Låg AMH värde

Okej. Man får se bilder på donatorn som barn iaf, det är ju fint. Mina systers barn är alla tre små kopior av min syster. Jag hör ju mamma och mormor kommentera det hela tiden. De ser även likheter med andra släktingar i barnen. Jag är så orolig vad de skulle säga om jag fick ett barn med donerade ägg. De kan ju inte säga att det är likt mig... Vad säger man om någon tycker det? Känns bara knäppt allt just nu. Jag har verkligen inte smält detta än. Jag förstår ändå hur du resonerar, du får allt att låta så logiskt. Finns ju ingen garanti för att ett biologiskt barn skulle vara likt mig ändå såklart.

Jag förstår vad du säger. Återigen, det låter så logiskt. Men ja, jag måste nog fundera och kanske rent av prata med någon. Just nu känns det som att jag bara försöker landa i beskedet om att jag sannolikt inte kan få barn med egna ägg. Har väl försökt landa i det ett tag nu, men det har inte gått så bra... Önskar att jag vore så förståndig som du låter och tänkte på detta som du gör.

Hur var helgen? Vad sa alla när ni berättade? :)

Barnet kan ju bli likt dig på andra sätt. Tex i hur han/hon är som person. Det kan ju barnet ärva från dig genom din uppfostran. Cilla som har jag vill ha barn-podden säger det om sin dotter. Att dottern är lik henne till sättet och att folk i hennes omgivning tycker att de är lika. Även om de inte är det till utseendet.

Gällande din familj..... tror du att de kommer att reagera så starkt som du tror? Om de vet att det är den här vägen eller inget barn alls? Tror du inte att de kanske förstår det och stöttar er i det beslutet? Jag trodde att mina föräldrar skulle tycka att vårt val var märkligt och konstigt men de var helt förstående! De vet hur mycket jag älskar barn och att jag vill bli mamma. Sen var det för dem en okänd väg och de hade lite frågor, men samtidigt en så stor förståelse i att det var den vägen vi behövde gå. De ställde också frågan om hur det kändes för mig att det inte skulle bli mina gener, men var såååå förstående när de hörde mitt svar. Att det som var viktigast var att jag skulle få bli mamma och även få vara gravid. Därav att äggdonation var mer aktuellt än adoption. Jag tror bara att det är viktigt att man är trygg i sitt beslut och presenterar det som det självklara valet.

Låt det ta tid att landa där jag landade. Ta hjälp av någon som kan få dig att bearbeta det och gå vidare!

Har ni funderat mer på att köra på ett ivf-försök för att se vart det leder?

Det gick bra! Min chefs reaktion var nästan bäst. Önskar att jag hade filmat hans reaktion för den var obetalbar! Mamma och pappa blev också superglada och förvånade. Imorgon berättar vi för makens pappa.

Jo, så är det ju såklart. Man formas ju väldigt mkt av sin uppväxt! Jag ska börja lyssna på den där podden...

Gud jag vet verkligen inte hur våra familjer kommer reagera! I början tänkte jag att mamma nog skulle stötta oss, men jag blir mer osäker. Kanske för att jag själv inte vet var jag står. Tror väl eg inte att mamma skulle säga nått annat än att vi ska testa donation om det är enda sättet, men jag kan inte slå bort tanken på att hon kommer bli besviken, att hon kanske inte tycker om det barnet lika mkt som sina andra barnbarn. Pappa är svår att veta vad han tänker, han brukar inte prata känslor på det sättet. Usch, jag vet verkligen ingenting! Jag kanske inte ska prata med dem om detta förrän vi har bestämt hur vi ska göra? Vi ska till ivf kliniken i veckan för ett möte. Antar att de kommer ge sin syn på om det ens är värt att testa med mina ägg. Ställer in mig på att så inte kommer vara fallet. Kanske kan det bli lättare att ta ställning till äggdonation när jag vet att det är enda alternativet. Jag älskar också barn, det vet mina föräldrar men när syskonen har sagt att de vill mostrar har jag bara sagt "Nä, jag är för gammal". Mest för att slippa svara på fler frågor, ge hopp osv. Jag vet inte vad de tror om mina stora drömmar om barn.

Jag ska försöka landa! Tack!

Angående ivf-försöket... Jag vill verkligen försöka om vi får. Domen kommer säkert på torsdag. Jag köper aldrig nått dyrt till mig själv, åker sällan på resor... Jag vill lägga pengarna på detta om det betyder att jag får en chans. Sambon känns med på det tåget också. Men vi får se vad läkaren säger.

Nämen så härligt! Vad sa chefen? Förstår att dina föräldrar blev förvånade ;) och jag kan nog förstå deras glädje! :)

Svårt..... Jag upptäckte att det var rätt skönt att få stödet. Men.... Om de nu kan reagera genom att vara lite oförstående till ert val så kanske ni ska bearbeta det själva först och vara säkra på vilken väg ni ska gå. Så ni inte påverkas för mycket av det de säger. Å andra sidan så kan det ju vara så att de inte reagerar som du tror och hjälper dig mot rätt riktning. Jag tror att du får gå på magkänslan.

