Utmattningssyndrom eller?

Ge inte upp med psykologerna! Jag höll på i 10 år och må dåligt och gå till olika psykologer. Apa jobbigt! Jag hatar dem - alla de där psykologerna jag gått till som liksom dömde mig och gav mig knäppa råd. De förstörde jättemycket för mig.

KBT har inte hjälpt mig alls. Har gått även till flera med psykodynamisk bakgrund som inte heller hjälpt - men tillslut hittade jag en bra psykolog och då föll pusselbitarna liksom på plats och jag förstår nu varför jag mår dåligt. Det är en oerhörd lättnad att förstå sin situation och att någon ger en lite empati och förståelse. Mediciner dämpar symptom men löser ju inte ens problem - det måste man göra själv.

För mig var det flera personer i min närhet som tog energi - energitjuvar kallar någon person det ovan. Jag fattade dock inte detta själv utan det var det som jag fick hjälp med att förstå. 

Psykodynamisk terapi är rätt så förlåtande och inte så dömande. Inga "felaktiga tankar" eller så där utan man liksom gör så gott man kan i det tempo man förmår. Det tar tid, men på sikt kan man bli helt bra! Fantastiskt! 

Jag känner igen mig i din oro - minsta lilla och jag blir HELT HYSTERISK. Suck! 

Ja, och sedan förstår inte andra runtomkring en - näaa - jag vet precis. Inte ens LÄKARE jag mött förstår. Suck igen! Man måste verkligen kämpa för allt! Så ge inte upp nu utan kämpa på så mycket du orkar för att få den hjälp DU behöver. 

Lycka till idag! 

Ps när du mår lite bättre kan du alltid prova yoga och meditation, promenader och om du vill springa eller något annat som får upp pulsen lite som du gillar att träna. Det får en att må ännu bättre! Men ingen idé att börja med allt sånt här innan man landat lite. 

Jag har varit sjukskriven i ett år för utmattningssyndrom, ingen depression. Börjar långsamt bli bättre men med småbarn kan jag inte vila så mycket som jag skulle behöva så det går långsamt. Går hos en näringsterapeut som hjälper mig.

Kan tipsa er som har muskelryckningar om att ta magnesiumtillskott. Jag tar en mycket hög dos magnesium varje kväll och slipper numer myrkrypningar och muskelspänningar som jag tidigare led av varje natt.

Tar även en massa andra tillskott.

Tack! Hoppas också der går bra idag. Kan uppdatera senare.

Och jo, man måste bara kämpa vidare, speciellt när man har barn. Det är bara det att man lätt tappar bort sig nånstans under vägen och till slut kämpar man bara vidare för barnet.. Jag har glömt vem jag själv är.. Hur jag brukade vara. Det är bara ord, men känslorna är borta.

Jag kämpar vidare med psykologin, väntetiderna här på landsbygden är skrattretande dock. Under den tiden hinner man gå under och klättra upp på egen hand.. Vilket jag gjort ett par ggr redan, dock med tvivelaktigt resultat :-/

Och hur slutar man oroa sig??! Det är sååå frustrerande!! Är så avis på dom som riktigt njuter av livet.. Som kan lägga huvudet på kudden och sova hela natten. Så som jag brukade vara

jag vet inte varför jag oroar mig hela tiden för att ha en allvarlig sjukdom, det är nästan som att jag inte vågar INTE oroa mig för det är då der händer. Fruktansvärt..

Ja precis, jag har också tappat bort mig själv och försöker hitta tillbaka. Lever och gör allt för mina barn - för att de ska må bra i framtiden så måste jag må bra. En bra drivkraft.

Himla synd att det ska vara så svårt att få vettig hjälp. Kan tänka att det finns mindre alternativ hjälp på landet. Men kanske bara min fördom.

Oron finns där när jag inte mår bra. Men den går över lite när jag mår bättre. Som mamma är man kanske alltid orolig, men för mig blir det mer än det 'normala'. Jag jobbar på att försöka lita på barnen att de klarar sig. Men oron känner jag likväl hela tiden.

Ramlar också ner och klättrar upp själv igen. Om och om igen, ibland känns detta bara helt hopplöst. Men det är en trygghet att veta att det går att vända på egen hand. Men det är SJUKT jobbigt att kämpa hela tiden för att må bra.

Det blir ju gradvis bättre hela tiden, men det är mycket fram och tillbaka så man märker inte riktigt att det går framåt, jag måste tänka tillbaka hur det var för ett år sen och då ser jag ju att jag mår bättre.

Första halvåret kämpade jag bara emot, vilket gjorde att jag blev sämre. Jag försökte pressa mig att bli bättre snabbt genom kost och motion, vilket gjorde att jag pendlade mellan adrenalinpåslag och att totaldäcka och bli sängliggande i en vecka.

Sen struntade jag i allt och bara låg i sängen i en hel månad, var så slut så jag orkade ingenting. Började slappna av inuti, la ner alla krav och förväntningar och försökte strunta i ångesten över att min karriär går åt helvete. Då vände det äntligen.

Nu klarar jag av att ta hand om mina barn de flesta dagar efter skolan, men har hjälp ibland av släktingar.

Men jag känner att det går åt rätt håll, och det måste få ta den tid det tar.

Näringsterapeuten har tagit många prover, både blodprover (sköldkörtel, järn, D-vitamin etc), och en hårmineralanalys, och jag har brist på en del mineraler samt knasigheter med sköldkörteln. Inget matschema men hon säger vad jag ska äta och vad jag ska undvika, samt vilka tillskott jag behöver.

Magnesium kommer i många olika former, de billigare sorterna är inte lika bra, jag tar en extremt hög dos men det påverkar inte alls min mage. Däremot hade jag själv köpt magnesium innan och av den blir jag dålig i magen vid rätt låga doser.

Har prover på Sköldkörteln tagits? Annars är det läge att be dem göra det för att utesluta ev sjukdomar. Darrningar, muskelsvaghet, rastlöshet, brist på ork, sömnsvårigheter och också ångest kan vara symptom på en överaktiv Sköldkörtel. Har du gått upp/ ner i vikt? Har förhöjd puls eller hjärtklappning? Hursomhelst giftstruma misstas ibland för utbrändhet.. Hoppas de kommer fram till nåt, inte allvarligt men behandlingsbart så att du kan få må lite bättre snart!!