Tror du att alla kan vara otrogna?

Jag har genom hela livet haft och har fortfarande en hög sexdrift, jag skulle ändå aldrig vara otrogen. 
Då skulle jag avsluta den relation jag har. 

Jag skulle nog svara att en majoritet skulle vara otrogna vid vissa specifika tillfällen - "tillfället gör boven". Samtidigt tror jag att det finns vissa personer som aldrig under några som helst omständigheter skulle vara otrogna.

Jag la ju bara in en annan förklaring. Och det jag beskrev har jag för övrigt sett på riktigt, när vi - på en kvinnlig arbetsplats - fick en ny, manlig, chef. Han såg ut som Gregory Peck i ansiktet, likheten var otrolig! Samtidigt som han var ÄNNU mer attraktiv p.g.a. att han även hade stark muskulatur och var sportig och atletisk, vilket väl Gregory Peck inte var så mycket.

Alla kvinnor från 18 till 60 blev som galna! Och chefen var inte sen att utnyttja det heller. Spelade nog ingen roll hur eventuella partners därhemma var... Alla har ju s.a.s ett pris, och den mannen var ett mycket högt pris.

Nej, för det handlar om moral och inte om sex. För vissa, inklusive mig själv, är det helt otänkbart att vara otrogen. 

Det har inte med kåthet eller lust att göra. Jag är en tänkande människa och jag skulle aldrig göra det valet att vara otrogen. Precis som jag inte skulle göra andra saker som jag anser är fel moraliskt. 

Jo, visst är det så. Många av dem som aldrig varit otrogna, har aldrig haft någon möjlighet att vara det heller - eller i alla fall inte med någon som de själva finner attraktiv. De saknar socialt liv, befinner sig i aldrig i sammanhang där det finns alkohol, personer av motsatt kön och i rätt ålder, och sovrum. Och de är inte särskilt attraktiva för det motsatta könet. Då är det enklare att vara moralisk och sätta sig på höga hästar!

På samma sätt är det lättare att gå i kloster, om man vet med sig att man inte skulle ha stora chanser att gifta sig och få en familj ändå. Det är ett mycket större offer för en supersnygg man eller kvinna, som skulle ha haft alla möjligheter att välja äktenskapspartner. Jag noterade förresten när jag såg en dokumentär om unga klosternoviser och nunnor i Tyskland nyligen, att de alla var påfallande fula. (OK jag är lite OT nu.)

Jag får en känsla av att du försöker normalisera otrohet, att det är det man normalt väljer och att det bara är udda människor som inte är otrogna. Vad får dig att tro det?

Är det helt otänkbart att helt normala människor som har alla möjligheter att vara otrogna om de vill VÄLJER att inte göra det?

Hypotetiskt talat nu:

Vi säger att du älskar din man och han älskar dig och är den finaste människan du mött. Men han är extremt konflikträdd och vill därför aldrig prata djupare än väder och vind. (Exemplet kan i princip handla om vad som helst) Detta stör dig och får dig att må dåligt. Varje gång du försöker dig på ett samtal där han ska ha en egen åsikt så blir han tyst och tvekar tills du ger upp. Han vågar inte ens svara på vad han tycker om en tråd här på fl.

En del lämnar direkt när de inte får gehör men så finns det den lojala typen som vill jobba på problemen, ta upp det ofta men ändå inte nå fram, eller accepterar och låter det vara så de mår dåligt av det istället. Gräset är ju oftast inte grönare och det är jobbigt att bryta upp.

Låtsas i denna vevan att det börjar en ny kollega på jobb. Du ska lära upp och visa runt i några veckor och måste därför vara nära honom hela arbetspasset. Efter några dagar har du pratat med honom om allt det du skulle vilja att din man kunde. Och du får äntligen upplopp för det du saknar och har behov av. Känslorna blir starkare. Du tycker plötsligt att han är snygg. Du tänker på vad du har på dig och hur du ser ut. Någon tid senare pirrar det när du tänker på honom. Ni klickar såå bra. Och han är singel och har varit ärlig med att han gillar dig och skulle vilja bjuda ut dig.