Om du känner så ska du som sagt kanske testa ett försök. Men lyssna in vad de säger och ta ett beslut efter det. Sen är det nog bra om ni redan innan bestämmer hur mycket ni ska försöka. Tex att ni bestämmer att ni gör ett försök och genererar det inget så går ni vidare. Så ni inte går upp helt i det och lägger massa pengar på något läkarna inte tror på. Det är nog lätt att man fastnar i snurran och tänker - nästa gång går det, nästa gång går det. Men så är förutsättningarna inte riktigt sådana och så har man lagt tid och pengar på något som inte funkar.

Jag mailade min chef förra tisdagen och skrev att jag behövde prata med honom så om han hade vägarna förbi så fick han gärna komma förbi (vi sitter inte på samma ställe och han är iväg rätt mycket). Då svarade han att han inte kunde ses förrän på fredagen. Så när vi hade kallpratat lite och gått och satt oss i enrum sa han nervöst: alltså jag har mått så dåligt sen ditt Mail. Jag har haft en så stor klump i magen över vad du har att säga. Det har varit så jobbigt. Då sa jag: jag var förvånad över att du lät det gå tre dagar. Jag trodde du skulle ringa. Men du får tänka såhär: om jag hade velat säga upp mig hade jag inte velat vänta tre dagar. Då sa han: jag har försökt tänka så också men samtidigt kan jag ju inte vara säker. Så.... nu får du faktiskt berätta. Mitt svar: jag är gravid. Alltså Hans min........ Det var typ glädje, lättnad, förvåning, chock och alla känslor på en och samma gång. Så stammade han fram: är det sant? Det är ju helt fantastiskt! Sen gav han mig en stor kram och så fick jag berätta om allt som hade hänt under de 10 senaste veckorna. Han var helt chockad och såklart väldigt glad. Haha! Och fick ganska mycket huvudbry för han inte riktigt vet hur han ska ersätta mig..... Jag sitter på en position som är väldigt viktig för honom. Han skulle ha svårt att ersätta mig (eller kommer att ha rättare sagt). när jag har haft för hög arbetsbelastning så har han alltid varit rädd för att något ska hända mig eller att jag ska säga upp mig. Då har han halvt seriöst, halvt på skoj sagt att om jag skulle komma med en uppsägning så hade hans skrivit på sin och lagt i samma kuvert. Men han är ju superglad för vår skull för han vet hur himla tufft vi har haft det! Sen ur egosynpunkt är det såklart väldigt skönt att höra att jag är lite oersättlig.....

Igår berättade vi för min makes pappa och hans sambo. Vi hade köpt en liten napp som jag satte en lapp på med texten: hej farfar! Kan du passa min mapp till jag kommer i slutet av april? Sen lade i den under servetten i hans tallrik. De blev jätteglada! De hade såklart pratat sinsemellan om huruvida vi vill ha barn eller inte. Så de blev jätteglada och förstod hur jobbigt vi måste ha haft det. Vi berättade kort om vad vi har gått igenom. Ikväll ska jag berätta för några kompisar. Sen mer familj kommande veckan. Haha! Oklart om det gör det hela mer verkligt för mig för det känns fortfarande så konstigt att jag har en bebis i magen.....

Jag skulle verkligen behöva stödet. Måste nog ta och diskutera vad vi vill med sambon först. Om donation är enda vägen så tror jag det kan vara lättare både för familjen och oss själva att komma fram till hur vi ställer oss till det hela. Berättade allt för en kompis idag när vi fikade. Började givetvis gråta. Det kändes ändå skönt att berätta för någon.

Du har en bra poäng i att vi bör sätta gränser för vad vi är beredda att göra/betala. Det är ju slitigt! Är så nervös inför imorgon.

Haha! Vilken fin chef du har! Verkligen roligt att vara så oersättlig! Vilken kul historia också! :)

Jag blir så rörd när jag läser allt du skriver. Tänk att ni helt plötsligt fick uppleva allt detta positiva! Allas fina reaktioner! Fantastiskt! Hoppas dina kompisar blev lika glada dem!

Jag skulle verkligen behöva stödet. Måste nog ta och diskutera vad vi vill med sambon först. Om donation är enda vägen så tror jag det kan vara lättare både för familjen och oss själva att komma fram till hur vi ställer oss till det hela. Berättade allt för en kompis idag när vi fikade. Började givetvis gråta. Det kändes ändå skönt att berätta för någon.

Du har en bra poäng i att vi bör sätta gränser för vad vi är beredda att göra/betala. Det är ju slitigt! Är så nervös inför imorgon.

Haha! Vilken fin chef du har! Verkligen roligt att vara så oersättlig! Vilken kul historia också! :)

Jag blir så rörd när jag läser allt du skriver. Tänk att ni helt plötsligt fick uppleva allt detta positiva! Allas fina reaktioner! Fantastiskt! Hoppas dina kompisar blev lika glada dem!

