• Tue 27 Aug 2019 16:36
    17385 visningar
    205 svar
    205
    17385

    Låg AMH värde

    Hej,

    Startar denna chatt för att jag undrar om det är fler som är i min situation eller som varit men lyckats bli gravida.

    Jag började en utredning med Sophiahemmet och det kom fram att jag hade AMH värde på 0.3 och då var jag 36 år. Har nu gjort tre IVF försök. 2 lede till insättning av embryo men som inte ledde till graviditet. Den tredje IVF behandlingen var vi tvungna att avbryta för att det ledde bara till en äggblåsa som var för liten att ta ut.

    Det känns så trist att IVF försöken inte har resulterat i graviditet och jag blir stressad av att tiden går så snabbt och jag blir äldre (fyllde 37 i år). 

    Har börjat äta D-vitiamin, omega 3, folsyra och B-vitamin, eftersom att jag har läst att det är bra för äggkvaliteten. 

    Är i nuläget inte så jättesugen på äggdonation. 

    / allt gott
    L
  • Svar på tråden Låg AMH värde
  • Sat 26 Oct 2019 17:50
    R84 skrev 2019-10-26 07:53:10 följande:

    Du ska inte klandra dig själv för det! Som du skriver..... Alla hanterar det på olika sätt och det viktiga nu är att du är medveten om det och är villig att göra något åt det. Svårt att veta hur du ska göra...... för om 1-2 månader inte gör någon märkbar skillnad på äggreserven, men kosttillskott och viktnedgång kan påverka äggkvaliten...... ja då kanske det är värt att vänta?

    Usch.... jag vet den där känslan när någon nära berättar. Det är jobbigt. Jag har bekanta som hunnit få både två och tre barn under de åren som vi har försökt. Som har barn med kanske 12-13 månaders mellanrum. Det gör ont! Jag har tänkt många gånger att om vi inte hade fått missfall våren 2016 så hade vi snart firat en treåring härhemma. Så sjukt! Samtidigt så tänker jag att det var någon mening med det också. Jag och min man har tex lärt känna varandra bättre och kommit varandra närmre. Jag har lärt mig jättemycket om mig själv. Jag har lärt mig hantera fysiska och psykiska hinder på ett sätt som jag aldrig hade gjort för 3-4 år sen. Så jag tror trots allt att detta gjorde gott också!

    Tack! Jag tror att allt det har kommit genom alla år av kamp. Som sagt..... har lärt mig hantera saker på helt andra sätt. När vi började försöka bli gravida och kände att det började bli tungt var min inställning att blir det inte naturligt blir det inte barn alls. Jag kunde inte alls tänka mig adoption (som var det enda jag kände till). Då sa jag till min man: om vi inte kan få barn på naturlig väg så blir det inga barn. Då får vi göra slut och så får du träffa någon som kan ge dig det. För mig tror jag att det ändrades någonstans efter att vi hade gjort vår utredning. Den visade förvisso att inget är fel på någon av oss, men då började jag kika lite på adoption. Jag började lyssna på poddar om ofrivillig barnlöshet. Började bearbeta att om ivf inte funkade..... vad skulle vi göra då? När vi gjorde först ivfen och utfallet blev rätt kasst kände jag att det här kommer inte att funka. Jag kände det i hela kroppen! Jag började söka ännu mer information och hittade äggdonation. Vågade testa tanken och helt plötsligt en dag förra vintern kändes det så självklart! Det var så det skulle vara. Jag hade aldrig någon genpanik för jag var så inställd på att det var så det skulle bli. Därför blev jag så chockad när läkaren i Ryssland tyckte vi skulle gå på ivf med babygaranti. Hon var helt övertygad om att min ålder var nyckeln till att det skulle funka trots lågt amh och dåliga ivfer härhemma. Hon nämnde såklart äggdonation och frågade hur vi ställde oss till det, men var noga med att säga att vi är långt ifrån där ännu. Det kändes så tudelat. Bra för att hon trodde på mig, men samtidigt var jag så rädd över att det inte skulle funka och bara ta tid så donation kändes snabbare och enklare. Haha! Även om jag ju vet att det inte är enkelt, men du förstår kanske hur jag menar? Så....... jag ska inte sitta här och låtsas som att det har varit ett enkelt Beslut, men jag tror att jag har hunnit bearbeta så mycket under 3,5 år och kommit fram till vad som är allra viktigast.... så när vi väl ställdes inför de tuffa besluten och vägskälen så hade jag redan bearbetat det så då var valet enkelt. Låter kanske flummigt men det är så jag tänker. Att när jag väl vågade börja kolla åt andra håll och acceptera att det är vår verklighet så var det inte ett svårt beslut längre.