Är detta fel? På vilket sätt? Vad tycker du att man ska göra i ett sånt här läge där slumpen fört ihop dig med en man som är helt kompatibel med dina egna värderingar. Ska man gå hem och berätta för sin man så man kan planera skilsmässa eller öppet förhållande? Ska man låta känslorna rinna ut i sanden? Ska man göra slut med den man älskar och byggt ett helt liv med? Svara om du vill!

Svarar så gärna hur jag skulle agera. Det är dock svårt eftersom jag troligen aldrig skulle kunna hamna i en exakt likadan situation.

Först och främst hade jag aldrig gått med på att den jag ska leva med är så konflikträdd att den inte klarade av att prata med mig. Vi hade troligen aldrig blivit tillsammans överhuvudtaget För mig är kommunikation så viktigt att det är en av sakerna som får mig att bli förälskad till att börja med. Jag vill ha en partner som lyssnar på mig och som jag kan och vill lyssna på. Jag skulle aldrig känna mig viktig för honom om det jag sa var ointressant, och vad ska jag med en partner till som inte bryr sig om hur jag känner?

Om jag trots allt hade hamnat i den situationen hade jag krävt att vi pratat ut ordentligt. Det hade varit ett villkor om förhållandet ska fortsätta. Kanske bett om professionell hjälp, ifall han är tillräckligt intresserad av att fortsätta vara med mig. Eftersom jag till att börja med aldrig hade blivit förälskad i en konflikträdd man som inte vill lyssna på mig. hade jag antagit att något gått snett med tiden. Vilket skulle innebära att det inte ligger i hans personlighet, utan finns någon bakomliggande orsak att gå till botten med. Då hade professionell hjälp varit ett alternativ, om det inte gick att reda ut själva.

I det fall att ovanstående inte hade hjälpt, hade jag inte haft något problem att avsluta förhållandet. Jag anser att det helt enkelt inte går att leva med någon som inte är intresserad av att kommunicera med mig, eller som inte bryr sig om mina känslor.

Det hade inte haft någon betydelse om jag haft känslor kvar för min partner. För jag hade inte ansett att känslorna var besvarade om han inte var mån om mig.  

Glömde besvara detta:

"Är detta fel? På vilket sätt? Vad tycker du att man ska göra i ett sånt här läge där slumpen fört ihop dig med en man som är helt kompatibel med dina egna värderingar. Ska man gå hem och berätta för sin man så man kan planera skilsmässa eller öppet förhållande? Ska man låta känslorna rinna ut i sanden? Ska man göra slut med den man älskar och byggt ett helt liv med? Svara om du vill!"

Jag hade inte planerat öppet förhållande i detta fall. Just för att den nya mannen skulle vara överlägsen, och det är inte rättvist för någon. I detta fall hade jag nog föredragit att vara med den nya mannen, och då tror jag det är svårt att få ett öppet förhållande att fungera. 

I mitt nuvarande förhållande säger jag alltid till om det är något som bekymrar mig eller om jag är trött på något. Det innebär inte att vi bråkar om småsaker utan vi säger ifrån om vi anser att det är tillräckligt viktigt för vårat förhållande. Om man inte kan kommunicera med varandra tappar man närheten och vänskapen i förhållandet, och då är det svårt att vara nöjd med det man har.

Jag har för mig att jag läste någonstans förut att kommunikationsproblem var det absolut vanligaste orsaken till att förhållanden tog slut.

Det här tycker jag är klokt skrivet om förhållanden. 
https://stegforhalsa.se/tecken-pa-att-mitt-forhallande-inte-fungerar/

Det motsäger ändå inte varandra. Och du skrev uttryckligen att du inte höll med om resonemanget.

Och du är helt insnöad på sex och utseende. Det är inte de flesta. Framförallt inte när det gäller kärlek som är din andra faktor. Alla tyckte säkert att han var snygg och läcker, men det triggar varken kärlek eller otrohetstankar.