Då tycker jag att du ska hitta stödet! Jag tror att dina nära och kära kommer att förstå mer än vad du tror! Vad sa din kompis? Det är okej att gråta för det är rent ut sagt förjävligt att hamna i den här situationen!

Jag tror att det går bra imorgon. Lyssna in vad läkaren säger och väg in oddsen för att det ska gå. Sen bestäm hur ni går vidare. Jag tror att som jag har skrivit innan att äggdonation känns så främmande för många för att det inte har gjorts i Sverige. Ge det några år så kommer det att vara lika socialt accepterat som adoption. Jag menar.... tänk för x antal år sen när det var ovanligt med ivf-barn...... idag är det så mycket mer vanligt än man tror!

Ja han är fin min chef! Hans stöd och förståelse under det här senaste året har varit enormt!

Men tack!!! Det värmer! Det är okej att skriva att du inte vill höra för jag vet själv hur jobbigt det är! Vännerna blev superglada! Och de var väldigt förstående och stöttande i att vi har haft det jobbigt. Det är liksom skönt att kunna få berätta den roliga nyheten samtidigt som att de får veta vad vi går igenom.

Berätta gärna hur det gick med läkarbesöket!!

Hej! Det kändes verkligen fint att få stödet och slippa hålla uppe en fasad. Kompisen blev ledsen eftersom hon vet hur mkt jag vill detta. Hon sa inget konkret om donation, men lät inte negativ kring det heller. Min kompis är en väldigt klok person som gjort en enorm personlig resa. Jag tror hon är mer öppen för alternativa lösningar än vad en normal person är.

Nu är läkarbesöket över. Det var en trevlig och lugn läkare. Även sköterskorna kändes fantastiska! Läkaren tyckte att vi skulle göra ett försök. Hon sa att det problemet som vi vet finns är den låga äggreserven. Det är inte säkert jag svarar tillräckligt bra på stimuleringen och hon ville inte att vi skulle ha alltför stora förhoppningar. Men tyckte absolut det var värt ett försök! Om det inte blir några ägg så är det nog tyvärr ett tecken på att vi inte ska fortsätta försöka med ivf på egna ägg. Om det blir ägg kan ju kvalitén vara kass. Eftersom det sannolikt inte blir många ägg så är ju risken att inget duger. Det kan var otur isf och det kan gå bättre vid en nytt försök, sa läkaren. Eftersom jag har några extra kilon frågade jag om det också. Hon tyckte att det inte var nått att hänga upp sig på, att det inte var en stor övervikt. Hon verkade inte heller tycka att vi skulle vänta mer än 1-2 månader med att köra igång. Jag borde få en blödning snart och då kan vi börja om vi vill. Det är dock inte helt säkert jag får en blödning och då måste jag äta Provera först. Vi måste starta senast 6 december för att hinna innan klinikens julledighet. Jag vill väldigt gärna inte få julen förstörd så jag tänker att antingen kör vi så fort som möjligt eller i januari. Svårt val dock, men jag tänker såhär. Jag kan iofs gå ner några kilo i vikt om vi kör igång i januari, inte säkert att vi får fram fler ägg för det eller att det går bättre för det. Kvalitén på äggen kanske kan bli bättre om jag äter kosttillskott i tre månader före ivf men inte heller det är en garanti och de lär knappast ge mig fler ägg. Eftersom det kända problemet just nu är äggreserven är det väl bara att köra? Den kan ju bara bli sämre egentligen. Vad tror du?

Jag tror du har helt rätt i det här med att det okända skrämmer och visst är det säkert så att donation kommer bli något som är helt självklart för de flesta om några år.

Såklart du får berätta om dina bra upplevelser för mig! Du är ju en solskenshistoria, något jag hoppas jag också kan bli! Kul att få berätta sådana nyheter! :) Och så snällt av dig att tänka på mig och ville dela din kompis berättelse med mig! Det ger tröst faktiskt! Det är ju egentligen självklart att det kan bli så även om man inte är lik varandra till utseendet. Egentligen har jag nog inget emot att barnet inte skulle bli likt mig, så tjusig är jag inte ;) Men det är ändå en stor sak som jag tänker på, så tack för att du delade med dig. Jag ska tänka på det! Jag kan ju också tycka att donation ändå gör att det blir mer mim bebis än om jag hade adopterat. Alltså, till en början. Tror man skulle älska barnet oavsett men att få bära det inom sig och vara med från starten måste ju ge ett liknande band som om ägget vore ens eget. Nu flummar jag iväg. Det har varit en lång dag, hoppas du kan tyda det jag skrivit. :)

Jag glömde skriva... Kostnaden för det här försöket är 40 000 kr om det blir ägguttag. Om det inte blir ett ägguttag betalar vi 10 000 kr. 10 000 kr är såklart mkt pengar, men det är ju verkligen värt den chansen känner jag. Plus att det kan ge mig en större möjlighet att acceptera donation.

Vilken klinik går ni på? :)