Otrohet - vad tycker du?

För att man har ett behov av sexuell stimulans från olika människor? På samma sätt som man har ett behov av intellektuell stimulans från olika människor? Låt mig prova detta: Jag har inget emot att folk pratar och diskuterar med varandra, upp och ner, fram och tillbaka med hur många som dom har lust med. Men varför inte göra det innan man gör en överenskommelse [...] med en människa som tror att dessa överenskommelser gäller? Bortsett från den uppenbara protesten att ingen normal människa med självbevarelsedrift öht skulle gå in i en sån överenskommelse (jag bemöter den protesten nedan), skulle du hålla med om att det rimliga svaret på detta vore "för att man har ett behov av intellektuell stimulans från olika människor - inte bara en enda"? På samma sätt är det faktiskt med sex för många av oss.
Fast problemet är ju att majoriteten trots allt anser att man ska vara monogam, och att det inte är ok att ha sex med nån annan vid sidan om. Sannolikheten att man lyckas träffa nån som har samma inställning som man själv är alltså ganska liten... Och vad gör man då om man har träffat sitt livs kärlek och vill leva med den människan i resten av sitt liv, men den råkar vara monogam? Om den människan dessutom älskar en lika mycket tillbaka; om man har ett fantastiskt liv ihop; om man inte kan tänka sig livet utan den... ska verkligen en missriktad syn på trohet få förstöra det? Sen finns det naturligtvis massor av fall med otrohet i förhållanden där den ena partnern bara tröttnat, men där den av olika anledningar inte kan eller vill skiljas, och det är ju ytterligare en diskussion... :)

Min egen erfarenhet i största allmänhet är att det inte fungerar att  söka sig till likasinnade, eller till en annan människa som tycker och är lika som jag.
I verkligheten är det extremt sällan att t ex äktenskap eller sexliv fungerar bäst mellan två precis lika människor. Detsamma gäller ju i arbetslivet.

I terapi eller liknande brukar det klarläggas rätt snart att jag vill inte vara tillsammans med någon som är precis som jag. Inte heller min partner vill vara tillsammans med någon som är precis som hon/han.
Men det kan ta ett tag innan alla på egen hand klarar komma fram till denna insikt, många förstår det kanske aldrig och sliter med det hela livet. De inbillar sig att de vill att deras partner ska tycka och vara lika.
Ofta fungerar det bättre, med t ex sex och äktenskap, om man söker sig till någon som kompletterar en själv (alltså stor skillnad) snarare än en som är och tycker lika.
För att uppnå en särskilt speciell sexuell upplevelse kan det nog snarare vara så att man bör söka en tydlig kontrast till sig själv, eller en kontrast till sin reguljära sexpartner. Kanske tom att man någon gång vill uppleva en rak motsats?

För mig personligen är det inte särskilt sannolikt att två människor i förhållande/äktenskap ser lika på otrohet och/eller på öppet förhållande. Jag skulle snarare säga att i verkligheten är det nog tyvärr osannolikt att båda skulle se exakt lika på sådana frågor.
För mig är det alltså inte ett rimligt krav att ställa och inte ens möjligt tro eller hoppas på att man ska kunna vara helt överens på en sådan punkt.

Glömde visst att bemöta detta :) Alltså, om de allra flesta skulle kräva att man bara pratar och diskuterar med sin partner och inte får ha nåt intellektuellt utbyte med några andra, så skulle man ju i många fall vara tvungen att ingå i en sån överenskommelse om man vill kunna vara med den man älskar, på samma sätt som det nu är med trohet.

Vad är det som är så svårt att förstå att folk inte gillar att deras partner bryter sina löften/överenskommelser?

Ett förhållande grundar sig på att man kan lita på varandra, det gäller inte bara parförhållande utan alla slags förhållanden, även öppna förhållanden. I ett exklusivt förhållande så har BÅDA medvetet valt att ha det så. Så ditt påstående om att det är orimligt att förvänta sig exklusivitet stämmer inte. För om BÅDA valt det från första början så är det väl ganska självklart att det är precis det man förväntas sig av varandra. Och det är absolut ingen fix idé, det är en överenskommelse BÅDA gjort.

Om den ene då ensidigt bryter mot vad han/hon själv valt och kommit överens med sin partner om så är det ju rätt självklart att den andra kommer känna sig lurad och det är då ganska givet att det kommer påverka förhållandet, för vem vill leva med någon som luras och ljuger?

