Styvmamma-upproret

Tappar ni inte respekten för pappan? Personligen tycker jag det inte finns något mer avtändande än en pappa som behandlar sina halvvuxna barn som bebisar.

Tappar ni inte respekten för pappan? Personligen tycker jag det inte finns något mer avtändande än en pappa som behandlar sina halvvuxna barn som bebisar.

Saker som händer o sker där o då som jul o födelsedagar är svåra att komma ifrån men det här med att följa med till min familj när vi åker iväg under lov är inte längre aktuellt. Det deppar han över för det händer mycket kul i stan där min släkt bor men så går det när man inte har pli på sina barn.

Att ha drömmar om en enad familj är sunt och det har många av oss haft o där det funkar är det fantastiskt. Ofta gör det inte det o då får man helt enkelt konstatera att det inte funkar.

Snart är tråden uppe i 1000 svar!

Vad härligt att du mår bra i din relation och med din bonus! Ledsen att du blivit så tråkigt bemött här.

Jag lever inte längre med föräldern till min bonus, men jag och barnet (nu ungdomen) har fortfarande kontakt. Hen kommer regelbundet hem till oss och ibland gör vi egna saker bara hen och jag. Både mitt ex och den andra föräldern är positiva till vår relation. Om mina barn blir lika härliga ungdomar som hen är så kommer jag att bli glad.

Du Sean som har skrivit så mycket i tråden utan att vara i vår sits kanske skulle kolla in tråden Anmäld till soc pga förlossningsdepression som ligger uppe nu. En nyförlöst förstagångsmamma som lever i styvfamilj med sin mans barn sedan tidigare. Mannen väljer att jobba på annan ort dom veckor han inte har sin äldste 11-åring. Sedan kommer han hem och leker pappa andra veckan när han äldste son är med. Ts har blivit förlossningsdeprimerad och självmordsbenägen. Jag vet inte hur det var med er övriga styvmammor som råkade illa ut när era bebisar var nyfödda men min sambo betedde sig precis så här: var en engagerad pappa när bonusbarnen kom, försvann helt till sitt jobb andra veckan. Kvar var jag med bebisen. Detta är tyvärr ett vanligt fenomen och det är så fruktansvärt sorgligt att fler nyblivna mammor i styvfamiljer råkar illa ut. Detta måste komma ut till allmänheten.

Har bara läst början av tråden så är inte riktigt uppdaterad. Att många styvmammor drabbas av förlossningsdepression förvånar mig inte o jag tycker att de kanske borde klassas som en riskgrupp. Sen att vissa ska in här nu o peta på att hans ?äldre barn är viktigast? o ?hon får skylla sig själv? är helt irrelevant faktiskt. Om mamman till hans yngsta barn stukar under på köpet på ett eller annat sätt så drabbar det alla inblandade på ett negativt sätt. För då får han ta hand om den minsta helt o hållet så då blir det inte lika mycket över för de äldre barnen. Det gynnar liksom INGEN! Förlossningsdepressioner kan man inte ta lätt på.

Själv hade jag nog klarat mig om det inte vore för min sambo, hans ex o barn. Jag levde liksom i ett inferno. Var varannan vecka innan men samma dag jag kom hem från BB så flyttade hans barn i äldre tonåren in på heltid hos oss, blev inte informerad om detta men hans ex hade sagt åt honom det att syskon ska leva på heltid med varann. Under de 10 pappadagarna såg jag knappt röken av honom för den tiden la han på de stora medans jag låg i sängen o kämpade med att få igång amningen. När dagarna var slut så började han jobba heltid igen plus att han då reste mycket i sitt jobb. Hemma var jag med bebis o deras tonåringar medans han jobbade. När han kom hem så var han alltid ångestfylld av dåligt samvete mot mig men innan han ens hann komma in innanför dörren så var de på honom som en hök! När jag sen försökte mig på att våga mig ut lite med min bebis på barnvagnspromenader så ringde hans barn till sin mamma o snackade skit om att jag hade lämnat den ena helt själv hemma. Detta var tydligen fruktansvärt upprörande. Dagen efter pratade min sambo med mig om att barnens mamma tyckte att jag misskötte anknytningen till alla syskonen dåligt så att det måste jag jobba på. Han hade dessutom lovat barnen att de alltid skulle få vara med om vi gjorde nåt. Och så var det, vi tog en barnvagnspromenad ensamma det första halvåret tror jag o det slutade med gråt o skrik från hans barn. Så här såg det ut, de betedde sig heeeeelt sjukt, likaså exet och vad gör karln? Han vågar inte gränsa deras sjuka beteenden så istället kastade han mig framför bussen.

Sakta men säkert bröts jag ner o blev extremt skotträdd eller hur man ska säga. Jag fick ångestattacker av all stress o av det ständigt skrikandet PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA. Än idag får jag dejavun o börjar skaka när barn o t o m mitt eget säger det uttrycket högt. Första halvåret var vidrigt! Sen började jag komma tillbaks till mig själv igen o vad hände då? Jo jag blev förbannad o då ändrades ett o annat kan jag tala om.

Som sagt så är jag vuxen o visste att jag träffade en man med barn. Men jag valde faktiskt självmant en man med stora tonåringar just för att jag trodde att såna var mer självgående o jag ville inte ha en man med små barn, men med facit i hand hade det inte spelat nån roll. Så jag tycker inte att jag förtjänade det där överhuvudtaget faktiskt. Och tiden kan jag aldrig dra tillbaks men jag önskar att ingen annan ska få gå igenom det där.

Det är fruktansvärt det du har upplevt. Men du är tyvärr långt ifrån ensam. Det låter som om du har PTSD. Vilket är vanligt för kvinnor som får förlossningsdepression. Känner så med dig, har varit precis där. Man glömmer aldrig.

Jag håller med om detta, det är inte lätt att komma ut i verkligheten när allt tidigare varit tillrättalagt. Det med ett speciellt beteende känner jag igen helt och hållet.

Min släkt bjuder aldrig in särkullarna för det finns ingen anledning för dem att göra det, de har inget gemensamt.

Den av särkullarna som hade lättast att "smälta in" och ett trevligare sätt, har också fått fler kompisar som hen fortfarande umgås med. 

Den andra träffade en sambo som också är knepig, så de två passar bra ihop. Men andra människor är inte så pigga på att umgås med dem. Jag och maken umgås inte heller direkt med dem, de är svåra. Sambon är hemsk hen är uppe och trampar en på halsen, ingen av dem har liksom känsla för hur man tar andra människor.

Ja det är fruktansvärt faktiskt o klart det är PTSD. Jag kom hem från BB rakt in i lejongropen med ett skock speedade lejon på tjack. Ingen hade klarat av det.

Glömmer gör man aldrig men man får gå vidare.

Det tuffaste är väl att plocka bort den duktiga flickan inom sig som har varit så rädd för att ses som en styvhäxa. Idag börjar jag strunta i det mer o mer, min uppgift i livet är att ge plats till mitt barn. Den prioriteten har jag numera o enbart den.