Är trött på storstadsdivor till brudar som bara ser ner på en.

Läs en kurs i genus på 7,5hp, sedan när du fått bukt med din unkna kvinnosyn tycker jag att du skaffar tinder istället för att gå och flina mot folk på stan!

Jag är kvinna, uppvuxen i en storstad i grannlandet. Min uppfattning är att svenska kvinnor som flyttar till en storstad får någon slags hybris. Näsan i vädret, tror de är supersnygga och att alla dreglar efter dem. Jag tycker inte svenskor är speciellt vackra men de verkar ha en skev verklighetsuppfattning tyvärr..

Stela och tråkiga, utstrålar ingen kärlek alls utan mer kalla och meningslösa. De vet inte ens om de är kvinnor endel och kallar sig även för hen.

De hade passat bra som kapsylöppnare, de är så stela att man kan öppna en kapsylflaska i arslet på dem. Majoriteten, inte alla såklart. Man blir chockad då man träffar en trevlig svensk kvinna idag, det säger allt.

Jag gör vad jag kan för att ha ett snyggt utseende och har läst på i olika damtidningar för att få en bild av hur kvinnor vill att en riktig och bra man ska vara och se ut.

Men när jag går på stan och ler emot kvinnor ger de mig en blick som om de ser mig bara som smuts och en loser, vilket gradvis sänker mitt humör under dagen.

Är detta mycket ett storstadsfenomen? Jag är född och uppväxt i ett mindre samhälle på "vichan", men flyttade till den större stad jag nu bor i så fort jag hade möjlighet efter att ha gått ut gymnasiet. då jag var väldigt trött på inskränktheten och den bonniga mentaliteten i min hemkommun och för att det knappt fanns några snygga brudar där utan mest WT-skräpbrudar.

Flyttade till denna större stad för att vidga mina vyer, lära känna nya spännande människor, men inte minst för att kunna ragga på snygga brudar. Jag har gymmat i flera år och ser vältränad och muskulös ut, Jag försöker likna kända skådespelare som är favoriter hos många kvinnor och jag är glad och trevlig mot de flesta jag möter. Men blir som sagt inte klok på kvinnornas mentalitet i den här staden. De är liksom kalla och reserverade, ger på sin höjd ifrån sig ett "Hej" och många kvinnor man ser på stan och ler emot tittar nedlåtande på en med näsan i vädret som om man vore helt ovärdig deras uppmärksamhet.

Detta har gjort mig mer och mer nedstämd och jag har börjat dricka allt mer alkohol för att dämpa mina känslor av värdelöshet och deppighet/sorgsenhet.

Det konstiga är att när jag går på stan berusad har jag MYCKET lättare att få kontakt med kvinnor. Det är som om det är två skilda verkligheter. Men inte fan ska en behöva gå omkring och vara full jämt för att lyckas hos brudarna? Då blir man ju med största säkerhet alkoholist och det är väl det jag är på väg att bli nu.

Så nu funderar jag på att flytta till ett mindre samhälle igen, för även om det finns färre snygga brudar där, så är folket mycket trevligare och tillmötesgående och går inte omkring i någon högfärdsdimma.

Vad tycker ni annars jag ska göra? Någon som kan se/märka vad jag eventuellt gör för fel?

Pratar du om unga kvinnor eller om kvinnor i ts ålder?

Jag fyllde 41 för någon månad sedan. Kanske är jag lite omogen i mitt tänk, men det är i så fall något som hängt med från sena tonåren då man fick höra att man var en tönt eller en mes om man inte var ute och festade varje helg. Jag var en av de där "töntiga" killarna i skolan som inte vågade gå ut och festa för att jag var rädd att åka på stryk bl.a.

Det tar jag igen idag. Jag vill liksom visa att jag också kan fixa till det med brudar, som för att hämnas på dem jag gick i skolan tillsammans med, visa dem vad jag går för helt enkelt. De flesta av mina gamla klasskompisar lever idag lyckliga liv i fina villor, med vackra partners och utlandssemester varje år. Jag är nästan den enda som fortfarande, efter att ha passerat 40-strecket, inte har lyckats med just något. Bor i en vanlig hyresrätt och har ett enformigt jobb och har inte lyckats hitta någon under de 20 år jag levt som singel sedan jag flyttade hemifrån i 20-års åldern.

Men jag har bidat min tid och försökt sätta mig in i vad kvinnor vill ha. Det första jag insåg att jag måste göra var att träna upp min kropp. Ingen kvinna tänder på en man  som inte är vältränad och muskulös. Det blev uppenbart för mig på en dejtingsida på facebook för flera år sen att de killar som tjejerna på den sidan gick igång på var killar med rejäla muskler. Killar som var taninga fick knappt en endaste gilla-markering. Så visst är tjejer ytliga!

Det andra jag insåg att jag måste göra var att skaffa bättre självförtroende och självkänsla, och läste därför olika böcker om personlig utveckling och självförverkligande. Tack vare några av de böcker jag läste vågade jag ta mer plats, vara den jag är och lärde mig förstå att för att vinna måste man våga, och att konkurrensen ofta är hård så det gäller att hugga först innan någon annan gör det. Och så är det ju i dagens verklighet. Kan man inte ta för sig och armbåga sig fram är man i stort sett körd. Ingen människa vill ha med en feg loser att göra som nedvärderar sig själv.

Problemet är att jag ofta måste ta till alkohol för att våga vara den där öppna, gränslösa, pratsamma killen med stort självförtroende som får andra att må bra och vara inspirerande och intressant som person. Det är som att alla begränsningar och hämningar jag har som nykter försvinner och det är bara så jävla skönt när allting går som på räls och man känner sig uppskattad som person av de flesta man möter. Alkohol är verkligen underskattat. Det funkar som smörjmedel i de flesta fall.

Om jag säger såhär: Jag är hellre full och glad och pratar med vackra kvinnor än nykter och blir ignorerad och sedd ner på av kvinnorna.

Valet är ganska enkelt. Livet ska vara roligt, livet ska vara skönt att leva. Och man ska fånga dagen (carpe diem), imorgon kan det vara försent.

Är det inte logiskt av mig?