Rudbeckius skrev 2020-03-19 16:55:06 följande:
Bra skrivet, och det är en generell iakttagelse inte bara här på FL.
När problem drabbar oss i livet finns det förvånansvärt många i omgivningen som lyssnar mer eller mindre förfärat och kanske t o m belåtet yttrar sig:
- det hade minsann aldrig kunnat hända mig/oss för vi är sådana bra personer
- det måste ha hänt dig för du har gjort något hemskt och därför blir det så
- hade du bara agerat så och så i förväg och vetat framtiden som jag hade gjort så hade det hemska aldrig hänt.
- berätta mer, låt mig gotta mig i detaljer som om det var en deckare på TV...
Min sambo blev änka olyckligt som ung mamma och kan berätta ruskiga historier om folks okänslighet och självtillräcklighet...
Jag fick familjeproblem (tonåring och kriminalitet) och skilsmässa med ett ex som hatade mig hett och vägrade samverka vuxet under många år. Barnen for så illa. Vissa i omgivningen vände barnen och mig ryggen, vi var nån sorts sämre människor som tydligtn förtjänade all olycka. Särskilt gladde de sig åt vår ekonomiska klassresa neråt. Nu fjäskar de som bara den när barnen och jag jobbat oss tillbaka till nån sorts bräcklig harmoni igen...
Låter som att ni har haft det tufft både du och din kära.
Du har en väldigt bra poäng i hur en del bemöter andras svårigheter. Det skulle aldrig kunnat hända mig, du måste ha gjort nåt hemskt, du borde ha förstått bättre, och att gotta ned sig så länge det inte finns nåt bättre på teve. Bra punkter. Just detta att man tror att det aldrig har hänt en själv för att man är lite bättre. Det här att skatta sig lycklig för att man har haft tur, tur att du träffade din rätta som du fick barn med och som du ännu inte har upplevt något tillräckligt svårt med för att ni ska komma fram till att ni ska skiljas. Varför har folk så svårt att vara tacksamma för den tid de har just nu, för att de har det bra?! Det verkar som att man behöver titta på någon annan som eventuellt har det sämre på något sätt, som för att väga upp för nåt? Kanske är livet inte så bra i alla fall? Eller är det vi, såna som du och jag, som har varit med om tillräckligt mycket, som vet att uppskatta det vi har, trots allt?