    Tack! :) svårt att inte klandra sig själv känner jag. Jag brukar vara min största fiende. Det lät på läkaren som att det inte fanns någon anledning att vänta och på nått sätt att detta var sista chansen. Sen sa hon att hon inte tyckte vi skulle vänta längre än 1-2 månader. Sättet hon lade fram allt på fick det att låta som att det ändå var lite panik. Gynekologen vi gjorde utredningen hos sa till mig när jag frågade om när jag hamnar i klimakteriet att: det kan vara idag, imorgon eller om ett halvår. Det är svårt att veta. Något längre perspektiv än ett halvår hade han inte... Jag tänker också på alla sjukdomar som kommer med vintern och som kanske inte direkt booztar behandlingen. Allt ska ju liksom klaffa.

    Ja,jag förstår att många hinner både ikapp och förbi på så lång tid som ni försökt. Så är det ju. Det är bara nått man måste genomlida. Samtidigt tycker jag ofta ovissheten och tankarna om när en viss kompis ska skaffa barn är värre. Bättre att veta på nått sätt. Beskedet om att de är gravida är värst tycker jag. Sen kan man ju få mysa med barnet och det är ju trevligt :) Får verkligen hoppas att allt sker av en anledning! Ni får fokusera på det ljusa i ert liv nu!

    Det låter inte alls flummigt. Det låter som att du prövat det mesta och tänkt i nya banor med ett enda mål: en bebis! Om målet är så starkt gör man väl mkt för att nå det och när behandlingar fallerar kan man ju ge upp eller ge sig på det som kan fungera. Man har ju inte heller all tid i världen och måste göra val. Du gav inte upp utan anpassade dig till nya förutsättningar. Tycker att det låter väldigt starkt av dig! Du måste ha lärt dig väldigt mkt om dig själv och det är ju en vinst det med. Jag har redan sagt till min sambo att vi såklart kan göra slut, för jag förstår att han har alla möjligheter att hitta en ny tjej och få barn. Det lät ju som ett av dina första steg också. Hoppas att jag och min sambo blir starkare av den här resan precis som ni blivit!

    En fråga som ligger lite i framtiden nu såklart, men om ni vill ha syskon. Kommer ni satsa på äggdonation direkt då?
  • Sat 26 Oct 2019 17:54
    KajsaLouise skrev 2019-10-26 17:50:23 följande:

    Tack! :) svårt att inte klandra sig själv känner jag. Jag brukar vara min största fiende. Det lät på läkaren som att det inte fanns någon anledning att vänta och på nått sätt att detta var sista chansen. Sen sa hon att hon inte tyckte vi skulle vänta längre än 1-2 månader. Sättet hon lade fram allt på fick det att låta som att det ändå var lite panik. Gynekologen vi gjorde utredningen hos sa till mig när jag frågade om när jag hamnar i klimakteriet att: det kan vara idag, imorgon eller om ett halvår. Det är svårt att veta. Något längre perspektiv än ett halvår hade han inte... Jag tänker också på alla sjukdomar som kommer med vintern och som kanske inte direkt booztar behandlingen. Allt ska ju liksom klaffa.

