Tror du att alla kan vara otrogna?

Jag har genom hela livet haft och har fortfarande en hög sexdrift, jag skulle ändå aldrig vara otrogen. Då skulle jag avsluta den relation jag har. 

Vad tror du då om att kombinera realist och känslomänniska i detta scenario:

Din partner uppfyller inte riktigt dina känslokrav och då säger realisten i dig att du inte är lycklig och borde göra slut. Känslomänniskan tänker på barnen och det gemensamma livet. Hon gräver ner sig och blir deprimerad. Sexlusten tvinar och mannen är jämt sur och det hela blir en ond cirkel. Du fördriver tiden med ett mobilspel och det plingar till i chatten. Ett privat meddelande från en man vars meddelande tilltalar dig till den grad att du svarar. Konversationen är sen igång. Du skrattar för första gången på länge och ett leende sprider sig i ansiktet. Nu fortsätter spela och skriva vänskapliga meddelanden. Du öppnar upp dig och berättar att du har en man och barn men är lite olycklig. Han berättar att han skilt sig förra året och hur skönt det var att ta steget. Du får förtroende för mannen och ser fram emot era chattstunder. Realisten i dig säger åt dig att lägga ner men förhandlar samtidigt med dina känslor om att det funkar eftersom ni chattar på ett vänskapligt plan och allt är oskyldigt. Du fortsätter chatta ett par månader sen märker du att känslorna för honom är starka. Han uppfyller all glädje i din gråa vardag. Du inser snart att du är förälskad. Och då bekänner han att han är kär i dig. Du har nu olika val. Vad gör du?

Om jag blev uppriktigt förälskad i en annan? 
Ja, då avslutar jag min gamla relation innan jag påbörjar en ny. Jag har aldrig varit otrogen och kommer aldrig vara det. Jag blir dock inte så lätt förälskad, det tar väldigt lång tid att vinna mitt hjärta. 

Jo, jag är helt säker. Har jag inte varit det på snart 47 år så kommer jag inte börja vara otrogen nu heller. 

Hypotetiskt talat nu:

Vi säger att du älskar din man och han älskar dig och är den finaste människan du mött. Men han är extremt konflikträdd och vill därför aldrig prata djupare än väder och vind. (Exemplet kan i princip handla om vad som helst) Detta stör dig och får dig att må dåligt. Varje gång du försöker dig på ett samtal där han ska ha en egen åsikt så blir han tyst och tvekar tills du ger upp. Han vågar inte ens svara på vad han tycker om en tråd här på fl.

En del lämnar direkt när de inte får gehör men så finns det den lojala typen som vill jobba på problemen, ta upp det ofta men ändå inte nå fram, eller accepterar och låter det vara så de mår dåligt av det istället. Gräset är ju oftast inte grönare och det är jobbigt att bryta upp.

Låtsas i denna vevan att det börjar en ny kollega på jobb. Du ska lära upp och visa runt i några veckor och måste därför vara nära honom hela arbetspasset. Efter några dagar har du pratat med honom om allt det du skulle vilja att din man kunde. Och du får äntligen upplopp för det du saknar och har behov av. Känslorna blir starkare. Du tycker plötsligt att han är snygg. Du tänker på vad du har på dig och hur du ser ut. Någon tid senare pirrar det när du tänker på honom. Ni klickar såå bra. Och han är singel och har varit ärlig med att han gillar dig och skulle vilja bjuda ut dig.

Är detta fel? På vilket sätt? Vad tycker du att man ska göra i ett sånt här läge där slumpen fört ihop dig med en man som är helt kompatibel med dina egna värderingar. Ska man gå hem och berätta för sin man så man kan planera skilsmässa eller öppet förhållande? Ska man låta känslorna rinna ut i sanden? Ska man göra slut med den man älskar och byggt ett helt liv med? Svara om du vill!

Vet att du menar hypotetiskt och andra problem kan komma senare men om det är något man stör sig på och mår dåligt av...extremt konflikträdd inget man helt plötsligt råkar bli, problemet har ju varit där sen dag ett.

De som lämnar direkt ger ju upp väldigt snabbt men de som accepterar har ju också av någon anledning gett upp, för att det är jobbigt att bryta upp?

Har man varit tillsammans i många år kan det vara svårt att bryta men i övriga fall har man nog en del att jobba på själv och är man kvar i ett dåligt förhållande eller bara saknar känslor för att man inte vill bryta upp kommer gräset alltid att vara grönare.

Om man inte mår bra i förhållandet är det då inte bättre att lägga korten på bordet och ställa ultimatum? Saknar man känslor är det ju bättre att jobba på att bryta än att glida med i förhållandet. Jag tror att man blir mer stärkt som person om man bryter upp än att gå och vänta på att det dyker upp något bättre, hur blir det om nästa förhållande inte funkar?

"Är detta fel? På vilket sätt?"

Ditt exempel utesluter inte att man avslutar den gamla relationen först.

Det hade varit en helt annan sak om förhållandet är bra men man håller gärna lite koll ifall gräset är lite grönare.

Har du haft samma partners hela tiden? Och vad har du gjort när sexlusten varit sämre eller sexlivet sämre? Likaså känslolivet. Hur har du löst det?

Jag håller delvis med dig här. Men inte när det gäller ultimatum.

Jag kan ta ett exempel från verkligheten istället.

Min sambo har lovat mig att laga en sak (vill inte gå in på detaljer men jag kan inte påverka det) sedan dag ett. Jag har verkligen försökt allt för att få honom att förstå hur viktigt det är för mig att han fixar den här saken och han säger att han ska ta tag i det. Men inget händer. Igår frågade jag honom vad jag ska göra för att få honom att göra det. Han sa att jag inte kunde påverka honom alls. (Han är sjukt envis) Då frågade jag om det bara fanns två val. Dumpa eller acceptera och sluta tjata. Han sa ja. Alltså kan man säga att jag har 1 val nu. Jag får slänga ut honom trots att jag älskar honlm och allt annat är bra. Alltså ställa ultimatum. Nu vet jag att det inte kommer att hjälpa. Jag måste samla kraft så jag överhuvudtaget är beredd på att skiljas åt. Annars är mitt ultimatum helt tomt, precis som hans löfte.

Jag kan ocå välja att göra som ditt exempel. Fortsätta relationen men samtidigt spana på andra för att vara beredd..

I vilket fall som helst så känns det inte rätt att göra så. Det hade sårat mig enormt om jag vetat att min sambo spanar på andra tänkbara flickvänner.

Hur tänker du när du menar ultimatum?

Finns det någon här som tycker det är accepterat att vara otrogen om man har särskilda skäl? Finns det någon här som tycker det är accepterat att vara otrogen oavsett anledning? Motivera svaret :)

Sex är en vattendelare för min del, jag vill inte och skulle inte ha ett sexlöst förhållande. Skulle sexlivet bli sämre på ett sätt som gör att jag bedömer det som utsiktslöst att det skulle hämta sig inom en tid som jag finner vara acceptabel och möjlig att förhålla mig till skulle jag avsluta relationen. 

Även om du älskade din partner, och ni hade yngre barn och villa, bil etc?

Det var det som hände mig, min sambo blev allt sjukare och nu har vi inte haft sex på över fem år. Men det är ju då jag måste vara stark och ta hand om sambon och barnen. Att lämna alla i sticket för att få sex vore synnerligen egoistiskt.