Är trött på storstadsdivor till brudar som bara ser ner på en.

Eller kanske att vara den optimala versionen av sig själv. Jag tror de flesta av oss strävar efter att vara attraktiva och tilldragande, varför skulle det alltid vara synonymt med att inte vara sig själv? Det handlar ju om mänskliga behov. Att få bekräftelse, uppskattning, just för den man är. Det är fel att tro att det är att "vara sig själv" att skita i sitt utseende och gå omkring i mjukbyxor och hoodie och bete sig allmänt slafsigt. De som har köpt det vilseledande konceptet har oftast upplevt att de förlorat ännu mer på det.

Jag fyllde 41 för någon månad sedan. Kanske är jag lite omogen i mitt tänk, men det är i så fall något som hängt med från sena tonåren då man fick höra att man var en tönt eller en mes om man inte var ute och festade varje helg. Jag var en av de där "töntiga" killarna i skolan som inte vågade gå ut och festa för att jag var rädd att åka på stryk bl.a.

Det tar jag igen idag. Jag vill liksom visa att jag också kan fixa till det med brudar, som för att hämnas på dem jag gick i skolan tillsammans med, visa dem vad jag går för helt enkelt. De flesta av mina gamla klasskompisar lever idag lyckliga liv i fina villor, med vackra partners och utlandssemester varje år. Jag är nästan den enda som fortfarande, efter att ha passerat 40-strecket, inte har lyckats med just något. Bor i en vanlig hyresrätt och har ett enformigt jobb och har inte lyckats hitta någon under de 20 år jag levt som singel sedan jag flyttade hemifrån i 20-års åldern.

Men jag har bidat min tid och försökt sätta mig in i vad kvinnor vill ha. Det första jag insåg att jag måste göra var att träna upp min kropp. Ingen kvinna tänder på en man  som inte är vältränad och muskulös. Det blev uppenbart för mig på en dejtingsida på facebook för flera år sen att de killar som tjejerna på den sidan gick igång på var killar med rejäla muskler. Killar som var taninga fick knappt en endaste gilla-markering. Så visst är tjejer ytliga!

Det andra jag insåg att jag måste göra var att skaffa bättre självförtroende och självkänsla, och läste därför olika böcker om personlig utveckling och självförverkligande. Tack vare några av de böcker jag läste vågade jag ta mer plats, vara den jag är och lärde mig förstå att för att vinna måste man våga, och att konkurrensen ofta är hård så det gäller att hugga först innan någon annan gör det. Och så är det ju i dagens verklighet. Kan man inte ta för sig och armbåga sig fram är man i stort sett körd. Ingen människa vill ha med en feg loser att göra som nedvärderar sig själv.

Problemet är att jag ofta måste ta till alkohol för att våga vara den där öppna, gränslösa, pratsamma killen med stort självförtroende som får andra att må bra och vara inspirerande och intressant som person. Det är som att alla begränsningar och hämningar jag har som nykter försvinner och det är bara så jävla skönt när allting går som på räls och man känner sig uppskattad som person av de flesta man möter. Alkohol är verkligen underskattat. Det funkar som smörjmedel i de flesta fall.

Om jag säger såhär: Jag är hellre full och glad och pratar med vackra kvinnor än nykter och blir ignorerad och sedd ner på av kvinnorna.

Valet är ganska enkelt. Livet ska vara roligt, livet ska vara skönt att leva. Och man ska fånga dagen (carpe diem), imorgon kan det vara försent.

Är det inte logiskt av mig?

Är du allvarlig när du säger att män faktiskt kommer fram och "dreglar", kommenterar och frågar efter telefonnummer bara sådär när du går på stan? Det har jag själv aldrig sett någon tjej bli utsatt för och min ambition är inte att vara närgången eller på något sätt ofreda utan endast att försöka väcka en nyfikenhet hos dem genom min blotta uppenbarelse. Innan man stadgar sig i ett förhållande kan man väl ändå få leka av sig lite? Det gör ju ni tjejer, men det får vi killar inte ha åsikter om, för till skillnad från oss så är ni kvinnor "frigjorda" när ni bejakar er sexualitet.

Och varför får jag nästan alltid positiv respons från kvinnor när jag är alkoholpåverkad? Kan du förklara det "femonemet"`?

Jag är kvinna, uppvuxen i en storstad i grannlandet. Min uppfattning är att svenska kvinnor som flyttar till en storstad får någon slags hybris. Näsan i vädret, tror de är supersnygga och att alla dreglar efter dem. Jag tycker inte svenskor är speciellt vackra men de verkar ha en skev verklighetsuppfattning tyvärr..

Stela och tråkiga, utstrålar ingen kärlek alls utan mer kalla och meningslösa. De vet inte ens om de är kvinnor endel och kallar sig även för hen.

De hade passat bra som kapsylöppnare, de är så stela att man kan öppna en kapsylflaska i arslet på dem. Majoriteten, inte alla såklart. Man blir chockad då man träffar en trevlig svensk kvinna idag, det säger allt.

Typiskt svenska kvinnor. I Danmark blir kvinnor bara glada och ler tillbaks om man ler emot dem. Tänk så stor skillnad det kan vara mellan två länder som ligger precis inpå varandra. Kanske för att danska kvinnor är mer avslappnade, har mer självdistans och förstår att alla män som ler inte är ute efter att flirta eller förföra, utan att man kanske bara vill bjuda på ett leende för att få andra på bättre humör.

Måste alla uttryckligen vara kvinnor före allt annat och utstråla allmän kärlek till alla när de rör sig i offentliga miljöer? Har du övervägt tanken att svenska kvinnor är människor som har andra saker att tänka på än hur mycket kärlek och trevlighet de utstrålar mot allmänheten?

Funderar också på detta. Jag har nog aldrig gått på stan med tanken att bli uppraggad, så i dessa lägen är jag nog totalt ointresserad av uppvaktande män (utan en tanke på att jag skulle var för snygg för detta).

Utstrålar nog varken kärlek eller trevlighet, utan är nog mest i min egen värld, utan några baktankar etc.

Men det innebär inte att jag är otrevlig, jag håller upp dörrar för andra, flyttar på mig om det behövs, men har annat i tankarna än söka kontakt med de hundratals (och säkert tusentals om man är i värsta rusningen i Stockholm) som passerar en.

Alltså, det var ju hemskt vad mycket glädjedödare jag lyckades samla i den här tråden. Har ni ens några liv att tala om, ni som är så rädda för folk som vill växla några ord i ren trevlighet? Ibland undrar jag verkligen vad det är som hänt med Sverige de sista 15-18 åren. Att det liksom har blivit förbjudet eller något "misstänkt beteende" att vilja prata och vara lite trevlig. Så var det aldrig förr, vad jag kan minnas. Det är ju hemskt att se hur bitter, rädd och misantropisk svensken blivit.

Alltså, det var ju hemskt vad mycket glädjedödare jag lyckades samla i den här tråden. Har ni ens några liv att tala om, ni som är så rädda för folk som vill växla några ord i ren trevlighet? Ibland undrar jag verkligen vad det är som hänt med Sverige de sista 15-18 åren. Att det liksom har blivit förbjudet eller något "misstänkt beteende" att vilja prata och vara lite trevlig. Så var det aldrig förr, vad jag kan minnas. Det är ju hemskt att se hur bitter, rädd och misantropisk svensken blivit.