    Ja,jag förstår att många hinner både ikapp och förbi på så lång tid som ni försökt. Så är det ju. Det är bara nått man måste genomlida. Samtidigt tycker jag ofta ovissheten och tankarna om när en viss kompis ska skaffa barn är värre. Bättre att veta på nått sätt. Beskedet om att de är gravida är värst tycker jag. Sen kan man ju få mysa med barnet och det är ju trevligt :) Får verkligen hoppas att allt sker av en anledning! Ni får fokusera på det ljusa i ert liv nu!

    Det låter inte alls flummigt. Det låter som att du prövat det mesta och tänkt i nya banor med ett enda mål: en bebis! Om målet är så starkt gör man väl mkt för att nå det och när behandlingar fallerar kan man ju ge upp eller ge sig på det som kan fungera. Man har ju inte heller all tid i världen och måste göra val. Du gav inte upp utan anpassade dig till nya förutsättningar. Tycker att det låter väldigt starkt av dig! Du måste ha lärt dig väldigt mkt om dig själv och det är ju en vinst det med. Jag har redan sagt till min sambo att vi såklart kan göra slut, för jag förstår att han har alla möjligheter att hitta en ny tjej och få barn. Det lät ju som ett av dina första steg också. Hoppas att jag och min sambo blir starkare av den här resan precis som ni blivit!

    En fråga som ligger lite i framtiden nu såklart, men om ni vill ha syskon. Kommer ni satsa på äggdonation direkt då?


    Det tar ju tre månader för ett ägg att utvecklas i den sista fasen så för att se förbättringar i äggkvaliten efter förändringar man gjort är det bra att ge det tre månader :) ifall du vill ha en positiv grej med att vänta lite!
  • Sat 26 Oct 2019 19:28

    Tänker om mina egna ägg är för dåliga helt enkelt.. att gå vidare med äggdonation istället.


    KajsaLouise skrev 2019-10-25 22:30:40 följande:

    [/quote]

    Jag hade också hoppats få letrozol, men icke. Jag har ingen ägglossning alls... Funkar det för dig är det ju kanon att få försöka tills ni bestämt er om ivf! :) Hoppas på goda besked nästa vecka för dig! Varför har ni funderat på äggdonation, om jag får fråga? Jag hamnar säkert där om jag ska kunna få barn. Är därför intresserad över hur folk tänker kring det. Vi har försökt i 15 månader typ. Jag ville börja ett år innan vi till slut började och har tänkt på barn och längtat i flera år, så det känns som en evighet.


  • R84
    Sat 26 Oct 2019 23:52
    KajsaLouise skrev 2019-10-26 17:50:23 följande:

    Tack! :) svårt att inte klandra sig själv känner jag. Jag brukar vara min största fiende. Det lät på läkaren som att det inte fanns någon anledning att vänta och på nått sätt att detta var sista chansen. Sen sa hon att hon inte tyckte vi skulle vänta längre än 1-2 månader. Sättet hon lade fram allt på fick det att låta som att det ändå var lite panik. Gynekologen vi gjorde utredningen hos sa till mig när jag frågade om när jag hamnar i klimakteriet att: det kan vara idag, imorgon eller om ett halvår. Det är svårt att veta. Något längre perspektiv än ett halvår hade han inte... Jag tänker också på alla sjukdomar som kommer med vintern och som kanske inte direkt booztar behandlingen. Allt ska ju liksom klaffa.

    Ja,jag förstår att många hinner både ikapp och förbi på så lång tid som ni försökt. Så är det ju. Det är bara nått man måste genomlida. Samtidigt tycker jag ofta ovissheten och tankarna om när en viss kompis ska skaffa barn är värre. Bättre att veta på nått sätt. Beskedet om att de är gravida är värst tycker jag. Sen kan man ju få mysa med barnet och det är ju trevligt :) Får verkligen hoppas att allt sker av en anledning! Ni får fokusera på det ljusa i ert liv nu!

