Anonym (man) skrev 2019-01-30 12:24:54 följande:
Vad är det som är så svårt att förstå att folk inte gillar att deras partner bryter sina löften/överenskommelser?
Ett förhållande grundar sig på att man kan lita på varandra, det gäller inte bara parförhållande utan alla slags förhållanden, även öppna förhållanden. I ett exklusivt förhållande så har BÅDA medvetet valt att ha det så. Så ditt påstående om att det är orimligt att förvänta sig exklusivitet stämmer inte. För om BÅDA valt det från första början så är det väl ganska självklart att det är precis det man förväntas sig av varandra. Och det är absolut ingen fix idé, det är en överenskommelse BÅDA gjort.
Om den ene då ensidigt bryter mot vad han/hon själv valt och kommit överens med sin partner om så är det ju rätt självklart att den andra kommer känna sig lurad och det är då ganska givet att det kommer påverka förhållandet, för vem vill leva med någon som luras och ljuger?
Jag förmodar att du lever i ett öppet förhållande och har därför svårt att förstå dig på monogami, med det du lever i är inte så annorlunda som du tror, det är fortfarande något ni BÅDA kommit överens om och något ni BÅDA förväntar er att båda håller. Den enda skillnaden är att ni kommit överens om att man får ha sex med andra där monogama par kommit överens om att man inte får det. Och om din partner ensidigt skulle fullkomligen skita i vad ni kommit överens om och göra som han vill så skulle nog även du känna dig lurad.
Problemet med otrohet har egentligen inte så mycket med sex att göra utan med att ens partner bryter det man kommit överens om. Om man inte vill leva monogamt så ska man väl i så fall inte självmant ge sig in i ett monogamt förhållande? Varför väljer man medvetet ett monogamt förhållande där man vet att exklusivitet förväntas om man inte vill leva så? Och har man själv valt det så kan man väl sen inte komma och skylla på att förväntningarna är orimliga för det visste man väl redan från första början och kunde ha valt ett öppet förhållande istället?
Om en partner bryter löfte/överenskommelse så beror det med allra största sannolikhet på att båda parter inte helt ömsesidigt känner sig ha avgivit detta löfte på samma bevekelsegrunder.
Exempel: Han kräver ett löfte, det är ett ultimativt krav från hans sida.
Hon älskar honom och vill vara tillsammans med honom och inser att en förutsättning är att hon "ställer upp" på hans krav. Kärleken och viljan är stark så hon avger ett löfte som hon sannolikt menar när hon säger det, men det är alls inte lika starkt implementerat i hela hennes väsen på samma sätt som för honom.
Omständigheter, vi känner alla till de klassiska sakerna.., vid en senare tidpunkt gör att det uttalade löftet inte alls är lika starkt och alls inte har samma innebörd.
Är ett "framtvingat" löfte lika med ett absolut 100% löfte i alla situationer?
De två nämnda personerna svarar självfallet olika på den frågan.
Vilka omständigheter krävs för att ett "framtvingat" löfte ska kunna luckras upp? Hur lång tid ska gå? Vilka vardagliga svikna löften (upplevda svikna löften) ska till för att hans stora/viktiga löfte ska vara ok att rucka på?
För mig är det absolut inte svart eller vitt utan det finns minst 50 nyanser av grått.
Jag är helt övertygad att i de alla flesta exklusiva förhållanden, eller i vilken typ av förhållande som helst, så anser sig inte båda parter ha avgivit detta löfte på absolut och exakt samma bevekelsegrunder. Hon förväntar sig inte exakt samma saker som han förväntar sig. Följaktligen har inte båda exakt samma uppfattning i frågan vid ett senare tillfälle eller när omständigheterna har förändrats.
Återigen, hur den andra väljer att känna sig avgör han själv, om man ser det lite krasst och rent faktabaserat.
Ömsesidigt och "rättvist" s k öppet förhållande tror jag för de allra flesta är en utopi. Som jag sagt tidigare så är det min bedömning att det är högst osannolikt att två individer skulle kunna se exakt lika på en sådan sak.
Hur jag ser på en bruten s k överenskommelse, kanske i någon mån "framtvingad" överenskommelse?, har jag tidigare beskrivit.
När kärlek råder och kanske framförallt när man riskerar att gå miste om den kärleken man vill ha, så kan man nog vara beredd uttala både det ena och det andra löftet. Och vid tillfället mena det. Det ser jag bara som fullt mänskligt och helt naturligt.
Lögner, orättvisor och brutna löften av alla de slag, av olika dignitet, utsätts vi alla för mer eller mindre hela tiden, oavsett vad vi tycker eller oavsett vad vi själva gör.
Vi kan själva välja hur vi tillåter oss att känna inför det och hur vi väljer att låta det påverka våra liv.
För min egen del har jag valt att aktivt jobba med låta mitt liv påverkas så lite som möjligt av känslor omkring orättvisor, lögner, avundsjuka, svartsjuka, etc.
