Min 13-åring ska bli pappa

Jag har inte läst alla inlägg, så jag ber om ursäkt om detta har sagts tidigare.

Om vi bortser från alla moraliska aspekter, och bara ser rent juridiskt på det här fallet, så ligger det till så här:

Eftersom din son inte är gift med barnets mamma, blir han inte automatiskt vårdnadshavare till barnet. Det är det bara mamman som blir. De kan dock få gemensam vårdnad genom att de skriver under en s.k. faderskapsbekräftelse. Din son är dock inte tvingad att göra det. Så vill han inte ha ansvar för barnet, så kan han bara se till att inte bli vårdndshavare.

Mammans föräldrar har ingen rätt att tvinga er att ha barnet hos er varannan vecka. Var barnet ska bo är en överenskommelse mellan vårdnadshavarna. Även om de har gemensam vårdnad, är det inte självklart att de ska ha växelvis boende. Faktum är att det är vanligt att små barn endast bor hos den ena föräldern, vanligtvis mamman. Detta därför att det anses viktigt att barnet får ha en trygg anknytningsperson. OM din son väljer att bli barnets vårdnadshavare, så det alltså han och barnets mamma som gemensamt bestämmer var barnet ska bo. Flickans föräldrar har inget att säga till om. Om din son och barnets mamma inte kan komma överens om boendet, kan de vända sig till Tingsrätten, som då beslutar i frågan. Tingsrätten utgår dock alltid från barnets, och inte föräldrarnas, bästa.

Jävligt smärtsamt för många. Även psykiskt.

Att tvinga någon till abort är samma sak som att tvinga någon till sex, anser jag.

Är så konfunderad nu. Min son som fyllde 13 nu i mars kom in till mig inatt och berättade att han ska bli pappa. Han har en flickvän som är ett år äldre. Jag har liksom inte haft en tanke på att de skulle ha sex med varandra. Vi pratade lite inatt och han berättade att hon är i v 9 och vill behålla barnet. Min son vill dock att hon gör abort.

Jag ringde flickans föräldrar imorse, de bekräftade både graviditeten och att hon ämnar behålla barnet. De stödjer henne fullt ut i det och tänker inte pressa henne till abort. Hon är alltså 14 år, och min son är 13. De går alltså i högstadiet och ska bli föräldrar.

Men hur ska vi tackla detta?? Ska träffa tjejens föräldrar imorgon, men tydligen kräver hon ha vecka-vecka redan från födseln. Det sa också hennes mamma, att barnet ska vo varannan varannan vecka hos oss, när barnet blivit lite större. Naturligtvis helt omöjligt. Vi kommer inte att ta hand om barnet alls. Jag kommer naturligtvis att stödja min son, vill han inte bli pappa ska han inte bli det heller.

Känner mig så himla konfys så vet inte vad jag ska tänka.. Några tankar?

Bra svar, MEN det är ändå viktigt att påpeka att faderskapsbekräftelse och gemensam vårdnad är olika saker. Faderskapsbekräftelsen MÅSTE han skriva på, vägrar han blir det polis och blodprover och hela köret.

Gemensam vårdnad får han välja om han vill skriva på. Vill han inte ha barnet är det bara att låta bli att bli vårdnadshavare (mammor får dock inte välja, de blir vårdnadshavare vare sig de vill eller inte)

Jag har inte läst alla inlägg, så jag ber om ursäkt om detta har sagts tidigare.

Om vi bortser från alla moraliska aspekter, och bara ser rent juridiskt på det här fallet, så ligger det till så här:

Eftersom din son inte är gift med barnets mamma, blir han inte automatiskt vårdnadshavare till barnet. Det är det bara mamman som blir. De kan dock få gemensam vårdnad genom att de skriver under en s.k. faderskapsbekräftelse. Din son är dock inte tvingad att göra det. Så vill han inte ha ansvar för barnet, så kan han bara se till att inte bli vårdndshavare.

Mammans föräldrar har ingen rätt att tvinga er att ha barnet hos er varannan vecka. Var barnet ska bo är en överenskommelse mellan vårdnadshavarna. Även om de har gemensam vårdnad, är det inte självklart att de ska ha växelvis boende. Faktum är att det är vanligt att små barn endast bor hos den ena föräldern, vanligtvis mamman. Detta därför att det anses viktigt att barnet får ha en trygg anknytningsperson. OM din son väljer att bli barnets vårdnadshavare, så det alltså han och barnets mamma som gemensamt bestämmer var barnet ska bo. Flickans föräldrar har inget att säga till om. Om din son och barnets mamma inte kan komma överens om boendet, kan de vända sig till Tingsrätten, som då beslutar i frågan. Tingsrätten utgår dock alltid från barnets, och inte föräldrarnas, bästa.

Jo jo, men det är ju fortfarande ett extremt mycket mindre ingrepp än att drabbas av vaknätter, dålig ekonomi, låg social status och usla möjligheter till ett bra jobb och egen försörjning resten av livet! För att inte tala om att 18 år framåt bli bunden till killen man hade en tonårsromans med! Då får det kanske vara värt lite smärta en tid. Som någon annan skrev, det är det som är kvinnans nitlott i livet.

Nu kompliceras det hela med att de två biologiska föräldrarna är minderåriga och ännu inte har någon egen bostad och inte kapabla att försörja barnet. Indirekt blir det så att både mor- och farföräldrar får något att säga till om trots att de inte är vårdnadshavare. De kan förklara att de inte tänker agera mamma/pappa till sitt barnbarn och ha det boende hos sig. Deras bebistid är över. Då kan inte den minderåriga pappan/ mamman ha barnet boende hos sig varannan vecka. Inte förrän de själva har en egen bostad och kan försörja sig själva och barnet.

Okej, och förlossningen är inte smärtsam? Dessutom för en liten flickkropp som inte växt färdigt. Det kan även uppstå förlossningsskador.

Föda barnet kan också vara psykiskt smärtsamt. Det finns förlossningsdepression.

Det låter paradoxalt att avstå abort för att undvika smärta. Förlossningen innebär i majoriteten av fallen mycket starkare smärta.