    Det låter inte alls flummigt. Det låter som att du prövat det mesta och tänkt i nya banor med ett enda mål: en bebis! Om målet är så starkt gör man väl mkt för att nå det och när behandlingar fallerar kan man ju ge upp eller ge sig på det som kan fungera. Man har ju inte heller all tid i världen och måste göra val. Du gav inte upp utan anpassade dig till nya förutsättningar. Tycker att det låter väldigt starkt av dig! Du måste ha lärt dig väldigt mkt om dig själv och det är ju en vinst det med. Jag har redan sagt till min sambo att vi såklart kan göra slut, för jag förstår att han har alla möjligheter att hitta en ny tjej och få barn. Det lät ju som ett av dina första steg också. Hoppas att jag och min sambo blir starkare av den här resan precis som ni blivit!

    En fråga som ligger lite i framtiden nu såklart, men om ni vill ha syskon. Kommer ni satsa på äggdonation direkt då?


    Jag känner igen det där med att vara sin största fiende..... jag har också lätt för att hamna där. Min man har svårt att förstå det men jag har alltid känt att det är lättare att klandra mig själv än någon annan. Då tycker han att jag är för hård mot mig själv, vilket han har rätt i....

    Jadu..... egentligen kanske ni bara ska köra då? Tänker om det är nu eller i januari så har det ju gått några mer månader och då kanske det har blivit sämre?

    Ja jag har lärt mig mycket genom de här åren. Lärt mig hantera saker på ett helt annat sätt så det är skönt att se att det har gett något. Jag tror att det är viktigt att hitta varandra i allt. Lyssna på varandra, ge varandra utrymme, bli arga på situationen, ta pauser från allt (vi åkte på spa bland annat), kramas, acceptera att vi hanterar saker olika osv. Att inte vända sig från varandra i sorgen.

    Alltså...... jag har alltid tänkt att jag ska ha två barn. Det har liksom alltid varit det självklara. Men under de här åren som har gått har jag accepterat att jag kanske bara får ett barn. Till och med det har stundtals känts avlägset. Just nu känner jag sån tacksamhet och respekt över att jag faktiskt kanske kanske kanske kan få ett barn. Om jag skulle försöka tänka steget längre (vilket är svårt för jag knappt vågar lita på att det här ska gå vägen) så känner jag nog såhär..... jag kommer att vilja försöka på egen hand ganska kort efter förlossning. Eller ja.... jag vill låta kroppen läka ordentligt och så först, men du förstår kanske vad jag menar? Om det inte funkar vet jag helt ärligt inte om vi orkar oss in i en runda till med allt vad behandlingar innebär. Jag vet inte om vi kommer att tycka att det är värt det. Då vill jag nog hellre lägga min energi och kärlek på det barnet vi har. Men det är så svårt att säga helt säkert! Jag kanske sitter här om ett år och tänker helt annorlunda!

    Hur har det känts med en dag distans till allt?
  • Sun 27 Oct 2019 19:33
    Bellaa123 skrev 2019-10-26 17:54:53 följande:

    Det tar ju tre månader för ett ägg att utvecklas i den sista fasen så för att se förbättringar i äggkvaliten efter förändringar man gjort är det bra att ge det tre månader :) ifall du vill ha en positiv grej med att vänta lite!


    Mm, jag gjorde förändringarna för typ en vecka sen så det kanske inte hinner med ändå ;) Men det är klart, ur den aspekten vore det ju bättre att vänta.
  • Sun 27 Oct 2019 19:33
    bonzo skrev 2019-10-26 19:28:16 följande:

    Tänker om mina egna ägg är för dåliga helt enkelt.. att gå vidare med äggdonation istället.


    Okej, hoppas på bra besked nu då!
  • Sun 27 Oct 2019 19:41
    KajsaLouise skrev 2019-10-27 19:33:07 följande:

    Mm, jag gjorde förändringarna för typ en vecka sen så det kanske inte hinner med ändå ;) Men det är klart, ur den aspekten vore det ju bättre att vänta.