Jag förmodar att du lever i ett öppet förhållande och har därför svårt att förstå dig på monogami, med det du lever i är inte så annorlunda som du tror, det är fortfarande något ni BÅDA kommit överens om och något ni BÅDA förväntar er att båda håller. Den enda skillnaden är att ni kommit överens om att man får ha sex med andra där monogama par kommit överens om att man inte får det. Och om din partner ensidigt skulle fullkomligen skita i vad ni kommit överens om och göra som han vill så skulle nog även du känna dig lurad.

Problemet med otrohet har egentligen inte så mycket med sex att göra utan med att ens partner bryter det man kommit överens om. Om man inte vill leva monogamt så ska man väl i så fall inte självmant ge sig in i ett monogamt förhållande? Varför väljer man medvetet ett monogamt förhållande där man vet att exklusivitet förväntas om man inte vill leva så? Och har man själv valt det så kan man väl sen inte komma och skylla på att förväntningarna är orimliga för det visste man väl redan från första början och kunde ha valt ett öppet förhållande istället?

???
Det fanns mer du glömde att bemöta...

???
Det fanns mer du glömde att bemöta...

Ur ett krasst evolutionspsykologiskt perspektiv ser jag på det så här:

Om jag som man har en kvinna som ligger med någon annan och hon blir gravid, så riskerar jag att lägga energi på att föra andra gener än mina egna vidare, dvs ta hand om hennes barn som jag inte är far till. Därför har naturen gjort så att det känns dåligt att försätta sig i den situationen, eftersom jag vill vara säker på att jag lägger min tid och energi på mina egna barn/gener

Om jag som kvinna har en man som ligger med andra kvinnor riskerar jag att de blir på smällen och han kommer att dela sin tid och energi med dem, dvs lägga energi på gener/barn som inte är mina. 

Av dessa anledningar är vi helt enkelt programmerade att tycka illa om otrohet och välja bort sådana partners. 
Sedan är det naturligtvis stora individuella variationer, vi är ju mycket mer än bara reproduktionsmaskiner nuförtiden, men jag tror ändå det här är väldigt basala instinkter hos de allra flesta. 

Man behöver inte vara exakt lika i alla avseenden, men det är ändå bra om man är överens om vissa grundläggande förutsättningar för förhållandet. En av dessa brukar vara huruvida man ska leva monogamt eller inte.

Ja, blandar man in kärlek också så blir det ju ytterligare en fråga att ta ställning till. Jag kan förstå det mänskliga behovet av att ha ensamrätt till någons kärlek (behovet av att ha ensamrätt till någons kropp kan jag däremot inte förstå öht), men inte heller där tycker jag att man har nån rimlig rätt att kräva det, och därmed heller ingen rätt att känna sig sviken. Man kan bli lessen, men inte känna sig sviken. På samma sätt som många kan känna sig ratade och besvikna när bästa vännen plötsligt anförtror sig till en annan vän. Men få skulle ju få för sig att tycka att bästa vännen hade svikit dem genom att prata med en annan vän.

Det enda sveket jag kan se är att man går emot nåt som man uttryckligen har kommit överens om, men för det första tror jag inte att det är överdrivet många som faktiskt har en uttrycklig överenskommelse (vilket kanske inte spelar så stor roll iofs, för det är så självklart i vårt samhälle att man är trogen att om man inte uttrycker en önskan om motsatsen så tas det för givet), och för det andra så tycker jag att det är lika mycket svek att tvinga in en annan människa i en omöjlig situation... Inget av det är bra - vare sig att tvinga på någon en överenskommelse som inte går att leva upp till, eller att bryta mot en överenskommelse som har gjorts, men eftersom överenskommelsen i de flesta fall inte går att undvika, vad ska man göra?

Om jag hade haft en partner som jag levde ihop med på heltid sas - som jag delade mitt vardagsliv med - och han hade gjort sin älskarinna med barn så hade jag definitivt inte ryckt på axlarna, eftersom vi då hade haft ett barn med i bilden, som har rätt till en närvarande pappa, vilket hade blivit svårt att få ihop. Men det är ju en helt annan sak. Bara själva det faktum att han hade lyckats impregnera henne hade däremot naturligtvis inte påverkat något. 

Men varför är det själviskt och svinigt att vilja ha sexuell stimulans från olika människor, men inte det minsta själviskt eller svinigt - snarare helt och fullt berättigat - att kräva odelad kärlek och odelat sex från en annan människa?

Aldrig någonting överhuvudtaget? Wow. Imponerande :)