Anonym (Karin) skrev 2020-03-19 16:16:55 följande:
Fast du har ju inte levt i styvfamilj, eller hur var det med det? Det blir så löjligt när du tycker att du ska ge råd för att du är lycklig i ditt familjeliv. Jag tar hellre råd ifrån någon som vet vad jag pratar om, någon som varit där själv. Att du slår dig själv för bröstet och tycker att du själv har lyckats ger i alla fall inte mig någonting.
Det är ju inte heller ett direkt ovanligt fenomen att de som har varit med om samma vill hjälpa varandra. Det är ju bara att se på att barn som varit utsatta för övergrepp under sin barndom känner stort stöd av att prata med andra som varit utsatta för samma. Tänker du att du skulle vilja stötta någon som varit med om övergrepp som barn eftersom du själv hade en lycklig barndom? Du hör själv hur dumt det låter, eller hur?
Bra skrivet, och det är en generell iakttagelse inte bara här på FL.
När problem drabbar oss i livet finns det förvånansvärt många i omgivningen som lyssnar mer eller mindre förfärat och kanske t o m belåtet yttrar sig:
- det hade minsann aldrig kunnat hända mig/oss för vi är sådana bra personer
- det måste ha hänt dig för du har gjort något hemskt och därför blir det så
- hade du bara agerat så och så i förväg och vetat framtiden som jag hade gjort så hade det hemska aldrig hänt.
- berätta mer, låt mig gotta mig i detaljer som om det var en deckare på TV...
Min sambo blev änka olyckligt som ung mamma och kan berätta ruskiga historier om folks okänslighet och självtillräcklighet...
Jag fick familjeproblem (tonåring och kriminalitet) och skilsmässa med ett ex som hatade mig hett och vägrade samverka vuxet under många år. Barnen for så illa. Vissa i omgivningen vände barnen och mig ryggen, vi var nån sorts sämre människor som tydligtn förtjänade all olycka. Särskilt gladde de sig åt vår ekonomiska klassresa neråt. Nu fjäskar de som bara den när barnen och jag jobbat oss tillbaka till nån sorts bräcklig harmoni igen...
