R84 skrev 2019-10-28 07:24:59 följande:
Men WOW WOW WOW!! Grattis! Jag som precis skrev att det där händer även utanför Hollywood-film ibland! Haha! Jag med mina gravidhormoner blev helt tårögd när jag läste om ditt plus. Fick såna flashbacks från i augusti när vi fick vårt plus efter allt kämpande och alla motgångar!
Molvärk är vanligt under graviditeten. Jag har haft det till och från. Det är att livmodern växer. Jag har också haft stickande känsla i ljumskarna och det sa barnmorskan är ligamentssmärta. Jag tyckte det var lite jobbigt i början att det gjorde ont, men så fick jag intala mig själv att det är fullt naturligt att det ömmar när livmodern växer.
Jag förstår din känsla av att du tror att det kommer att skita sig, men försök tänka positivt att du nu är GRAVID! Läste på ett forum en gång om någon vars barnmorska hade sagt: du väntar barn, inte missfall. Det är bra att ha i åtanke att det är vanligt med missfall men det är fortfarande vanligare att det blir ett barn. Det som funkade för oss var att ta det i delmål. Vi bokade in inskrivning i ca v7-8. Sen gick vi på ett privat vaginalt ultraljud i v 9 (landstinget gör inget förrän v 11). Sen tidigt ultraljud hos barnmorskan v11 och kub v13. När vi lämnade kuben bestämde jag mig för att jag måste börja njuta av graviditeten. Jag gör kanske bara det här en gång och då vill jag inte gå alla 40 veckorna och må dåligt mentalt. Det är inte rätt för varken mig eller barnet. Nu räknar vi ner till RUL om 4 v. Känns enormt långt borta! Efter det är årsskiftet målet för då är vi i v 24/25 och då brukar de ju säga att barnet kan gå att rädda om något händer. Så delmål funkar för oss! Men som sagt...... försök tänka att även om missfall är vanligt så är ett barn vanligare!
Som sagt GRATTIS!!!
Haha! Ja det var snurrigt med alla mina inlägg där ;) Ja jösses, det känns för bra för att vara sant! Jag vill verkligen kunna tänka att jag är gravid men det går inte riktigt... Tack ändå :) När testet räknade ner till resultatet gick min puls i taket, nät plusset kom fram började jag gråta. Det bara rann. Lika mkt nästan som när vi fick beskedet att det skulle vara svårt att få barn på egen hand och med egna ägg. Förstår att du fick flashbacks! Hoppas nu den lille saken vill stanna!
Jag kunde inte sova i natt, slumrade väl men låg och tänkte på allt möjligt. Försökte slappna av men då värkte det i magen. Det känns verkligen inte bra med all värk och flytningarna har tilltaget sen några dagar så tror ju det är mens på g hela tiden... Det här är en lika stor psykisk påfrestning som att få veta att man kanske aldrig kan bli gravid. Men det gick ju iaf, så oavsett hur det slutar kan det gå! Det är ju positivt! Igår kändes det lite som håll. Nu cyklade jag till jobbet (8km) och fick lite samma håll-känsla. Det är väl okej att cykla? Gud, jag kan ingenting om detta... Ska det verkligen redan värka såhär? Jag tror ju bara att jag är typ max 14dagar efter ägglossning...
Jag tror också på delmål. Måste hänga upp det på något känns det som. Jag tror vi får göra som ni gör helt enkelt. Tänk vad långt ni ändå kommit i processen! Det var också väldigt klokt sagt av barnmorskan! Det hade nog varit lättare att tänka så om jag hade haft normal chans att kunna bli gravid.
Det här med syskon är svårt... Men det låter som en klok idé att man sätter en gräns för antal försök om man behöver ge sig in i ivf-karusellen. Köra på på vanligt sätt är ju dock inga konstigheter! Kanske kan kroppen slappna av på ett annat sätt om man redan har ett barn. Många som adopterat för att de inte kan få barn, lyckas ju ändå efter en adoption t.ex. Men nu gäller det att fokusera på barnet du har i magen! :)
Ska det verkligen värka hela tiden? I princip gör det det för mig. Och så flytningarna... Blir tokig!
