4 månader kräver konstant underhållning

Haha jisses, alla mensmammor här är ju bara för kul! Du skulle ju kunna köpa en gunga eller någon form av babygym och se om hon tycker det är kul, ibland vill dom faktiskt bara ligga ensamma och upptäcka sig själv lite. Min dotter kunde tycka det var väldigt mycket mer intressant att bara ligga och glo på saker i vaggan än att t.ex sitta i mitt knä och gnälla.

Alla ni som klagar har ju uppenbarligen förträngt känslorna som uppstod när barnen var så små för det är påfrestande och det är inte fel att be om tips som ts uppenbarligen behöver. Så om ni får lite tid över efter all tid ni lägger på era barn så kan ni, istället för att scrolla Facebook, leta upp närmsta psykolog och ta kontakt, det är inte bra att trycka ner sina känslor på det sättet :)

Haha alltså dessa små liv ^^ man vill ju bara se sin älskling glad och nöjd även om man oxå måste få dom att förstå att livet inte alltid kan vara kul(dock inte när dom är så små såklart, då får allt vara roligt, att livet kan vara tråkigt oxå får de lära sig senare)

Jag har haft barn med olika personligheter, nån mer krävande än den andra, men aldrig har jag trott att de vid några månader ska hålla sig nöjda och sysselsätta sig själva. Små barn och stora barn vill ha uppmärksamhet, Det ingår i föräldraskapet.

För övrigt har jag 13 månader och tolv månader mellan mina barn, så det har varit långt ifrån lugnt. Men det är ett val jag gjort, precis som du valt att bli mamma.

Fast alla barn är väl inte lika uppmärksamhetskrävande. En del vill bli burna konstant tex. Har iofs bara ett barn så är ingen expert, men jag minns inte att jag upplevde mitt barn så jobbigt när han var i den åldern. Kunde lägga honom i babygymmet eller babysittern och han var nöjd ett tag iaf.

Jag beklagar alla rövhatts-svar du har fått. Tydligen förvandlas en del till subbor när de blir föräldrar.

En liten fyramånaders behöver säkert inte så mycket uppmärksamhet som du själv upplever, men alla barn är givetvis olika. För det första: är bebisen riktigt härligt mätt när du lägger ned den? Och då menar jag riktigt riktigt mätt, för det är först då som man kan upptäcka världen i lugn och ro på egen hand. Har bebisen ett mjukt och varmt ställe att ligga och greja på? Babygym? Finns där trevliga saker att titta på, känna på och konversera med? Det brukar vara tillräckligt, i kombination med matstunder, promenader i vagnen, samtal i famnen och eventuellt omkringbärande i en sjal eller sele. Försök att betrakta det lilla livet som någon som hänger på i det dagliga livet och som behöver lite pyssel mellan varven.

Min fem-månaders kille gillar babygymmet. Han gillar inte riktigt sakerna som fanns där från början så jag har hängt dit saker han gillar.. exempelvis en strumpa :)

Jag brukar ofta ha honom med i babysittern då jag lagar mat eller bakar. Så sätter jag upp något han kan leka med (min babysitter har en båge) och jag sjunger och pratar med honom hela tiden och så ser han mig. Ibland tar jag in vagnen i köket och så får han bli vaggad i vagnen medan jag håller på i köket.

När han är som värsta plåstret och driver mig smått till vansinne så brukar jag tänka på att han någon gång kommer bli tonåring och tycka att morsan bara är jobbig. Då känns det lite bättre att ha en fem-månader gammal son. :)

10 år?? Då var det nog inte en fas om han var såå uppmärksamhetskrävande så länge..

Jag tror inte att du har haft barn som kräver uppmärksamhet på samma nivå som Ts dotter gör nu och som är lika gnällig, för då hade du inte kommit med dina självgoda svar här. Hade de varit så krävande så hade du nog inte skaffat dem så tätt heller. Vad är vitsen med att sitta och kritisera Ts när hon bad om tips och råd?

Alltså det är en 4-månaders bebis vi talar om, som inte kan göra nåt på egen hand.. Det hade inte varit en bra överlevnadsstrategi att låta föräldrarna vila och ha egentid jämt. Vet man inte om innan man skaffar barn att i vissa fall (eller många) får man sätta sina egna behov åt sidan. Man sitter väl hungrig och kissnödig för att tillgodose sitt barns behov före sina egna?

Och att påstå att andra har glömt denna "jobbiga" tid är bara löjligt. Det handlar om hur man ser på saken. Om man tycker det är viktigt att barnet skall kunna "leka ensam" långa stunder redan från födseln och att det skall kunna somna ensam i ett rum och sova långa stunder så förstår jag att man blir utmattad och besviken över att det inte alls fungerar så. Antingen kan man skylla på att barnet jämt är i någon fas eller så kan du inse att ditt barn hela tiden kommer kräva nya saker av dig ju längre tiden går och det enklaste för alla är att tillgodose barnets behov. Eller så kan man ignorera detta beteendet och snart så förstår barnet att det inte är någon idé för föräldrarna kommer inte bära/kramas/gosa och då kanske det blir lite andrum.

Mitt barn var 4 månader i våras så minnet är färskt och jag bär fortfarande runt på hen hela tiden eller aktivt underhåller/leker men hör och häpna, barnet gnäller ändå, hela dagar ibland. Trodde att det hörde till..

Härligt att du är en sån mamma som aldrig blir lite trött och sliten. Jag menar det verkligen utan ironi, roligt för dig! Ge dig själv en klapp på axeln. Men jag förstår inte varför det hindrar dig från att visa andra människor lite empati och förståelse? Eller, om du känner att empati är för krävande, bara låta bli att vara otrevlig?