Tror du att vem som helst kan vara otrogen trots att många är övertygade om att de aldrig skulle kunna vara det?
Jag menar inga extrema saker som världens undergång, epidemier osv. Tänk dig världen som idag. Vad hade då kunnat få dig eller din partner att vara otrogen? Hade du varit trogen oavsett?
Men suck. Jag glömmer en hel del idag, och har ju hur mycket som helst att skriva 
.
Jag skulle inte låta mannen bjuda ut mig innan det jag har är avslutat. För om jag går på date så är det jag som är orsaken till skilsmässan i slutändan. Om jag inte vill skiljas från min man, varför skulle jag då ta tillfället att vara otrogen? Då resultatet av otrohet i de flesta fall slutar med bråk, brist på tillit och skilsmässa.
Om jag vill förstöra mitt förhållande. så är det lika bra att göra det på ett snällt och ärligt sätt, genom att avsluta det innan jag påbörjar något nytt. Det handlar inte bara om mina behov och känslor, utan vad mina handlingar gör mot den jag påstår mig älska.
Svarar så gärna hur jag skulle agera. Det är dock svårt eftersom jag troligen aldrig skulle kunna hamna i en exakt likadan situation.
Först och främst hade jag aldrig gått med på att den jag ska leva med är så konflikträdd att den inte klarade av att prata med mig. Vi hade troligen aldrig blivit tillsammans överhuvudtaget För mig är kommunikation så viktigt att det är en av sakerna som får mig att bli förälskad till att börja med. Jag vill ha en partner som lyssnar på mig och som jag kan och vill lyssna på. Jag skulle aldrig känna mig viktig för honom om det jag sa var ointressant, och vad ska jag med en partner till som inte bryr sig om hur jag känner?
Om jag trots allt hade hamnat i den situationen hade jag krävt att vi pratat ut ordentligt. Det hade varit ett villkor om förhållandet ska fortsätta. Kanske bett om professionell hjälp, ifall han är tillräckligt intresserad av att fortsätta vara med mig. Eftersom jag till att börja med aldrig hade blivit förälskad i en konflikträdd man som inte vill lyssna på mig. hade jag antagit att något gått snett med tiden. Vilket skulle innebära att det inte ligger i hans personlighet, utan finns någon bakomliggande orsak att gå till botten med. Då hade professionell hjälp varit ett alternativ, om det inte gick att reda ut själva.
I det fall att ovanstående inte hade hjälpt, hade jag inte haft något problem att avsluta förhållandet. Jag anser att det helt enkelt inte går att leva med någon som inte är intresserad av att kommunicera med mig, eller som inte bryr sig om mina känslor.
Det hade inte haft någon betydelse om jag haft känslor kvar för min partner. För jag hade inte ansett att känslorna var besvarade om han inte var mån om mig.
Jag håller dock med om att man kan få känslor för andra. För min del är det så gott som alltid ett tecken på att jag inte trivts i mitt förhållande, och då är det ingen ide att stanna kvar och vara olycklig ändå.
Nu har jag haft förhållande i över 20 år och ändå aldrig haft tanken på att vara otrogen. Jag är lika ointresserad av det nu som jag var när jag träffade min man.
Det är inte omöjligt att vara stensäker på att man inte ska vara otrogen. För mig har det aldrig funnits ett alternativ om att vara otrogen för att jag helt enkelt aldrig skulle klara av att såra en person jag älskar eller tycker om väldigt mycket. Jag var inte ens intresserad av otrohet i 15- 30 års ålder trots att jag hade flera som uppvaktade mig.
Jag ogillar däremot otrohet så starkt som vissa som haft alkoholiserade föräldrar avskyr alkohol. Jag vet att jag aldrig kommer agera så mot en jag älskar och när mina känslor tar slut så avslutar jag (så som jag alltid gjort).
Jag har inte varit med om otrohet heller så att jag på något vis skulle känna mig berättigad att hämnas eller liknande.
Finns det någon här som tycker det är accepterat att vara otrogen om man har särskilda skäl? Finns det någon här som tycker det är accepterat att vara otrogen oavsett anledning? Motivera svaret :)
Ja, det stämmer jag är känslostyrd. Eftersom jag inte klarar av att såra de jag älskar eller har respekt för så kan jag inte vara otrogen. Jag accepterar att jag inte får alla behov uppfyllda i livet. Jag värderar vad som är viktigast för mig, och försöker få det så bra som möjligt, Vare sig det gäller arbete eller förhållanden.
Tycker det låter konstigt att vi skulle styras så mycket av våra behov och känslor att vi skulle tappa förnuft och tankeförmåga.
Har varit i situationen att jag tappat känslor i förhållande förut. Så kan med säkerhet utvärdera att jag inte skulle vara otrogen. Jag har även blivit kär och förälskad i andra, det säger jag inte emot. Men det är inte detsamma som att vara otrogen, då jag avslutat förhållandet eller lämnat föremålet för förälskelsen.
Jag är ingen romantiker utan en realist.
Jag håller dock med om att man kan få känslor för andra. För min del är det så gott som alltid ett tecken på att jag inte trivts i mitt förhållande, och då är det ingen ide att stanna kvar och vara olycklig ändå.
Nu har jag haft förhållande i över 20 år och ändå aldrig haft tanken på att vara otrogen. Jag är lika ointresserad av det nu som jag var när jag träffade min man.
Fast ibland kommer det ena framför det andra. Man tror(medvetet) att allt är fint i jämförelse och enligt normer, fast det inte är det(medvetet eller omedvetet).
Han/hon är en bra pappa/mamma, det är jämställt, han/hon är min bästa vän, vi har det bra ekonomiskt, vi är överens gällande uppfostran och många andra saker. Man fokuserar på vad man enligt normer utgår ifrån är bra.
Fast det räcker inte. Man har andra behov. Rätt vad det är visar det undermedvetna sig. Ett behov man inte ens visste att man hade i rätt/fel ögonblick.
OBS! Det finns gott om förhållanden där man uppfyller de flesta behoven. Det finns många scenarion där man inser där och då vad man saknar och inte agerar. Jag varken uppmanar till, eller försvarar otrohet.
Det är en anledning och förklaring till varför det inträffar. Sedan finns det beteende kring och konsekvenser av beslutet. Att berätta eller inte berätta. Förstående partner eller ej. Etc.
Jag tror inte att man tvärsäkert kan veta hur man ska bete sig i en situation man aldrig ställts inför innan man verkligen upplever den.
Ja, det stämmer jag är känslostyrd. Eftersom jag inte klarar av att såra de jag älskar eller har respekt för så kan jag inte vara otrogen. Jag accepterar att jag inte får alla behov uppfyllda i livet. Jag värderar vad som är viktigast för mig, och försöker få det så bra som möjligt, Vare sig det gäller arbete eller förhållanden.
Tycker det låter konstigt att vi skulle styras så mycket av våra behov och känslor att vi skulle tappa förnuft och tankeförmåga.
Har varit i situationen att jag tappat känslor i förhållande förut. Så kan med säkerhet utvärdera att jag inte skulle vara otrogen. Jag har även blivit kär och förälskad i andra, det säger jag inte emot. Men det är inte detsamma som att vara otrogen, då jag avslutat förhållandet eller lämnat föremålet för förälskelsen.
Jag är ingen romantiker utan en realist.