Anonym (Tjocka Märta) skrev 2020-01-19 18:10:55 följande:
Först vill jag säga att jag inte gjorde den här tråden med några tankar på förändrig alls. Det var inte trådens syfte från början. Jag var nyfiken på om någon hade något svar på varför jag inte går ner i vikt när jag äter så lite som jag enligt experimentet i december går, som kom sig av att jag och en kollega pratade om våra respektiva matintag för att hon kommenterade hur lite jag äter till lunch. Tråden startades alltså inte som ett klagomål på att jag inte går ner i vikt för att jag försöker gå ner i vikt, för det försökte jag inte alls, utan det var en fråga om något som förvirrade och fortfarande förvirrar mig. Jag vet hur jag har blivit så tjock som jag är men jag förstår inte varför jag fortfarade är det när jag äter mindre än jag borde enligt uträkningar som finns och enligt feedback från min kollega.
För att svara på din fråga:
Jag har ingen aning. Det var därför jag gjorde tråden. Jag fattar inte. Om det är som alla sager kalori in - kalori ut så borde jag inte vara överviktig. Ändå så är jag det. Ingen i tråden verkar kunna eller vilja ge mig något slags svar på det utan ifrågasätter mest vad jag äter och även hur mycket, trots att själva mängden kalorimässigt är under vad flera appar och hemsidor uppskattar att jag ska äta för att hålla vikt, och tjafsar om läsk och pengar hit och dit.
Så. Tack för att jag fick skriva av mig lite.
Hejsan TS!
Jag är absolut ingen matspecialst och har själv aldrig haft svårt att hålla vikten. Har (åtminstone än så länge) väl mer eller mindre varit det man kan kalla "naturligt slank". Men mat överlag intresserar mej, eftersom jag hållit på en hel del med idrott och också gärna försöker äta hälsosamt och rent, i den mån som jag orkar bry mej. (Att hela tiden hålla på att "vakta" med maten är ju jobbigt!)
Hur som haver. På Netflix har de haft en massa intressanta dokumentärer om mat. Där har de bl.a.tagit upp att det inte nädvändigtvis är så enkel matematik osm "en kalori in, en kalori ut", utan typen av mat som vi får vår näring ifrån så påverkar kroppen olika. Tror det var nån annan som var inne på det redan också (har i ärlighetens namn inte orkat läsa hela tråden, vara dina svar samt citaten i dom).
Om jag minns rätt så fungerade det exemeplvis så, att socker. Okej. Man får en massa kaorier från socker och snabba kolhydrater. Så det är ju liksom en bov i sig. Men samtidigt så kickar sockerintaget igång kroppens insulinproduktion, och insulinet i blodet gör att energiupptaget i kroppen effektiviseras. Alltså, får man i sig socker och snabba kolhydrater så är det inte bara kalorierna från själva maten man får i sig, utan allt annat du äter i samband med detta så tar kroppen upp extra effektivt dessutom. Det blir alltså typ dubbel effekt. Menade dom enligt den teorin.
Så till exempel att dricka läsk till maten (som du ju sagt att du inte gör, men bara som ett exempel) så gör alltså enligt den teorin att kroppen tar upp mycket mer energi/kalorier av den mat äter. Och ju mer raffinerat/rent socker, desto värre. För de menade väl också, att om man får si sig socker från t.ex. frukt och grönt, så var det nåt i den naturliga maten (fibrerna?) som på nåt sätt otverkade den här reaktionen i kroppen. Höll det mer i balans.
Kontentan av det hela var väl ändå i princip att ju mer naturlig mat man äter, desto bättre klarar kroppen av att processa den i en hälsosam balans. Dvs. undvik halvfabrikat och väldigt processad mat, vitt socker/sirap och snabba kolhydrater.
En annan intressant teori jag sett, tror det också var i en Netflix-dokumentar, var fenomenet om förändrad ämneomsättning. Tror man kan googla sig till många intressanta artiklar om det också. De hade väl undersökt (knappast vetenskapligt) hur det gått för folk som bantat ner sig väldigt mycket. Typ deltagare i Biggest Loser etc. Visade sig att de som lyckats gå ner mycket i vikt hade väldigt svårt att hålla vikten efteråt. En "en kalori in, en ut"-teorin, samt enligt "normal" uträkning av vilken kalorimängd man behöver för att bibehålla sin vikt, så skulle ju dessa deltagare, efter att ha bantat, kunna gå tillbaka till ett "normalt" kalori-intag på säg typ 2000 kcal per dag för en kvinna.
Men det gick inte. Gjorde de det så gick de upp i vikt igen. De måste alltså forsätta leva på "svältdiet", inte för att gå ner i vikt, utan helt enkelt bara för att kunna bibehålla den vikt de nu hade.
Teorin där var att då kroppen en gån samlat på sig massa fettlager, så är den ytterst motvillig att slappa det. Blir väl som nån slags försvarsmekanism. Jag menar, om man tänker att vi levt ute i naturen hela tiden så är det ju bara bra med ett så effektivt näringsupptag som möjligt, och har vi en gång samlat på oss en bra reserv så vill inte kroppen släppa det. Ifall det kommer svälttider senare. Typ.
Så de hade underskt det här och konstaterade att de som en gång varit rejält överviktiga fick en förändrar ämnesomsättning, som gjorde det extremt svårt för dom att dels gå ner i vikt samt dels att senare bibehålla den vikten. De kunde alltså helt enkelt inte just göra något åt det. Åt de "normalt" blev de feta.
Nu har jag ju tyvärr inga källor att hänvisa till. Och är ju som sagt var absolut ingen expert. men jag tror personligen att det absolut att det här med näring och mat kan vara mycket mer komplext än "en kalori in - en kalor ut". För dom allra flesta är det kanske just så simpelt. T.ex. själv har jag ju i yngre år, av en eller annan anledning, nån gång velat gå ner några kilo. och det lyckades, trort att jag åt både godis och chips ibland. För att jag helt kallt räknade kaloriet. Men, tror också att det inte är så simpelt för alla, samt också det att ju äldre man blir (eller kanske också överlag ju mer påfrestningar man utsatts för, där ju levda år är en påfrestning för kroppen), desto känsligare blir man för allt annat och desto mer kan dessa andra faktorer påverka en.
Långt svar, men hoppas att det kanske gav dig några tankar om vad du kunde försöka googla vidare på, ifall du är intresserad av detta :)
