alltid skitjobbigt. Potentiellt kommer den här sommaren att bestå av veckor av efterblödningar för mig och sorg för oss båda, som förra året.  

Jag har sagt i mer än en månad att planerna för sommaren förmodligen kommer att bli ganska lösa i och med detta, och han har varit helt införstådd med det - tills nu när han har semester, då är han plötsligt jätteirriterad för att inget är säkert och att vi inte vet vad vi kommer att göra i övermorgon knappt, eftersom jag dessutom väntar på en kallelse till sjukhuset för några tester. Här går jag med foglossning, högt blodtryck, kissar hela tiden och huffar och puffar när jag är ute och promenerar i snigelfart. Liksom, det är det här barnet det gäller nu, ursäkta att vi inte sitter på flyget. Jag orkar inte höra en gång till att det är irriterande att inte veta, det är noterat och jag kan inte göra nånting åt det. Jag tycker ändå att jag gör så gott jag kan, vi har åkt på utflykter och gjort grejer nästan varenda dag sen hans semester började och vi försöker verkligen komma ut, men jag kan inte pausa min graviditet tills semestern är slut och sen återuppta den, den sitter där den sitter. 

Ring och kolla med dom där ni gjorde nipt. Vi gjorde på en privat klinik och fick svar inom 10 dagar och då helgen med räknad. Läkarn där sa 10-14 dagar.

Hoppas allt löser sig och att det visar sig vara ett friskt barn :)

Ja.. iofs sa BM som gjorde NIPT på mig att det var 10-14 arbetsdagar som gällde, labbet ligger på Karolinska så de får väl in prover från hela landets privata kliniker. Går det längre än 14 dar får vi ju ringa, men jag vill helst inte höra resultatet över telefon om jag kan slippa det.

Tack så mycket för lyckönskningar, på nåt sätt känns det ju ändå som att det borde gå bra. Jo, du har ju rätt, det är hans sätt att hantera oron, jag vet ju det egentligen. Så störigt bara, när det blir för mycket sånt. Men idag sa han till sin mamma över telefon varför vi skjuter upp att boka flyg, han var så inne på att vi skulle berätta hemma hos dem men jag vill inte ha den pressen också, så som det är nu. Klart det är roligare att berätta över en tårta, men det kanske inte är hela världen om vi firar lite senare, även om det inte blir en överraskning. Så nu kan han väl tagga ner lite ett par dar. 

Fostersvar - Jag är så himla dålig på att prata i telefon i såna situationer bara, jag har så lätt för att börja gråta. Men kanske om jag stålsätter mig. Känner jag mig själv rätt kommer jag att skjuta upp det tills svaret kommer.. så jag hoppas det kommer snart. 

Ja, det är inte så kul att veta att det är sista rycket, men det går nog det också om det blir så. Vi vill så klart jättegärna ha det här barnet och det skulle vara skitkul att bli föräldrar, men jag har liksom aldrig riktigt sett föräldraskap som en självklar del av mitt liv, så det vore inte världens katastrof om det inte blir så, alltså själva barnlösheten. Sen är man alltid jätteledsen över missfall oavsett, eftersom det ändå är drömmar man burit på.

Men hoppas hoppas! Tack så mycket för stöd!

Haha! Så roligt, men vad störigt för dig! Jag hade typ kokat!

Jag fick tillfälle att bryta ihop i telefon redan ikväll faktiskt, för NIPT-barnmorskan hade ringt mitt röstsvar medan jag var ute och då tog jag för givet att provet var avvikande (bara normalsvar visas på webben, tror jag) och började såklart tokböla på en gång, likadant min sambo började också gråta, så när hon ringde upp mig en halvtimme senare kunde jag knappt prata och han satt liksom och hulkade i bakgrunden. Hon bara, hallå, jag hör dig lite dåligt? 

Svaret var iaf att det fanns inget svar, fostret hade inte lämnat ifrån sig något DNA, vilket händer väldigt sällan men tydligen händer det. Toppenkul verkligen. Så nu kunde jag antingen göra ett test till gratis, vänta två veckor till och hoppas att fostret släppt ifrån sig DNA den här gången, men det är bara ca 50 % chans att det går på andra försöket, eller också kan vi göra ett invasivt test direkt. Men jag vill inte göra något invasivt test utan nån indikation på att något är fel, vilket ju iofs är exakt samma som att inte göra fosterprov överhuvudtaget och bara hej och hå, hoppas ungen är frisk. Bara det att det råkade kosta oss 6500, rakt i sjön, plus extra ångest. Det är för sent för KUB. 

Precis i början av graviditeten ville jag inte testa nånting alls, jag ville liksom bara ge den här graviditeten en chans att vara normal helt på egen hand. Borde kanske gått på den känslan från början, det hade varit billigare om inte annat..