    Det hinner säkert hjälpa lite ändå :)
  • Sun 27 Oct 2019 19:48
    R84 skrev 2019-10-26 23:52:37 följande:

    Jag känner igen det där med att vara sin största fiende..... jag har också lätt för att hamna där. Min man har svårt att förstå det men jag har alltid känt att det är lättare att klandra mig själv än någon annan. Då tycker han att jag är för hård mot mig själv, vilket han har rätt i....

    Jadu..... egentligen kanske ni bara ska köra då? Tänker om det är nu eller i januari så har det ju gått några mer månader och då kanske det har blivit sämre?

    Ja jag har lärt mig mycket genom de här åren. Lärt mig hantera saker på ett helt annat sätt så det är skönt att se att det har gett något. Jag tror att det är viktigt att hitta varandra i allt. Lyssna på varandra, ge varandra utrymme, bli arga på situationen, ta pauser från allt (vi åkte på spa bland annat), kramas, acceptera att vi hanterar saker olika osv. Att inte vända sig från varandra i sorgen.

    Alltså...... jag har alltid tänkt att jag ska ha två barn. Det har liksom alltid varit det självklara. Men under de här åren som har gått har jag accepterat att jag kanske bara får ett barn. Till och med det har stundtals känts avlägset. Just nu känner jag sån tacksamhet och respekt över att jag faktiskt kanske kanske kanske kan få ett barn. Om jag skulle försöka tänka steget längre (vilket är svårt för jag knappt vågar lita på att det här ska gå vägen) så känner jag nog såhär..... jag kommer att vilja försöka på egen hand ganska kort efter förlossning. Eller ja.... jag vill låta kroppen läka ordentligt och så först, men du förstår kanske vad jag menar? Om det inte funkar vet jag helt ärligt inte om vi orkar oss in i en runda till med allt vad behandlingar innebär. Jag vet inte om vi kommer att tycka att det är värt det. Då vill jag nog hellre lägga min energi och kärlek på det barnet vi har. Men det är så svårt att säga helt säkert! Jag kanske sitter här om ett år och tänker helt annorlunda!

    Hur har det känts med en dag distans till allt?


    Det är fantastiskt med personer som din man som inte är så självkritiska! Man ska inte vara det!

    Det är ju det jag är rädd för. Jag hade ett grav.test kvar hemma som jag tog idag. Tog det för att jag inte kan lite på mig själv om vi kommer till en ev "ruvning", eller vad det kallas. Det sjuka är att det visar två streck, men båda strecken ser lite felplacerade ut. Inte mitt i fönstret där de brukar vara (stavtest). Teststrecket ser dessutom lite skadat ut så jag tror inte det är nått. Det hade ju varit som en sån riktig Hollywoodfilm om det visar sig att jag är gravid, haha! Sambon är också skeptisk till strecken. Men vi tänkte ändå se det som ett tecken och satsa på ivf nu om mensen kommer.

    Låter som kloka ord! Särskilt det att man ska ha förståelse för varandras sätt att hantera sorgen/frustrationen. Vi hanterar det olika. Jag vill höra sambon prata om det, sambon är dock gärna tyst. Men man måste ju ta tillvara på varandra såklart!

    Jag förstår dig precis och hade nog känt likadant. Det viktiga är ju det barnet som finns, inte det som inte finns. Ni kan ju "försöka utan att försöka". Ingen press, inget skydd. Som den här gången, det gick ju nu fast ni inte riktigt hade det i tanken. :) Förstår också att ni i så fall kör igång så fort kroppen fått läka. Det är så mycket negativ energi när allt är så svårt, så ska man orka kämpa mitt under småbarnsåren... Det är ett beslut för framtiden, det växer säkert fram. Var bara nyfiken på hur du tänkte :)

    Jag tänker lite nu att jag faktiskt har allt att vinna på att köra igång direkt. Det kan ju fortfarande komma fler chanser med nya förutsättningar om denna gången inte blir av. Lika bra att köra?! :) Men jag har vänt och vridit på det här många ggr senaste dygnen.

