Mitt ex vägrar ge en förklaring

Bra! Du verkar vara en stark människa så jag är övertygad om att du klarar av det här :)

Jag tror tyvärr att du inte ska räkna med det. Inte för att det inte kan hända utan för att det blir svårare för dig att gå vidare och öppna upp hjärtat för någon annan. Det farliga om du räknar med att ditt ex hör av sig är att du kommer att vänta och bygga upp förhoppningar vilket kan leda till att du isolerar dig från att släppa in en ny i livet. Och ställ dig också den här frågam om ett tag när du fått lite mer distans till det hela: vad skulle det leda till om han hörde av sig? Skulle det bli ni två igen? Vill du verkligen det efter att han visat den här sidan av sig själv?

Jag tror du gör klokast i att ta hand om dig själv från och med nu. Det är du som ska helas och det är du som ska må bra igen. Lägger du det i någon annans händer så spelar du ett väldigt högt spel.

Har du många vänner du kan prata med? Någon som kanske varit med om samma sak? Det hjälpte enormt för mig att prata med mina vänner efter att ha blivit dumpad. :)

Varför skulle han höra av sig när han uppenbarligen inge vill ha kontakt med dig?

För att jag hoppas att han fortfarande har någon empati kvar. Vi var väldigt tajta, så hur kan han från en dag till nästa inte vilja veta av mig mer? Jag förstår inte det.

Tack :)

Han har gjort mig väldigt besviken så egentligen kanske han inte är värd en andra chans, men jag älskar ju honom fortfarande. Tanken på att nu tvingas leva utan honom är fruktansvärd. Det kanske ändras med tiden, men just nu är jag absolut inte sugen på att dejta någon ny. Känner mig helt förstörd och var hemma från jobbet i två dagar för att jag inte ens orkade upp ur sängen. Vet inte heller om jag vågar öppna upp mig för någon igen. Tror jag hellre vill leva ensam resten av livet än att riskera att bli utsatt för något liknande igen. 

Tyvärr har jag inte så många vänner kvar.

Oj vad många svar och heta diskussioner! Fint att ni engagerar er :)

Vi hade varit ihop i nästan 5 år. Väldigt seriöst förhållande skulle jag säga. Vi har knappt aldrig bråkat med varandra ens, så därför kom detta verkligen som en chock.

Första två dagarna efteråt hörde jag av mig ganska mycket. Sammanlagt 4 samtal och 3 sms. Inget svar från honom alls och när han totalt ignorerar mig ökar det bara på min jakt efter honom. Resterande dagar har jag ringt 1 gång och skickat 1-2 sms per dag. Han svarade igår och det svaret jag fick står i trådstarten. Är jag en stalker?

Känns det bättre nu när du fick trycka till TS?

För att jag hoppas att han fortfarande har någon empati kvar. Vi var väldigt tajta, så hur kan han från en dag till nästa inte vilja veta av mig mer? Jag förstår inte det.

TS: Majoriteten av de som svarat dig i tråden har trots allt sympatier med dig och majoriteten av oss tycker att ditt ex betett sig respektlöst mot dig. Så don't lose fate in humanity!

Däremot vill jag av egen bitter erfarenhet råda dig att inte skriva så mycket på olika forum om det här. Det kommer bara dryga ut processen och kanske t.o.m. leda till ännu mer lidande för dig. På internet är många väldigt känslokalla, oförstående och lika snabba att döma (ibland snabbare) som vissa i den här tråden varit. Och det kan ta hårt när man mår dåligt. Jag själv minns för många år sen när jag blev hjärtekrossad. Jag skrev på Flashback forum när den efter ett tag blev olidlig och möttes av att höra att jag var efterbliven som inte kommit över exet jag delat livet med i tre år efter två månader. Det var inte vad man ville höra när man mådde så dåligt som jag gjorde då. Hade faktiskt högre tankar om Familjeliv än vad den här tråden uppvisat men tyvärr har jag blivit motbevisad...

Så mitt råd är att prata med vänner om det här istället för på Internet. Känner du att smärtan blir olidlig kan du alltid ringa jourhavande medmänniska och/eller söka hjälp hos en psykolog. Det hjälper faktiskt väldigt mycket mer än vad forum på internet gör.

Håller med. Jag skrev på ett forum som dessutom var speciellt för misshandlade kvinnor om att jag mådde fruktansvärt dåligt och inte kunde förstå hur min dåvarande kunde vara så grym mot mig. Självaste administratören på sidan skrev ett jättedömande svar till mig om att jag var otroligt omogen som inte gjort slut och att jag var på ett barns nivå som ältade varför han gjorde som han gjorde, att jag fick skylla mig själv som inte gjort slut. Till alla andra skrev hon tvärtom att det var helt normalt och att skulden inte låg hos dom. Dom flesta var dessutom äldre än mig (jag var bara 23 och flera i övre medelåldern) så jag kände mig så kränkt av att se alla andra få stöd. Jag blev jätteilla berörd och det satt i i flera år. Familjeliv är nog väldigt farligt att skriva hos om man går igenom något traumatiskt. Det finns såna hökar här som är inloggade dygnet runt och bara väntar på att någon i en riktigt utsatt situation ska öppna sig så dom får börja hacka.

Jag brukar faktiskt inte vara elak, men däremot känner jag mig ibland tvungen att lämna min åsikt - jag tror att det kallas "åsiktsinkontinens"? Tror att man kanske måste vara lite åsiktsinkontinent för att skriva elaka inlägg.

Åsiktsinkontinensen i sin tur hänger väl ihop med ett bekräftelsebehov, man vill bli bemött av andras inlägg och antingen höra hur rätt man har, eller gotta sig åt hur fel andra har.

Och så kan man inte riktigt leva sig in i att någonstans vid en annan dator sitter en annan tänkande, kännande människa och mår genuint dåligt av alla påhopp. Kanske har man blivit avtrubbad av frekvent skrivande på olika forum, som familjeliv t ex??

Jag visste det, det var exakt den bilden jag fick av din ts. Nej du är ingen stalker, dom som skriver det måste ju ha någon diagnos...