Bf juli 2018

Halleluja, idag är det bara 24 grader och mulet, passar på att använda lite bebiskläder, har ju bara haft henne i blöja innan typ..

Imorgon är vårt bf, sjukt att hon redan är 3 veckor!!

Är det någon här som har mått dåligt och tänkt mkt på sin förlossning, att den inte blev som man tänkt/att det blev dramatiskt? Jag tänker mycket på det, speciellt känslan när det forsade blod och de började förbereda för att det kunde bli katastrofsnitt.. vet inte riktigt hur man ska ta sig vidare?

Oj! Att det redan gått tre veckor!? Galet.

Jag har två förlossningar bakom mig och kan inte påstå att jag reflekterat så mycket över dem. Jag har aldrig haft en tydlig förlossningsplan (utöver att jag vill föda vaginalt). Förlossningar är så oberäkneliga så jag ser ingen anledning att ha en strikt plan eller önskan när det finns så mycket som kan påverka/hända. Men då har mina varit relativt odramatiska. Första tog ca 13 timmar från första värk. Jag sprack och fick sy en del och hade problem med smärta i flera veckor efteråt.

Andra förlossningen gick däremot ganska fort med intensiva värkar som gjorde att jag förlorade kontakten med omvärlden en smula. Men inte värre än så.

Men din förlossning... Gjorde de ett ur-akutsnitt eller ångrade de sig efter de börjat preppa? Sövdes du?

Kan tänka mig att om man planerar att föda vaginalt och det helt plötsligt kommer en vansinnig massa blod och de börjar förbereda för att söva ner en så skulle jag också må dåligt efteråt. Har du inte blivit erbjuden samtalskontakt för att få bearbeta det? Om inte så ta upp det med bvc så kan du nog få stöd därifrån.

Första blödningen larmade barnmorskan så kom massa folk och började sätta akutnålar och ta prover på mig och sa att de inte vet vart blödningen kommer ifrån och att måste dom snitta mig nu kommer jag sövas och det kommer gå fort.. var öppen 5 cm och värkarna hade börjat bli ohanterbara men inte hunnit börja med lustgas så gjorde så jäkla ont när dom slängde upp mig på rygg och i gynstolen och skulle in och titta och folk sprang runt mig. Har nog aldrig varit så rädd, trodde på riktigt jag skulle dö.

Andra gången kom blödningen vid 7 cm och då var allt redan preppat och jag hade ju en person hos mig hela tiden så då var det ?bara? dödsångesten igen.

Har nämnt för min BVC att jag tyckte det blev traumatiskt och att jag tänker mkt på det men hon nämnde bara testet för förlossningsdepression

Första blödningen larmade barnmorskan så kom massa folk och började sätta akutnålar och ta prover på mig och sa att de inte vet vart blödningen kommer ifrån och att måste dom snitta mig nu kommer jag sövas och det kommer gå fort.. var öppen 5 cm och värkarna hade börjat bli ohanterbara men inte hunnit börja med lustgas så gjorde så jäkla ont när dom slängde upp mig på rygg och i gynstolen och skulle in och titta och folk sprang runt mig. Har nog aldrig varit så rädd, trodde på riktigt jag skulle dö.

Andra gången kom blödningen vid 7 cm och då var allt redan preppat och jag hade ju en person hos mig hela tiden så då var det ?bara? dödsångesten igen.

Har nämnt för min BVC att jag tyckte det blev traumatiskt och att jag tänker mkt på det men hon nämnde bara testet för förlossningsdepression

Första blödningen larmade barnmorskan så kom massa folk och började sätta akutnålar och ta prover på mig och sa att de inte vet vart blödningen kommer ifrån och att måste dom snitta mig nu kommer jag sövas och det kommer gå fort.. var öppen 5 cm och värkarna hade börjat bli ohanterbara men inte hunnit börja med lustgas så gjorde så jäkla ont när dom slängde upp mig på rygg och i gynstolen och skulle in och titta och folk sprang runt mig. Har nog aldrig varit så rädd, trodde på riktigt jag skulle dö.

Andra gången kom blödningen vid 7 cm och då var allt redan preppat och jag hade ju en person hos mig hela tiden så då var det ?bara? dödsångesten igen.

Har nämnt för min BVC att jag tyckte det blev traumatiskt och att jag tänker mkt på det men hon nämnde bara testet för förlossningsdepression

Fy ja det låter otäckt. :( Jag håller med lowhannah. Be om samtalskontakt. Det är lika bra att börja bearbeta detta direkt och att du får stöd direkt innan du mår sämre av det. Förutom att förlossningen är en ansträngande upplevelse så är det så mycket hormoner och känslor som löper amok och kommer göra det ett bra tag till och det kommer inte göra saker lättare för dig. Och det är absolut inget att skämmas för heller. Jag önskar jag bett om hjälp tidigare när jag behövt det (har ångestproblematik som blossar upp då och då så jag har haft en del kontakt med psykolog på bvc för den var som värst när tvåan var liten). Kämpa på!

Nyfiken fråga: (du behöver inte svara om du inte vill eller om det känns jobbigt). Men hur gick det med blödningen? Kom de fram till vad det var som orsakat den?

Låter verkligen som en händelse du behöver hjälp att bearbeta. Hade du bra kontakt med din bm på mvc så att du kan ringa och be om hjälp vart du ska vända dig?

Så där ja, hinnsvepning nummer två avklarad. Vi fick även en tid till förlossningen i morgon förmiddag, så ska de bedöma om det är aktuellt att sätta igång nåt redan. Hoppas hoppas!