    Hur mår du? Berättat de goda nyheterna för fler nu?
  • Sun 27 Oct 2019 20:41
    R84 skrev 2019-10-26 23:52:37 följande:

    Jag känner igen det där med att vara sin största fiende..... jag har också lätt för att hamna där. Min man har svårt att förstå det men jag har alltid känt att det är lättare att klandra mig själv än någon annan. Då tycker han att jag är för hård mot mig själv, vilket han har rätt i....

    Jadu..... egentligen kanske ni bara ska köra då? Tänker om det är nu eller i januari så har det ju gått några mer månader och då kanske det har blivit sämre?

    Ja jag har lärt mig mycket genom de här åren. Lärt mig hantera saker på ett helt annat sätt så det är skönt att se att det har gett något. Jag tror att det är viktigt att hitta varandra i allt. Lyssna på varandra, ge varandra utrymme, bli arga på situationen, ta pauser från allt (vi åkte på spa bland annat), kramas, acceptera att vi hanterar saker olika osv. Att inte vända sig från varandra i sorgen.

    Alltså...... jag har alltid tänkt att jag ska ha två barn. Det har liksom alltid varit det självklara. Men under de här åren som har gått har jag accepterat att jag kanske bara får ett barn. Till och med det har stundtals känts avlägset. Just nu känner jag sån tacksamhet och respekt över att jag faktiskt kanske kanske kanske kan få ett barn. Om jag skulle försöka tänka steget längre (vilket är svårt för jag knappt vågar lita på att det här ska gå vägen) så känner jag nog såhär..... jag kommer att vilja försöka på egen hand ganska kort efter förlossning. Eller ja.... jag vill låta kroppen läka ordentligt och så först, men du förstår kanske vad jag menar? Om det inte funkar vet jag helt ärligt inte om vi orkar oss in i en runda till med allt vad behandlingar innebär. Jag vet inte om vi kommer att tycka att det är värt det. Då vill jag nog hellre lägga min energi och kärlek på det barnet vi har. Men det är så svårt att säga helt säkert! Jag kanske sitter här om ett år och tänker helt annorlunda!

    Hur har det känts med en dag distans till allt?


    Men gud, jag tog ett nytt graviditetstest nu. Vi köpte ett CB digitalt med plus/minus förut. Vi tog det ihop jag och sambon. Det visade plus. Men jag har mensvärk sen flera dagar tillbaka, är andfådd för minsta lilla ibland tycker jag, mår illa till och från (kommer kraftigt ibland, särskilt när jag inte ätit på en stund), men allt det tror jag bara hörde till just mens och en infektion (har lite ont i halsen). Jag är i chock. Även om det skiter sig, för det måste det ju göra, det är för bra för att vara sant, så ger det ändå hopp.
  • Mon 28 Oct 2019 05:07

    Wow! STORT grattis! Det funkar när man minst anar det :) Kanske bra med förkylning då ditt immunförsvar är upptaget med annat..


    KajsaLouise skrev 2019-10-27 20:41:28 följande:

    Men gud, jag tog ett nytt graviditetstest nu. Vi köpte ett CB digitalt med plus/minus förut. Vi tog det ihop jag och sambon. Det visade plus. Men jag har mensvärk sen flera dagar tillbaka, är andfådd för minsta lilla ibland tycker jag, mår illa till och från (kommer kraftigt ibland, särskilt när jag inte ätit på en stund), men allt det tror jag bara hörde till just mens och en infektion (har lite ont i halsen). Jag är i chock. Även om det skiter sig, för det måste det ju göra, det är för bra för att vara sant, så ger det ändå hopp.


Svar på tråden Låg AMH värde